Mandatperioden 2022–2026 ur ett rättighetsperspektiv: Det är (fortfarande) helheten som oroar

Under den gångna mandatperioden har svensk politik tagit en oroande riktning. Med Tidöavtalet som grund har regeringen föreslagit och drivit igenom reformer med betydande konsekvenser för rättssäkerhet och grundläggande fri- och rättigheter. Lagändringar har röstats igenom av riksdagen också med stöd av oppositionspartier. Det handlar inte bara om varje enskilt beslut utan om den helhet de formar tillsammans.

När vi granskade Tidöavtalet varnade vi för att flera förslag riskerade att försvaga rättssäkerheten och flytta fram gränserna för statens maktutövning. I dag syns konsekvenserna av det.

Det vi ser är ett skifte bortom regeringsmakten, inte enbart ett resultat av regeringens politik eller den senaste mandatperioden. Delar av utvecklingen bygger vidare på politiska vägval som gjorts under tidigare mandatperioder, inte minst inom migrations- och kriminalpolitiken. Oppositionspartierna har i varierande grad bidragit till att flytta det politiska landskapet, inte minst genom att acceptera, normalisera eller själva föreslå politik i samma riktning även under denna mandatperiod. Det handlar därför inte bara om vilka partier som styr. Det handlar om de dominerande narrativen, vilka idéer som blir accepterade, vilka trender som följs och vilka perspektiv som därmed försvinner i debatten.  

Under mandatperioden har Civil Rights Defenders löpande analyserat utredningar, lagstiftning och andra åtgärder med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Utifrån det arbetet framträder en samlad bild av den politiska och juridiska utvecklingen. Var för sig kan reformerna som genomförts framstå som avgränsade åtgärder. Tillsammans förändrar de relationen mellan individ och stat genom att försvaga rättighetsskyddet, i större utsträckning villkora rättigheter och skapa större osäkerhet kring människors rättsliga ställning. Fem områden är särskilt tydliga tecken på detta.  

1. Ett starkare och svagare grundlagsskydd

Idag har Sverige ett svagt skydd för grundlagarna. Under mandatperioden har regeringen tagit initiativ för att stärka skyddet för det demokratiska statsskicket, utöka våra grundlagsskyddade rättigheter och för att stärka domstolarnas oberoende. Det är åtgärder som stärker rättsstaten, och är viktiga steg i rätt riktning. Samtidigt har regeringen och riksdagen drivit förslag om att inskränka rättighetsskyddet i grundlagen och skapa möjligheter för framtida regeringar att ta över den lagstiftande makten från riksdagen i tider av kris, även i fredstid. Det senare motiveras av behovet av handlingskraft i extraordinära situationer, men skapar möjligheter för en framtida regering att koncentrera makten och underminera demokratin och skyddet för våra rättigheter.

2. Från rättighetsbärare till riskfaktor

Ett genomgående drag under mandatperioden har varit en förändrad syn på människor, med en förskjutning från tillit till kontroll som politisk utgångspunkt. Personer i papperslöshet, EU-medborgare i utsatthet, frihetsberövade personer och andra grupper med svag rättslig eller social ställning beskrivs allt oftare utifrån risker eller samhällskostnader snarare än som bärare av rättigheter. När människor i högre grad betraktats som problem som ska hanteras än som individer vars rättigheter ska värnas har kontrollåtgärder och repression setts som en alltmer självklar politisk lösning.

Denna utveckling syns i flera reformer. Ett exempel är den så kallade angiverilagen, som innebär att vissa myndigheter har skyldighet att rapportera människor som misstänks sakna  uppehållstillstånd till polis och Migrationsverket. Förslaget har mött brett motstånd från yrkesgrupper, fackförbund, civilsamhälle och experter som varnat för att människor kan tveka inför att söka stöd eller kontakta myndigheter. Även visitationszoner bygger på en logik där kontroll ges ökad betydelse och där människor kan visiteras utan konkret brottsmisstanke. Samma utveckling går också att se i de narrativ som präglat den politiska debatten, där lösningar på samhällsutmaningar oftare diskuteras utifrån kontroll snarare än människors rättigheter.

Migrationspolitik och kriminalpolitik har flätats samman och användandet av frihetsberövande, utvisning och andra repressiva åtgärder har ökat. När människor i första hand möts med kontroll snarare än tillit påverkas inte bara den enskilde, utan också samhällets förmåga att fungera. Tilliten är en av Sveriges viktigaste demokratiska styrkor, och när vissa gruppers rättigheter blir mer villkorade förändras grunden för ett samhälle byggt på lika rättigheter.

Detta påverkar hur människor betraktas både i den politiska debatten och i samhället i stort. När vissa grupper systematiskt framställs som en belastning eller säkerhetsrisk förskjuts gränsen för vad som anses acceptabelt i lagstiftning och myndighetsutövning.

3. Från barn till brottsling

Trots massiv kritik från barnrättsorganisationer, forskare, rättsväsendet och FN:s barnrättskommitté har gränserna flyttats fram för vad staten får göra mot barn. De behandlas i högre grad som potentiella gärningspersoner och fullt ut ansvariga för sina handlingar snarare än som just barn med rätt till särskilt starkt skydd och stöd.

