På vems bekostnad tillåts nazister sprida sin hatpropaganda?

Yttrandefriheten har – och bör ha – ett starkt skydd. Samtidigt är det viktigt att ställa sig frågan var gränsen går för när någons yttrandefrihet övergår i att begränsa någon annans fri- och rättigheter. Det skriver Civil Rights Defenders chefsjurist John Stauffer i en gästkrönika i senaste numret av tidningen Advokaten.

Här kan du läsa hela krönikan:

I skrivande stund väntas den så kallade NMR-rättegången inledas i hovrätten för Västra Sverige den 14 april. Flera personer i den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen står åtalade för att bland annat ha gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp i samband med en demonstration i Göteborg 2017.

Civil Rights Defenders arbetar sedan flera år med att bevaka hur Sverige lever upp till internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, bland annat när det gäller att bekämpa hatbrott och andra rasistiska aktiviteter. Som ett led i detta arbete överklagade vi NMR:s tillstånd att demonstrera i Göteborg. Organisationen tilläts att genomföra demonstrationen, men färdvägen blev avsevärt kortad och ändrad. Efter demonstrationen polisanmälde vi även flera av NMR-anhängarna eftersom vi menar att organisationens uttryck för nazism under demonstrationen – deras symboler, fanor, kläder och slagord – sammantaget utgjorde hets mot folkgrupp och alltså gick längre än vad yttrandefriheten tillåter.

Domen från Göteborgs tingsrätt kom i oktober 2019 – samtliga åtalade friades från anklagelserna om hets mot folkgrupp. Även om Civil Rights Defenders hade hoppats på fällande dom kom tingsrättens beslut inte som en överraskning. Yttrandefriheten och den därtill knutna mötes- och demonstrationsfriheten är grundläggande mänskliga rättigheter som erkänns i flera internationella konventioner och i Sverige åtnjuter yttrandefriheten av tradition ett särskilt starkt grundlagsskydd. Därtill tolkas lagen om hets mot folkgrupp snävt av rättsvårdande myndigheter.

Yttrandefriheten har – och bör ha – ett starkt skydd. Samtidigt är det viktigt att ställa sig frågan på vems bekostnad som organisationer som NMR tillåts sprida sin hatpropaganda? Var drar vi gränsen för när någons yttrandefrihet inskränker någon annans fri- och rättigheter?

Civil Rights Defenders verkar för att alla ska kunna åtnjuta sina rättigheter på lika villkor, vilket är en grundläggande princip i internationell rätt. Redan 1789 i den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter uttrycktes att: ”utövandet av de naturliga rättigheterna för varje person har […] inga andra begränsningar än de som försäkrar andra medlemmar av samhället om samma rättigheter”. Principen att den enas rätt slutar där den andras rätt börjar är viktig att upprätthålla för att människorättsskyddet inte ska urholkas i praktiken. Europakonventionen gör detta genom artikel 17, som stadgar förbud mot missbruk av rättigheter. Det har även betonats av flera internationella organ, däribland Europadomstolen och Europarådet, att stater har en skyldighet att vidta effektiva åtgärder för att förhindra att en grupps rättigheter utövas på bekostnad av andras rättigheter [fotnot 1].

Sverige har ratificerat FN:s rasdiskrimineringskonvention och har därmed ett ansvar att effektivt bekämpa rasism och hatbrott. Hets mot folkgrupp ska förbjudas liksom propagandaaktiviteter som syftar till att sprida rasistiska idéer [fotnot 2]. Det finns alltså en skyldighet för Sverige att ha tydliga begränsningar både vad gäller yttrande- och demonstrationsfriheten.

De senaste åren har högerextrema aktiviteter ökat i Sverige, såväl på nätet som på offentliga platser. Siffran för antalet hatbrott är fortsatt hög – mörkertalet likaså. Trots det leder endast mycket få fall till åtal och fällande dom.

Idag leder högerextremismens framfart också till att opinionsbildare som engagerar sig i frågor som jämställdhet, diskriminering, migration och rasism exponeras för hot och hat och att utrymmet för det demokratiska samtalet krymper. 2019 släppte Civil Rights Defenders rapporten ”När samhället tystnar” som beskriver hur opinionsbildare tystas på grund av sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Rädslan och utsattheten leder inte sällan till självcensur. Opinionsbildare som intervjuats för rapporten berättar att de undviker att arbeta med vissa sakfrågor utifrån kalkylerade säkerhetsrisker och att de till och med valt bort känsliga ämnen, som antirasism, eftersom det personliga priset blir för högt. Det är en allvarlig och oroande utveckling också för vår demokrati.

