Respekt för mänskliga rättigheter måste vara en förutsättning för att ratificera EU-Kuba-avtalet

Under våren kommer riksdagen att rösta för att ratificera avtalet om politisk dialog, utvecklingsbistånd och handel (PDCA) som undertecknades av EU och Kuba i slutet av 2016. EU:s förhoppning har varit att stärka relationerna med Kuba, stödja reformprocessen i landet och att föra en dialog om mänskliga rättigheter.

Civil Rights Defenders har pratat med några av Kubas mest namnkunniga demokratiaktivister; Tania Bruguera, Manuel Cuesta Morúa, Rosa Maria Payá och Antonio Rodiles. De har olika ideologisk utgångspunkt, men de är alla överens: Riksdagen bör rösta nej till överenskommelsen. (Se debattinlägg i DN.)

Den kubanska regeringen har inte visat någon vilja att reformera det politiska systemet i demokratisk riktning. Samtidigt har det politiska förtrycket ökat och situationen för människorättsförsvarare på ön har allvarligt försämrats sedan förhandlingarna avslutades 2016.

Hela organisationer som Cubalex och Hablemos Press har tvingats i exil. De demonstrationer som Damas de Blanco (Kvinnor i vitt) och flera andra organisationer höll efter söndagsmässan under många år till stöd för politiska fångar har helt omöjliggjorts. Varje helg väntar poliser utanför deras hem för att gripa dem som försöker gå till kyrkan.

Organisationen UNPACU i Santiago på östra Kuba kunde under flera år samla hundratals personer till protester på söndagarna, men beskrev när Civil Rights Defenders besökte dem för ett år sedan att de nu inte kan lämna sina hem utan att förföljas och riskera att gripas. I juli 2017 stod tre medlemmar av UNPACU utanför katedralen i Santiago hållandes i lakan med slogans om krav på frihet. De dömdes senare till två och ett halvt år i fängelse för ”social farlighet”, vilket innebär att de dömdes som en förebyggande åtgärd, innan de begått ett brott.

Polisnärvaron utanför människorättsförsvararnas hus har inneburit att Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, CCDHRN, de senaste åren registrerat betydlig färre godtyckliga gripanden på politiska grunder. I början av 2016 registrerades 1 400 gripanden i månaden när protesterna var som starkast, jämfört med cirka 200–300 gripanden per månad under 2018. Dessa siffror kan tyckas vara en indikation på positiv social förändring, men är istället resultaten av en repressionstaktik som används av polisen för att förhindra att protester över huvud taget uppstår. Aktivisterna lämnar helt enkelt inte sina hem. Samtidigt har antalet politiska fångar som registrerats av CCDHRN nästan fördubblats på tre år.

Det nya generationens ledare på Kuba har inte visat några tecken på förändring. Inte heller har de nya internationella förbindelserna, EU-avtalet och dialogerna om mänskliga rättigheter visat på några positiva resultat.

I mitten av oktober ställde sig den kubanska FN-ambassadören Anayansi Rodríguez Camejo och ytterligare ett tiotal kubanska och bolivianska diplomater upp på ett seminarium om politiska fångar på Kuba i FN-skrapan i New York och skrek och slog i bänkarna i över en timme för att förstöra mötet. Panellisterna läste upp sina presentationer men det var omöjligt för publiken att höra vad de sa och lika svårt att ställa frågor.

När Manuel Cuesta Morúa, Rosa Maria Payá och Antonio Rodiles de senaste åren hållit seminarier på de interamerikanska toppmötena, som samlar regeringsdelegationer från länderna i regionen, har den kubanska regeringens representanter betett sig på samma sätt. De kubanska myndigheterna inte accepterar någon som helst kritik, eller att det skulle finnas en legitim opposition.

Anmärkningsvärt är även att under förhandlingsprocessen innan avtalet undertecknades, och tiden därefter, har EU inte haft ett enda öppet och formellt möte med kubanska människorättsförsvarare om hur de ser på avtalet och EU:s relationer med den kubanska regeringen.

Civil Rights Defenders ställer sig bakom kraven från de kubanska människorättsförsvararna om att EU:s Kuba-avtal inte ska godkännas. Att ratificera avtalet kommer tolkas som ett godkännande av den kubanska statens kränkningar av civila och politiska rättigheter. Civil Rights Defenders uppmanar riksdagen att skicka ett tydligt budskap till Havanna att det inte blir något avtal förrän den kubanska regeringen har tagit tydliga steg mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Debattartikel publicerad i Dagens Nyheter, 1 januari 2019: ”Riksdagen måste säga nej till EU-avtalet med Kuba”.