Generell kommentar på kriminalpolitiken

Civil Rights Defenders delar den oro som grov kriminalitet i Sverige skapar, inte minst för boende i utsatta områden, de som drabbas och deras närstående. Att bekämpa brott och öka tryggheten i samhället är viktiga mål som Civil Rights Defenders stödjer; det är också en rättighetsfråga. Vi ser dock med oro på att Tidöpartierna framför allt fokuserar på kortsiktiga och repressiva lösningar som innebär rättighetsinskränkningar och en försvagad rättsstat. ​​Respekten för grundläggande rättsstatsprinciper som proportionalitet, effektivitet och legalitet brister i lagstiftningsarbetet. Mot bakgrund av forskning och empiri, som beskrivs i mer detalj i kommentarerna nedan, ser vi att flertalet av åtgärderna i bästa fall kommer att vara verkningslösa, i värsta fall rent kontraproduktiva i förhållande till målet om att stävja det dödliga skjutvapenvåldet. Flertalet av förslagen riskerar dessutom att skapa större klyftor i samhället, vilket i sig är en etablerad riskfaktor för kriminalitet.

Tidöpartierna har varit tydliga med sin ambition om att göra en genomgripande förändring av hela det straffrättsliga systemet. Mot bakgrund av åtgärderna i Tidöavtalet rör det sig om en tydlig rörelse från det rehabiliterande och återintegrerande perspektivet till ett fokus på vedergällning och repression. Staten ska i allt större utsträckning fokusera på att utfärda fängelsepåföljd som straff medan brott främst ska bekämpas genom lagföring.

Enligt Tidöpartierna innebär förändringarna ett skifte i fokus, från gärningspersonen till den brottsutsatte. Det är en förståelse som ​​framställer brottsutsatta som en homogen grupp vars behov tillgodoses av höjda straff. Civil Rights Defenders menar att den enda gemensamma nämnaren för alla brottsutsatta är att det bästa är om brott överhuvudtaget inte sker. Därför måste stort fokus vara på att förebygga brott. Civil Rights Defenders vill också påminna om de rättigheter som brottsutsatta har såsom rätt till information, rätt till stöd, rätt till skydd och att yrkesprofessioner som kommer i kontakt med brottsutsatta ska vara adekvat utbildade.  

Flera av Tidöavtalets förslag suddar ut gränsen mellan dömd och icke-dömd. Brottsbekämpande myndigheter kan sedan oktober 2023 avlyssna personer även utan brottsmisstanke, visitationszoner ska införas där alla i ett bostadsområde kan utsättas för kroppsvisitation utan skälig misstanke och vistelseförbud ska kunna utfärdas utan fällande dom. Med Tidöpartiernas kriminalpolitik riskerar flera grupper, framför allt personer som ​​rasifieras och som bor i socio-ekonomiskt eftersatta områden, att stigmatiseras och misstänkliggöras utan skälig grund. Detta hör inte hemma i en demokratisk rättsstat.

Civil Rights Defenders noterar också med oro att ett flertal kriminalpolitiska lagstiftningsprocesser riktar in sig mot unga lagöverträdare, och att samma linje av repression återfinns även här. Det är sedan länge etablerat att unga lagöverträdare särbehandlas inom rättsväsendet med hänvisning till barnrättsperspektiv och barnpsykologiska aspekter. Att luckra upp detta är inte bara i strid med barns rättigheter, men också kontraproduktivt. Ökad lagföring och repression samt användning av tvångsmedel mot unga lagöverträdare har allvarliga konsekvenser, inte minst vad gäller stigmatisering, skapandet och förankringen av en ”kriminell identitet” samt ökad risk för återfall i (ofta grövre) brottslighet.

Forskning kring orsakerna bakom kriminalitet pekar ut ekonomisk ojämlikhet och fattigdom som riskfaktorer för kriminalitet. Det innebär att kriminalitet, inklusive gängkriminalitet, i första hand inte ska betraktas som ett polisiärt problem. Fokus bör i stället ligga på att åtgärda de strukturella, sociala och ekonomiska riskfaktorerna. Tidöpartiernas brottsförebyggande arbete verkar dock främst handla om den avskräckande effekten som skärpta straff ska innebära samt den s.k. inkapaciteringseffekten, där den frihetsberövade helt enkelt inte har möjlighet att begå brott. Skärpta straff har dock liten eller ingen brottsreducerande effekt – särskilt i det långa loppet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/