Frihetsberövade brottsoffers tillgång till rättvisa

Civil Rights Defenders har som en del av EU-forskningsprojektet Access to Justice for Victims of Violent Crime Suffered in Detention undersökt den svenska implementeringen av brottsofferdirektiven 2004/80/EG och 2012/29/EU, med fokus på intagnas rättigheter i samband med att de utsatts för brott i häkte eller förvar. Syftet är att få bättre förståelse för hur frihetsberövade personer i praktiken får tillgång till och åtnjuter sina rättigheter enligt nämnda direktiv.

Under hösten 2018 kartlade Civil Rights Defenders lagar, riktlinjer och praxis vad gäller de båda direktivens implementering i Sverige, samt genomförde 40 intervjuer med brottsoffer, personal på häkten och förvar, ombud för frihetsberövade personer, civilsamhällesorganisationer samt andra som kommer i kontakt med brottsoffer.

Inom ramen för undersökningen identifierades ett flertal utvecklingsområden, bland annat att ett brottsoffer som befinner sig i en låst institution sällan ses som ett brottsoffer utan att gärningen istället behandlas som en konflikt mellan två interner eller mellan en intern och en personal. Detta medför att brottsoffret sällan får sina rättigheter tillgodosedda.

• Otillräckliga arrangemang för att informera frihetsberövade brottsoffer om deras rättigheter.  
• Otillräckliga arrangemang för att identifiera brottsoffer bland internerna.  
• Otillräckliga arrangemang för att få skador dokumenterade av sjukvårdspersonal eller läkare.  
• Otillräckliga arrangemang för enskilda att få tillgång till tolk.  
• Utbildningen för personalen innehåller inte information om brottsoffers rättigheter eller metod att identifiera utsatthet bland brottsoffer/internerna. 
• Dokument som rör en polisanmälan skickas till adressen till den intagnes folkbokföringsadress varför många interner inte får tillgång till handlingarna i rollen som brottsoffer.  
• Frihetsberövade brottsoffer är lågprioriterade hos polisen. Detta medför att den intagne oftast redan lämnat landet innan utredningen påbörjas.  
• JO:s Opcat-verksamhet saknar metod att följa upp ev. kritik mot institutioner.  
• Det saknas statistik rörande brottsoffer som är frihetsberövade.  

Motsvarande studie har gjorts i Belgien,  Kroatien, Ungern, Italien,   Nederländerna och därefter sammanställts av Fair Trials.

Rapporter

• Brottsoffers tillgång till rättvisa i samband med våldsbrott i häkte eller förvar
• Situationen i Sverige – Brottsoffers tillgång till rättvisa i samband med våldsbrott i häkte eller förvar (in English)
• Slutrapport från Fair Trials (in English)

Det saknas en tydlig reglering vilken skyldighet personal på häkten respektive förvar har att anmäla brott mot intagna som kommer till personalens kännedom, eller att bistå intagna som har utsatts för brott med att upprätta en anmälan till polis eller en extern tillsynsmyndighet såsom JO. Det saknas även reglering kring hur ansvarsfördelningen mellan och inom olika myndigheter ser ut vad gäller att dokumentera skador. Vidare saknas en tydlig fördelning av ansvaret mellan olika myndigheter för att anmäla brott i situationer där flera myndigheter kan vara involverade, såsom vid transport.

Ytterligare en omständighet som utgör ett hinder mot att frihetsberövade brottsoffer kommer i åtnjutande av sina rättigheter enligt brottsofferdirektiven är att det för närvarande inom svensk rätt saknas möjligheter för offentliga försvarare och biträden att få ersättning för att representera sin klient som ett brottsoffer, då detta inte omfattas av vederbörandes uppdrag enligt förordnandet om offentlig försvarare eller offentligt biträde. En frihetsberövad person kan visserligen ansöka om ett målsägandebiträde, men detta kan i praktiken vara svårt att få eftersom intagna sällan får information om vilka rättigheter de har om de blir utsatta för brott.

Bakgrund

Den 21 februari 2019 organiserade Civil Rights Defenders ett rundabordssamtal där berörda aktörer – bland annat tjänstemän från Justitiedepartementet, Kriminalvården, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Brottsoffermyndigheten, riksdagsledamöter, advokater samt företrädare för civilsamhället – deltog. Under rundabordssamtalet diskuterades nämnda utvecklingsområden, vilket utmynnade i ett antal rekommendationer. Den svenska rapporten liksom rekommendationerna har sänts till Fair Trials, en civilsamhällesorganisation tillika ett globalt nätverk som samordnar arbetet gentemot EU-kommissionen. Fair Trials iakttagelser från samtliga projektländer diskuterades vid en konferens den 26 och 27 september 2019, vid vilken representanter från samtliga medlemsländer närvarade. Slutrapporten presenterades för Europaparlamentet den 12 november 2019. Samtliga rekommendationer som framgår av Fair Trials slutrapport är av direkt relevans för svenska förhållanden.