Tanzanisk hbtqi-aktivist: “Man bör inte straffas på grund av vem man älskar”

Vid den här tiden förra året riktades världens ögon mot Tanzania då guvernören i landets största stad Dar es Salaam uttryckte planer på att inrätta en specialstyrka med syfte att leta rätt på och straffa hbtqi-personer. Även om regeringen senare förnekade att sådana planer funnits, ledde uttalandet till att många av Tanzanias hbtqi-personer flydde landet eller gick under jord av rädsla för att förföljas. Sedan dess har Tanzania försvunnit från det globala strålkastarljuset, men det systematiska förtrycket mot hbtqi-personer fortsätter alltjämt.

Ett år senare träffar Civil Rights Defenders en av landets unga hbtqi-aktivister. Han leder en tanzanisk människorättsorganisation som fokuserar på att skydda och främja hbtqi-personers rättigheter. Han beskriver ett klimat där det råder en utbredd homofobi.

– Regeringen i Tanzania är stor motståndare till såväl hbtqi-rörelsen i stort som mot enskilda personer. Det har skett flera våldsincidenter och attacker sedan den nuvarande regeringen kom till makten. Det har påverkat samhället i stort och hatet som riktar sig mot rörelsen och hbtqi-personers själva existens är utbrett, berättar han under en intervju.

Den unga aktivisten vet av egen erfarenhet vad det innebär att ta emot hot och att utsättas för trakasserier baserat på sin sexuella läggning. Som en av dem som står i frontlinjen för att hbtqi-rättigheter ska respekteras är hans säkerhetssituation osäker och vi väljer därför att inte publicera hans namn i den här artikeln.

 “Rapportera dem till mig” 

”Till alla medborgare i Dar es Salaam. Om du känner till några homosexuella, rapportera dem till mig”, sa Paul Makonda, stadens guvernör, under en presskonferens för lokalpressen sent i oktober 2018.

Uttalandet ledde till ökade attacker mot hbtqi-personer. Enligt Paul Makonda var målet att gripa så många som möjligt och sätta dem i fängelse under lång tid.

Även om Tanzanias utrikesdepartement senare hävdade att detta inte var regeringens officiella hållning vidtogs inga åtgärder för att säkerställa hbtqi-personers säkerhet.  

Vid vår träff med den unga hbtqi-aktivisten beskriver han hur den här typen av uttalanden ofta spär på homofobin i landet. Angreppen påverkar inte bara myndigheternas agerande, utan även vanliga medborgares syn på hbtqi-personer. 

– Det här var inte första gången som ett sådant uttalande gjordes i Tanzania, men det gör det inte mindre svårt. Att säga något sånt här är nästan som att ge andra tillåtelse att skada hbtqi-rörelsen – inte bara genom att rapportera till polisen, utan också genom att använda våld eller utföra andra handlingar, säger han.  

Han tillägger att det är viktigt att komma ihåg att den här typen av uttalanden får vidare konsekvenser och påverkar hela landet.

– Ett exempel är att allt som händer på fastlandet får allvarliga konsekvenser även på Zanzibar, där hbtqi-personer grips och avhyses, trakasseras av sina egna samhällen eller avvisas av sina familjer.

Lagar från kolonialtiden fortsätter att påverka hbtqi-rörelsen

Flera länder i regionen styrs fortfarande av lagar från kolonialtiden som kriminaliserar homosexualitet med upp till 30 års fängelse. I grannlandet Uganda har diskussioner om att införa dödsstraff blossat upp på nytt.

– Det är inte olagligt att vara homosexuell i Tanzania, men samkönade sexuella handlingar är kriminella. Det är svårt för folk att skilja på detta och deras förståelse av homosexualitet är därför att det är brottsligt. Det innebär att vi har en enorm utmaning när det kommer till att ändra folks synsätt, säger den unga aktivisten vid vårt möte.

Media, som i stor grad är kontrollerad av staten, används dessutom ofta som ett verktyg för förtryck. Eftersom media påverkar den allmänna opinionen innebär detta en stor utmaning för hbtqi-rörelsen.

– Media sprider ofta negativa saker om hbtqi-rörelsen och riktar sig ibland mot enskilda personer. Kanske har det att göra med en brist på kunskap, eller så vill de bara sälja mer tidningar. Oavsett vilket har det inneburit en utmaning för rörelsen.

Många har fått namn och bild, ihop med en notering om sin sexuella läggning, publicerade i tidningar eller sänt på riks-tv och i podcasts.

– Att hängas ut i media innebär stora risker. Om alla vet hur du ser ut kommer situationen definitivt att bli svår. Det här leder ofta till att personer söker skydd eller asyl någonstans utanför Tanzania. De tvingas lämna för sin egen säkerhets skull, i princip fly för sina liv, fortsätter aktivisten.

”Man bör inte straffas på grund av vem man älskar” 

Sedan president Magufuli kom till makten 2015 har inga åtgärder vidtagits för att förbättra situationen för hbtqi-personer. Istället har regeringen stängt ner organisationer som arbetar för att skydda mänskliga rättigheter och hbtqi-rättigheter.

– Det har varit kännbart för oss som organisation. Vi har till exempel avhysts från vårt kontor, vilket påverkar vårt arbete. Enskilda individer har också påverkats, många har tvingats lämna sina hem utan anledning, eftersom hyresvärden insett att hyresgästen är homosexuell, säger aktivisten.

Han menar att internationellt stöd är viktigt, men förändringen måste först och främst komma inifrån, från det tanzaniska samhället.

– Mycket behöver göras på lokal nivå. Stöd måste komma från familjer, kollegor och samhället i stort. Då kanske, på något sätt, kommer andra också börja acceptera att vi är en del av samma samhälle – att vi också är medborgare i Tanzania. Och att vi har rättigheter precis som andra människor har rättigheter. ” 

Medan förändringen kan verka långt borta, är medlemmarna i den tanzaniska människorättsorganisationen fast beslutna om att fortsätta kämpa, så att andra kan få en chans till ett bättre liv.

– Jag vill helt enkelt inte att andra ska behöva gå igenom det jag har gått igenom. Det är det som motiverar mig. Jag hatar att se hbtqi-rörelsen kämpa på grund av vilka de är och vilka de älskar. Så, oavsett vad som händer, kommer jag fortfarande ha tillräckligt hopp om att jag i alla fall kan göra något som kan hjälpa hbtqi-rörelsen.