Orimligt att svenska företag tvingas delta i Kubas förtryck
Kubas regim tvingar svenska företag att bli en del av trakasserier mot demokrati- och människorättsaktivister. Nu måste EU sätta press på Kubas regim så att utländska företag kan investera och samtidigt respektera mänskliga rättigheter. Det skriver Robert Hårdh och Erik Jennische på Civil Rights Defenders i en debattartikel i Veckans Affärer.
Den kubanska regimen tvingar företag som Ericsson, Sandvik och Volvo att bli en del av de trakasserier som drabbar landets demokrati- och människorättsaktivister. Dessa och andra företag som investerar på Kuba bryter därmed mot FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. EU måste därför sätta press på regimen och se till att utländska investerare får rätt förutsättningar att bedriva sin verksamhet på ett hållbart sätt.
För att förstå vidden av den ekonomiska katastrofen på Kuba sedan revolutionen 1959, behöver man veta att genomsnittslönen i landet är 20 dollar i månaden, men att Kuba på 1950-talet hade högre BNP per capita än Japan, Portugal och Spanien. Sedan några år har den kubanska regeringen därför genomfört försiktiga ekonomiska reformer.
I våras antog den kubanska nationalförsamlingen bland annat en ny lag om internationella investeringar. Förhoppningen är att attrahera utländska företag som kan bidra till en modernisering av ekonomin. Den nya lagen har dock inte till syfte att främja de kubanska medborgarnas ekonomiska förutsättningar i första hand, utan det politiska systemet.
En grundregel i lagen är att företagen inte själva får anställa vem de vill annat än i undantagsfall. Inte heller får de förhandla om lön, arbetsvillkor eller några andra förutsättningar med personalen. Istället erbjuds de arbetskraft från ett statligt bemanningsföretag.
Lagen förklarar också att när företag med utländskt kapital ”anser att en viss arbetare inte uppnår kraven på arbetet, kan det begära att bemanningsföretaget ersätter honom eller henne med en annan.” Företagen får inte heller själva hantera konflikter på arbetsplatserna, utan måste hänvisa dessa till det statliga bemanningsföretaget.
Regeringens vilja med dessa regler är att kontrollera den egna befolkningen. Ett av den kubanska regeringens främsta verktyg för att tysta kritiker och människorättsförsvarare är dess monopol på anställningar. Alla vet att om man förlorar arbetet på grund av sina åsikter är det hopplöst att få ett nytt.
En person som öppet tar ställning för mänskliga rättigheter kommer alltså inte att få arbeta i ett utländskt företag som investerar på Kuba. Och en anställd som försöker bilda en fackförening med sina kolleger, eller uttalar sig kritiskt mot den kubanska regeringen, kommer snabbt att bli av med jobbet.
Europeiska företag som investerar under dessa villkor bryter därför mot FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, de så kallade ”Ruggie- principerna”, och blir en del av förtrycket av landets människorättsförsvarare. I dagsläget finns en handfull svenska företag representerade på Kuba, bland andra Ericsson, Sandvik och Volvo.
Men moderna företag vill inte anställa sin personal under villkoren i den kubanska lagen om internationella investeringar utan rekrytera personal efter behov, investera i utbildning av anställda och betala lön efter prestation. Dessutom är Ruggie-principerna en del av dessa och många andra stora företags CSR-strategier. För att företagen ska kunna agera efter sina egna och internationellt erkända normer kommer de att behöva stöd från EU.
Sedan ett par månader tillbaka förhandlar EU med den kubanska regeringen om ett bilateralt avtal om bland annat regler för handeln mellan parterna. Enligt EU-kommissionens strategi för CSR från 2011 ska Unionen lyfta betydelsen av Ruggie-principerna i dialog med såväl utländska regeringar som med europeiska företag som investerar utomlands. I det perspektivet är det nödvändigt att EU:s förhandlingsdelegation lyfter de arbetsrättsliga förutsättningarna för europeiska företags investeringar på Kuba.
Företag som investerar på Kuba måste själva få anställa sin personal och samtidigt respektera kubanernas rätt till yttrande- och föreningsfrihet. Vi tror inte på isolering utan på kraften i utbytet mellan stater, företag och människor.
Men all samverkan måste ske i beaktande av internationella lagar och principer om de mänskliga rättigheterna. Det är därför oacceptabelt att europeiska företag verksamma på Kuba tvingas delta i regeringens förtryck av människorättsförsvarare. Vi förväntar oss att EU i sina bilaterala förhandlingar med Kuba säkerställer att de europeiska företagen får det legala stöd som krävs för att kunna stå fast vid sina åtaganden om att respektera mänskliga rättigheter.
