Broschyr: Om tiggeriförbud och varför de inte bör införas i Sverige

Nyheter, Sverige
9 april 2019 09:00

I broschyren En missriktad insats – Om tiggeriförbud och varför de inte bör införas i Sverige samlar några av Sveriges viktigaste civilsamhälleliga aktörer argumenten kring varför tiggeriförbud inte bör införas, vare sig på nationell eller kommunal nivå. Hela broschyren kan laddas ner i slutet av texten.

Inledning

I december kom en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som ger kommuner möjlighet att på avgränsade platser förbjuda passiv pengainsamling, eller tiggeri. Rent konkret gällde domen ett beslut i Vellinge kommun i Skåne som gör det förbjudet, och därmed bötesbelagt, att tigga i centrala delar av kommunen där kommersiell verksamhet råder. Underinstanserna – länsstyrelsen, länsrätten och kammarrätten – hade alla kommit fram till att Vellinge kommun inte i tillräckligt hög grad visat att tiggeri de facto utgör en ordningsstörning. HFD menade emellertid att varje kommun är bäst lämpad att själv avgöra vad som är ordningsstörande just där, och vad som således kan förbjudas under den lokala ordningsstadgan. Beslutet förvånade många av oss, dels för att tolkningen av ordningslagen skilde sig så mycket från underinstansernas, men också för att den missade att diskutera viktiga aspekter av vad ett förbud handlar om och kan leda till.

HFD prövade inte i vilken mån Vellinge kommuns tiggeribeslut överensstämmer med Sveriges grundlag och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket många av oss beklagade. Det pågår just nu en så kallad laglighetsprövning, med syfte att granska just om beslutet överensstämmer med grundlagen. Trots att denna process ännu inte är avgjord är det möjligt för kommuner redan i dag att införa förbud enligt Vellinge-modellen. Sådana processer är också på gång nu i ett flertal svenska kommuner. Samtidigt vill två av riksdagens största partier införa nationella tiggeriförbud genom kriminalisering i brottsbalken.

De flesta krav på förbud mot tiggeri har det uttalade syftet att “få bort tiggeriet” i Sverige. Det är framförallt romer från Bulgarien och Rumänien som tigger i Sverige, och deras ökande närvaro i det offentliga rummet har lett till antiziganistiska hatbrott och trakasserier mot gruppen. Eftersom kraven på tiggeriförbud inte kompletteras med förslag om alternativa försörjningsformer för gruppen som brukar gå under benämningen “utsatta EU-medborgare”, bör de tolkas som att målet är att få människorna att lämna landet och återvända till sina hemländer. I debatten om tiggeriförbud hänvisas alltid till hemländernas ansvar att bryta mönster av fattigdom och diskriminering. Det stämmer givetvis att hemländerna har ett mycket tungt sådant ansvar, men detta är ett långsiktigt arbete som inte löser situationen inom överskådlig tid.

I den här broschyren samlar några av Sveriges viktigaste civilsamhälleliga aktörer argumenten varför tiggeriförbud inte bör införas, vare sig på nationell eller kommunal nivå. Vi har spetskompetens i frågor som rör socialt arbete och mänskliga rättigheter, och vi har alla erfarenhet av att möta utsatta EU-medborgare. Vår slutsats från våra erfarenheter är att ett tiggeriförbud allvarligt försvårar situationen för en av vårt samhälles mest utsatta grupper, och att ett sådant angreppssätt knappast är förenligt med Sveriges skyldighet att respektera mänskliga rättigheter för alla som befinner sig inom landets gränser.