EUs avtal med Kuba: Som om Raúl Castro var att lita på
Den 22 september överlämnade EU-kommissionen sitt förslag till avtal med Kuba om politisk dialog och bistånd till Rådet. Texten undertecknades vid en ceremoni i Havanna i mars, men Kommissionen har inte velat offentliggöra den förrän man antagit den formellt.
Avtalet är brett och skapar förutsättningar för samarbete inom en mängd områden, från skatteindrivning till miljö, turism och nationell statistik. Men därför är det också ett avtal man skriver med en partner man delar värderingar med. Som om det redan pågick en förändring mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter på Kuba. Men det gör det inte. Därför bör den svenska regeringen verka för att Rådet inte ingår avtalet.
Själva avtalstexten har dock flera avsnitt om demokrati och mänskliga rättigheter som är bra. Kuba åtar sig att respektera grundläggande mänskliga rättigheter och stärka demokratin. Många delar som Civil Rights Defenders och våra kubanska partners framförde till EUs förhandlingsteam i början av förhandlingsprocessen, exempelvis betoningen av respekt för mänskliga rättigheter i nationella utvecklingsplaner, och betydelsen av utbildningar i mänskliga rättigheter.
Förslagen var hämtade ur ett avtal som EU undertecknade med länderna i Centralamerika 2012. Själva utgångspunkten för det avtalet var att förverkliga demokratin och de mänskliga rättigheterna som de politiska systemen i regionen gav förutsättningar för.
Grunden för den kubanska statens aktiva kränkningar av mänskliga rättigheter finns dock i just konstitutionen och lagstiftningen. Kuba kan aldrig bli en demokratisk rättstat som respekterar mänskliga rättigheter utan att det politiska systemet förändras i grunden. En av portalparagraferna i avtalet med EU säger att all implementering av avtalet ska ske inom rådande konstitution och lagstiftning, vilket innebär att de vackra orden inte kan förverkligas. Så länge den kubanska regeringen inte har inlett en förändring av det politiska systemet är dess åtaganden om respekt för mänskliga rättigheter inget värda.
I avtalet med länderna i Centralamerika har också det civila samhället en central och formell roll i såväl genomförandet av avtalet, som i själva styrningen. Det civila samhället var dessutom med i själva förhandlingsarbetet som föregick avtalet. I Kuba-avtalet nämns det civila samhället dock bara pliktskyldigt när parterna erkänner dess ”potentiella” bidrag till att nå målen. Varken EU eller den kubanska regeringen erbjöd heller det kubanska civila samhället att formellt delta i förhandlingsarbetet.
Under dessa förutsättningar är det osannolikt att avtalet kommer att leda till några verkliga förändringar. Om EU ingår avtalet är risken istället att det bidrar till att stärka det kubanska systemets legitimitet.
