Regeringen måste ställa tydliga krav i nya samarbetet med Kuba

Medborgerliga rättigheter respekteras inte. Den svenska regeringen är i slutskedet med en ny biståndsstrategi för samarbete med Kubas regering. Signalen till Raúl Castro måste vara tydlig: Förtryck av människorättsförsvarare ska inte accepteras. Det skriver John Stauffer och Erik Jennische på Civil Rights Defenders i en debattartikel i DN Debatt den 4 juli.

De första fyra månaderna 2016 gjorde den kubanska polisen 5.351 godtyckliga arresteringar av människorättsförsvarare och oppositionella. Under samma period 2015 var siffran 1.618 personer, rapporterar Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, en av landets mest framstående människorättsorganisationer.

Den svenska regeringen motiverar det nya biståndssamarbetet med den kubanska regeringen med att det ger möjlighet till en dialog om mänskliga rättigheter. Men erfarenheter från Sveriges samarbete med andra auktoritära stater visar att de svenska metoderna ofta ger mycket klena resultat när det kommer till medborgerliga och politiska rättigheter.

Det var först under 1990-talet som respekt för mänskliga rättigheter och demokrati blev prioriterade mål för svenskt bistånd. Efter decennier av politiskt och ekonomiskt stöd direkt till auktoritära och totalitära regeringar skulle fokus nu ligga på medborgarnas rättigheter. Det var ett sent men viktigt uppvaknande.

Två decennier senare fortsätter Sverige att stödja regeringar som bygger sin makt på förtryck. Organisationen Freedom House tar varje år fram ett ”Freedom in the world index” för att följa utvecklingen av respekt för grundläggande mänskliga rättigheter runt om i världen. Indexet mäter respekten för de två variablerna ”politiska rättigheter” och ”medborgerliga friheter” i alla världens länder på en sjugradig skala, där 1 innebär högst respekt och 7 lägst.

Genom medelvärdet av de två variablerna ser man att resultatet för flera av de regeringar Sverige biståndssamarbetar med är deprimerande: Sedan 1997 har förtrycket i Bangladesh ökat från 3 till 4, i Bolivia från 2 till 3, i Etiopien från 4 till 6,5 och i Uganda från 4 till 5,5. I Laos, Rwanda och Vietnam har utvecklingen legat i  princip still, kring 6 och 7 under hela perioden.

Det är regeringarna i dessa länder som bär ansvaret för att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras. Samtidigt måste svenskt bistånd utvärderas efter dess mål och uttalade rättighetsfokus. I de diskussioner Civil Rights Defenders har haft med utrikesdepartementet under strategiarbetet har det argumenterats att det tar tid och är svårt att främja mänskliga rättigheter. Därför uppmanar Civil Rights Defenders regeringen att analysera utvecklingen i länder som inte har tagit emot nämnvärt svenskt bistånd, men där utvecklingen gått snabbt i positiv riktning. I Indonesien har sedan 1997, året före de omfattande demonstrationerna som satte i gång demokratiseringsprocessen, förtrycket minskat från 6 till 3, i Niger från 6 till 3,5, i Peru från 4,5 till 2,5, i Senegal från 4  till 2 och i Tunisien från 5,5 till 2. Uppenbarligen kan läget för mänskliga rättigheter förbättras i  snabb takt.

Det är inte bara Sverige som det senaste året närmat sig den kubanska regeringen och gett den ökad legitimitet. I mars kom EU med ett brett avtal med Kuba om politisk dialog, bistånd och handel. Några veckor senare gick Barack Obama på basebollmatch med Raúl Castro i  Havanna för att i handlingen visa på de återskapade diplomatiska relationerna. François Hollande besökte Raúl Castro på Kuba för ett år sedan och bjöd tillbaka i Paris i januari. Flera andra europeiska regeringar har lagt diskussionen om förtryck av mänskliga rättigheter och avsaknad av demokrati åt sidan och knutit närmare relationer med Kuba.

Omvärldens varmare relationer är ofta direkt med den kubanska regeringen, inte med de kubanska medborgarna. Varken USA eller de europeiska länderna har involverat det kubanska civila samhället i biståndsförhandlingar eller relationsskapandet. De har inte ansträngt sig för att informera kubanerna om varför man så entusiastiskt nu vill samarbeta med en regering som sedan 1959 aldrig låtit medborgarna välja sin regering, eller ens öppet debattera det totalitära statsskicket.

När det i dag pratas om förändringar på Kuba är det den kubanska regeringens nya internationella relationer som är det tydligaste exemplet. Förvisso reser fler turister till Kuba och de flesta kubaner behöver inte längre söka tillstånd för att resa utomlands. Allt fler kubaner har tillgång till internet och vissa ekonomiska reformer har gjorts de senaste åren. Men det kubanska politiska systemet är detsamma.

Ekonomiska reformer i totalitära eller auktoritära regeringar har skapat entusiasm hos omvärlden tidigare. Vi såg det för Vietnam efter Doi Moi-reformerna i slutet av 1980-talet, i  Uganda under 1990-talet, och i Etiopien under 00-talet. Men precis som på Kuba nu hade reformerna i dessa länder inget annat syfte än att skapa förutsättningar för att den politiska och ekonomiska makten skulle stanna i de nuvarande makthavarnas händer.

I Raúl Castros inledningstal inför det kubanska kommunistpartiets kongress i mitten av april i år förklarade han tydligt att inga ekonomiska reformer som undergräver statens makt över ekonomin eller underlättar för småföretag att växa kommer att genomföras. Reformerna får enligt Castro inte leda till ”instabilitet” eller ”osäkerhet”. Däremot berättade han att reformer som bygger på utbud och efterfrågan inte nödvändigtvis står i motsats till planerad ekonomi, ”vilket de framgångsrika reform- respektive förnyelseprocesserna i Kina och Vietnam visar”. De senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att den kubanska regeringen söker en utveckling som liknar den i Vietnam, där kommunistpartiet fortfarande styr politiken och ekonomin.

Det kubanska kommunistpartiet har lärt sig av utvecklingen de senaste decennierna: Genomför man ekonomiska reformer får man legitimitet i omvärlden och internationellt bistånd som gör att man kan sitta kvar vid makten. Reformerar man det politiska systemet förlorar man däremot makten och inkomsten från biståndet – eller hamnar rent av i fängelse.

Sverige ska inte bidra till att upprätthålla auktoritära regimer som förföljer, trakasserar och fängslar människorättsförsvarare. Sverige måste ställa tydliga krav på den kubanska regeringen och koppla biståndet till konkreta framsteg ifråga om medborgerliga och politiska rättigheter. Ett minimikrav bör vara att den kubanska regeringen ratificerar de internationella människorättskonventionerna, slutar trakassera människorättsförsvarare och släpper de politiska fångarna. Det är mycket olyckligt att bistånds- och utrikesministern i Sverige behöver påminnas om detta.