Lagstiftning om sänkt straffbarhetsålder, barnfängelser, fotboja för barn och slopad ungdomsrabatt sätter frihetsberövande och andra straffrättsliga åtgärder framför barns behov av stöd och tränger undan principen om barnets bästa. Det innebär en tydlig förskjutning i hur samhället möter barn som begår brott, med långtgående konsekvenser för både barn och samhälle.

4. Olika inför lagen

Rättigheter görs i allt högre grad villkorade. Införandet av ett vandelskrav och återkallelse av medborgarskap väcker allvarliga frågor om hur förutsebarhet och rättssäkerhet kan upprätthållas. Beslut som tidigare setts som slutgiltiga kan nu omprövas, vilket skapar långvarig otrygghet i stället för långsiktig stabilitet i enlighet med människorättsrekommendationer.

Allt fler rättigheter knyts till medborgarskap och uppehållsrätt samtidigt som vägarna dit stramas åt. Samma handling kan få helt olika konsekvenser beroende på en persons rättsliga status. Vaga och otydliga lagar, vars innebörd kan förändras över tid, ökar risken för godtycke och kan bidra till självcensur, vilket i praktiken påverkar människors möjligheter att använda sin yttrande- och mötesfrihet. 

Ett samhälle skapas där människors rättigheter och möjligheter i allt högre grad formas av deras rättsliga status. Personer med uppehållstillstånd lever i osäkerhet om sin framtid och med begränsad tillgång till grundläggande rättigheter medan medborgare kan åtnjuta sina rättigheter fullt ut. Samtidigt riskerar förslag om återkallelse av medborgarskap att skapa skillnader även mellan medborgare, vilket väcker frågor om likabehandling och likhet inför lagen.

Principen om allas likhet inför lagen är en grundbult i en rättsstat. Rättigheter finns till för att skydda alla människor, inte minst dem som är allra mest utsatta.

5. Politik före principer

En fungerande rättsstat bygger på att lagstiftning utformas med respekt för rättssäkerhet och grundläggande rättigheter och med utgångspunkt i forskning, kunskap och erfarenhet. Under mandatperioden har vi sett flera exempel där politiska mål fått väga tyngre än dessa principer.

Detta har varit särskilt tydligt inom migrations- och kriminalpolitiken, där konsekvenserna för mänskliga rättigheter och för människor är stora. Dessutom har lagförslag upprepade gånger drivits vidare trots allvarliga invändningar från både Lagrådet och remissinstanser. Kritiken har i flera fall handlat om alltför långtgående inskränkningar av rättigheter, otydlig utformning och ett för stort tolkningsutrymme med risk för godtycke samt att åtgärderna inte är effektiva. Trots det har förslagen i huvudsak drivits igenom ändå. Regeringen har även i ovanligt hög grad gett statliga utredare beställningsdirektiv där deras lagförslag ska presenteras ”oavsett ställningstagande i sak”. Sammantaget pekar detta på en utveckling där skyddet för mänskliga rättigheter och rättssäkerheten urholkas och att svensk lagstiftningstradition undergrävs.

Det är helheten som oroar

De reformer och förslag som lyfts i denna överblick hör till olika politikområden. Trots den positiva utveckling som finns kring ett starkare grundlagsskydd, pekar utvecklingen generellt i en riktning mot ett system där rättighetsskyddet och etablerade rättsstatliga principer utmanas till förmån för andra politiska prioriteringar.

Utifrån detta kan vi konstatera att utrymmet för rättighetsbaserade perspektiv har krympt i Sverige. Mänskliga rättigheter har blivit politiserade och i högre grad en förhandlingsfråga snarare än gemensamma grundvalar; gränser som tidigare varit politiskt svåra att passera flyttas numera med relativt bred parlamentarisk acceptans.

Det är en riktning som avviker från mycket av det som tidigare varit självklart i Sverige, där fokus på mänskliga rättigheter och likhet inför lagen varit tongivande och rättsstatens utformning haft en stark ställning. Det är den helheten som oroar.

Sverige kan välja en annan riktning

Vi ser det runt om i världen. Demokratier försvagas, friheter begränsas och människor ställs mot varandra. Rättigheter, rättssäkerhet och demokratiska principer förändras steg för steg genom politiska beslut och prioriteringar. Men utvecklingen är inte oundviklig. 

Vi har granskat lagförslag, varnat för konsekvenser och bidragit till den offentliga debatten tillsammans med andra delar av civilsamhället. Vissa förslag har ändrats, fördröjts eller mött omfattande kritik tack vare bred mobilisering. 

Mot bakgrund av den utveckling vi beskriver, publicerade vi under våren 25 reformförslag för att stärka rättsstaten och demokratin. Samtliga riksdagspartier har tagit ställning till dem. Vi kommer att fortsätta arbetet för att mänskliga rättigheter, rättsstaten och demokratin ska stå starka – oavsett hur regering och riksdag ser ut efter valet. 

Kontakt

För frågor, kontakta vår presstjänst på press@crd.org.