Denna utveckling drivs på av flera organisationer och rörelser, bland annat NMR med det våldskapital som organisationen har. Listan kan göras lång över hur civilsamhället och särskilt vissa grupper tvingas anpassa och förhålla sig till NMR:s aktiviteter på sätt som innebär att de inte kan utnyttja sina grundläggande fri- och rättigheter. Inför 2019 års Almedalsvecka ställde till exempel RFSL in sitt deltagande på grund av hot och hat från nazisterna.

Civil Rights Defenders menar att Sverige mer effektivt behöver motverka rasistiska aktiviteter. Det är vi inte ensamma om – Sverige har återkommande fått internationell kritik för brister i arbetet. Så sent som i slutet av januari i år riktade FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève återigen allvarlig kritik mot Sverige inom ramen för den allmänna ländergranskningen (UPR). FN:s medlemsländer pekade i ett stort antal rekommendationer på att bekämpningen av rasism och hatbrott måste stärkas och att Sverige måste arbeta mer effektivt för att motverka spridningen av hatpropaganda.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder sedan förra gången Sverige granskades av FN, 2015. Större resurser har lagts på polisens hatbrottsarbete och två utredningar har tillsatts för att titta på frågan om rasistiska symboler och förbud mot rasistiska organisationer. Vi välkomnar regeringens åtgärder, men menar att den parlamentariska kommitté som ansvarar för att utreda frågan om organisationsförbud borde få ett vidgat mandat; att bredare undersöka behovet av lagändringar för att effektivare bekämpa hatbrott samt att utreda möjligheten att neka demonstrationstillstånd för sammankomster som syftar till att sprida hat och rasistiska ideologier. Än återstår mycket att göra då rasismen tar allt större plats i samhället.

I vår polisanmälan mot NMR-anhängarna efter demonstrationen i Göteborg 2017 argumenterar vi för att myndigheterna behöver tillämpa en bredare tolkning av brottet hets mot folkgrupp, som är relevant även i dag och innebär att nutida uttryck för nazism omfattas. Vi menar att lagstiftningen tolkas alltför snävt när endast nazistiska uttryck och symboler som har en koppling till 30- och 40-talen, till exempel hakkors och hitlerhälsningar, anses strida mot lagen. Vår anmälan ledde till att 15 nazister åtalades för hets mot folkgrupp och åklagaren gick på vår linje i sin argumentation. Om de frikänns även i hovrätten innebär det att den hatbrottslagstiftning Sverige har inte effektivt motverkar rasistiska aktiviteter och att den behöver stärkas.

NMR:s och andra rasistiska organisationers aktiviteter sker på bekostnad av andras mänskliga rättigheter och skrämmer såväl organisationer som individer till tystnad. Handlingarna går rimligen bortom vad yttrande- och demonstrationsfriheten är avsedda att skydda. Konsekvenserna för samhället är allvarliga och rättsvårdande myndigheter behöver därför lagföra och beivra dessa handlingar samtidigt som ytterligare insatser behövs för att garantera grundläggande fri- och rättigheter.

John Stauffer, chefsjurist
Civil Rights Defenders

Kort om NMR

NMR är en nationalsocialistisk organisation med en tydlig våldsideologi grundad på en antidemokratisk ideologi som uppmanar till våld mot bland annat etniska minoriteter och som i modern tid lett till förföljelse och Förintelsen.

Kort om John Stauffer

John Stauffer arbetar som chefsjurist på Civil Rights Defenders. Han har tidigare arbetat för bland andra Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Diskrimineringsombudsmannen samt för organisationen OSSE i Bosnien och Hercegovina, där han var chef för avdelningen för mänskliga rättigheter.

Fotnoter

[Fotnot 1] Europadomstolens avgörande Kaarahmed v. Bulgaria, 2015 och ECRI, General policy recommendation No. 7: On national legislation to combat racism and racial discrimination.

[Fotnot 2] ICERD, artikel 4, och General recommendation No. 35: Combating racist hate speech (2013).