Skärpta regler om förvar och uppsikt
Status: På initiativ av Tidöpartierna har reglerna om förvar och uppsikt skärpts. I augusti 2025 trädde nya regler i kraft som har gett Migrationsverket utökade möjligheter att använda kontroll- och tvångsåtgärder på förvaren. Bland annat har det blivit möjligt att oftare genomföra kroppsvisitationer, undersöka försändelser och genomsöka bostadsrum och andra förvaringsutrymmen. Migrationsverket har också fått möjlighet att införa allmän inpasseringskontroll vid behov.
Under 2026 beslutades ytterligare lagändringar i syfte att stärka återvändandeverksamheten. Förutsättningarna för att ställa en person under uppsikt eller ta någon i förvar har utvidgats, samtidigt som nya former av uppsikt har införts. Bland annat kan personer numera åläggas boendeskyldighet eller vistelseskyldighet inom ett visst geografiskt område. Vistelseskyldigheten kan i vissa fall förenas med elektronisk övervakning genom fotboja, så kallad förstärkt uppsikt. Reglerna innebär också att vissa förvarstagna kan placeras på särskilda säkerhetsavdelningar och att personer i vissa situationer kan hållas i förvar under längre tid än tidigare. De flesta av lagändringarna trädde i kraft den 21 juli 2026, medan vissa bestämmelser har införts eller införs vid senare tidpunkter.
Satsningen på förvar har varit en del av regeringens arbete för att öka återvändandet. Parallellt har Migrationsverkets förvarsverksamhet byggts ut, med målsättningen att det ska finnas 1 000 förvarsplatser år 2029.
Kommentar: Förvar innebär begränsad rörelsefrihet och inskränkningar i privatlivet för personer som inte har begått brott. Detta bör väga tungt vid en proportionalitetsbedömning. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska förvar användas restriktivt och endast som en sista utväg. Mindre ingripande alternativ ska finnas tillgängliga och användas i första hand. Det är också väldokumenterat att frihetsberövande i förvar kan få negativa konsekvenser för den enskildes fysiska och psykiska hälsa.1
Förvar är särskilt problematiskt när det gäller barn. Flera FN-organ har återkommande framhållit att barn aldrig bör tas i förvar. Mot denna bakgrund väcker de förlängda förvarstiderna och möjligheten att tillämpa mer ingripande kontrollåtgärder mot barn frågor om proportionalitet och barnets bästa.
Det finns redan i dag många personer som hålls i förvar utan att det leder till att ett utvisningsbeslut kan verkställas. Om möjligheterna att verkställa besluten inte förändras finns en risk att ökade tvångsmedel och längre förvarstider i första hand leder till fler och längre frihetsberövanden, snarare än till ett ökat återvändande.
De utökade möjligheterna till kroppsvisitationer, undersökningar av bostadsrum och andra kontrollåtgärder innebär också ökade ingrepp i den personliga integriteten. Samtidigt har brister i förvarsmiljön och användningen av tvångsåtgärder tidigare uppmärksammats.2 När personalens befogenheter utökas blir det därför särskilt viktigt att det finns ett starkt rättssäkerhetsskydd och en effektiv tillsyn. Att den genomsnittliga tiden i förvar har ökat under senare år gör dessa frågor än mer angelägna.
Även uppsikt är en ingripande åtgärd, trots att den inte innebär ett frihetsberövande. De nya formerna av boendeskyldighet, vistelseskyldighet och elektronisk övervakning begränsar den personliga friheten och bör därför användas med stor återhållsamhet. Särskilt långtgående är möjligheten att använda elektronisk övervakning även för barn samt att låta förstärkt uppsikt pågå under lång tid. Sådana åtgärder väcker frågor om proportionalitet, personlig integritet och rättssäkerhet, särskilt i och med att de används mot personer som inte har dömts för brott.
För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande över delbetänkandet samt vårt remissyttrande över slutbetänkandet.
1 WHO:s rapport Addressing the health challenges in immigration detention and alternatives to detention, 2022. Se även Delmis policy brief Hälsa bland förvarstagna och alternativ till förvar, 2025.
2 Opcat-inspektion av Migrationsverket, förvaret i Mölndal den 17–18 januari 2023, JO O 3–2023
Senast uppdaterad: 2026-10-12
