“Jag måste långt härifrån för att leva”

”Det var bra just då när vi tänkte att det är så här livet ser ut, och jag visste inte heller att det fanns andra länder i världen. Jag trodde att det bara var det som fanns liksom.”

Ali föddes och växte upp i Ghazni i Afghanistan. Tillsammans med sina syskon lekte han i skogen, och hoppade i sanden. Men en dag, när Ali var fem år gammal, kom hans pappa hem och meddelade familjen att de var tvungna att fly, de var inte säkert för dem i Afghanistan längre.

”Eftersom vi tillhör folkgruppen hazarer så blev vi utsatta för mycket hat, hot och diskriminering under lång tid, så vi var tvungna att fly.”

Familjen flydde till Pakistan, där Ali fick gå i skolan och lära sig språket Urdu. Men Ali och hans syskon behövde också arbeta, genom att knyta mattor hjälpte de till att försörja familjen.

”I de länderna är barnarbete ganska vanligt. Man jobbar från när man kan gå, då ska du sätta i gång att jobba och försörja familjen.”

Även i Pakistan var livet osäkert. Trots att familjen delade religion med majoriteten sågs de som främmande och utsattes för diskriminering. Efter åtta år insåg Ali att framtiden där var hopplös.

”Alla skjutningar, all diskriminering. Då insåg jag att mitt liv skulle sluta som de andras. Jag kunde inte hjälpa min familj eller mig själv. Då bestämde jag mig: jag måste långt härifrån för att leva.”

På flykt som 14-åring

Bara 14 år gammal lånade Ali pengar av sin mamma för att betala en smugglare som tog honom till Iran. Där började han arbeta som byggarbetare och delade ett trångt boende med ett trettiotal andra afghaner. Under drygt ett år kämpade han för att spara hälften av sin lön och skickade resten hem till familjen i Pakistan.

Rädslan av att bli tillbakaskickad till Afghanistan gjorde att han inte rörde sig utomhus, förutom när han skulle jobba. Redan från början visste Ali att han inte kunde stanna kvar i Iran. Han visste hur flyktingar behandlades där, och hur det lilla han hade plötsligt kunde tas ifrån honom. 

”Jag kan inte stanna här. Jag måste någonstans där jag kan bli accepterad som jag är, oavsett hur jag ser ut och vilken religion jag tror på.”

Ett års resa mot Europa

Med sina sparade pengar kunde Ali betala en smugglare för att ta honom till Turkiet. 15 år gammal inledde Ali sin flykt mot Europa för ett bättre liv, en farofylld resa som skulle komma att ta över ett år.

”Resan mellan Iran och Turkiet var ett helvete. Om du frågar alla som har tagit den vägen kommer de säga exakt likadant.”

Ali smugglades med andra människor och stora lådor med innehåll han aldrig fick reda på vad det var. Över de snöklädda bergen fick de vandra i flera timmar, utan varma kläder eller ordentliga skor. Den enda instruktionen de fick var att följa efter hästarna, och hästarna gick i rask takt. Hängde man inte med blev man sparkad och slagen av smugglarna. När Ali till slut kom fram till Istanbul hade hans pengar tagit slut, och hans liv var i fara igen.

”Jag blev inlåst i två veckor i en källare i Istanbul, tills mamma kunde ge pengar till smugglaren.”

Efter att ha blivit utsläppt från källaren skulle Ali smugglas vidare till Grekland. Det var långa bilresor, inklämd i bakluckan tillsammans med flera andra. Sedan skulle resan fortsätta över öppet hav, i en liten gummibåt.

”För första gången kände jag att jag inte kommer klara det. Jag kunde inte simma.”

Hemlös, frihetsberövad och nära döden

Över öppet hav satt Ali i en gummibåt, packad med fyrtio människor trots att den var byggd för hälften.  Till slut nådde båten ön Samos. Ali sov ute i flera veckor innan han, utmattad och desperat, överlämnade sig själv till polisen.

”De sa att det var ett flyktingläger de tog oss till. Men det var ett ungdomsfängelse.”

Efter två veckor släpptes Ali från fängelset och kördes till färjan mot Aten. Där blev han kvar i en månad under svåra förhållanden, tvingad att betala stora summor till en smugglare för tak över huvudet och möjlighet att tvätta sig. Pengarna tog snabbt slut och skulderna växte. När han såg en chans, tog han den – och rymde till Patras, där färjorna till Italien avgick.

”Försök att på något sätt placera dig under lastbilen, göm dig i lastbilen!”

I Patras fick Ali höra att vägen till Italien gick genom lastbilarna på färjorna. Han var inte ensam om att försöka, poliser patrullerade ständigt för att stoppa migranter. Tre månader blev han kvar där, hemlös, sovande framför kyrkor, med hoppet om att en dag lyckas ta sig över Joniska havet.

”Det var som att jag var en tiggare. Alla som gick förbi bara tittade. Jag kände mig utsatt och ensam. Samtidigt visste jag att det är så här det är. Det kan hända att ditt liv tar slut när som helst och hur som helst. Du har inga rättigheter. Smugglare använder dig som en resväska, kastar dig till höger och vänster.”

Till slut kunde Ali få hjälp av en smugglare. För 900 euro ordnade han så att Ali, tillsammans med en annan, placerades i ett litet fack av en lastbil där man förvarade reservhjul. Där var de inlåsta i 36 timmar, utan att lastbilschauffören visste. Några timmar till i det trånga, syrefattiga utrymmet hade kunnat vara slutet för de båda, men Ali hade nu lyckats ta sig till Italien.

”Jag kunde inte ens gå för hela min vänstra sida hade domnat bort, och han andra kunde inte heller gå. Jag sparkade honom och sa att vi måste ut annars kommer han slå oss eller ringa polisen.”

Vägen till Sverige

Ali lyckades ta sig på ett tåg till Rom, där några vänliga afghaner gav honom tak över huvudet i några dagar. Sedan fortsatte han mot Paris. På vägen blev han bestulen på sina sista pengar och utslängd från ett tåg, men nådde ändå fram. För att ta sig vidare mot Norge, hans tänkta slutdestination, behövde han mer pengar. Genom en kontakt fick han jobb i en klädbutik.

”Jag jobbade i elva dagar och skulle få 1 000 euro, men fick bara 150.”

De pengar Ali hade räckte ändå för att betala en smugglare till Danmark. Där satte han sig i en minibuss som skulle ta honom till Oslo.

”Och då åkte vi mot Norge, precis som jag hade tänkt. När vi kom fram sa de: varsågod, här är Norge och Oslo. Men när vi kom ut träffade vi några på plattan och frågade var vi var, de sa: Stockholm i Sverige. Då blev det Sverige för mig.”

Ali, och de andra som betalat för resan, hade blivit lurade. Bussen körde aldrig till Oslo, i stället blev de avsläppta i Stockholm och Ali tog beslutet att stanna där. Efter över ett år på resande fot, från snöklädda berg till öppna hav, hemlöshet och flera nära döden-upplevelser, hade han kommit fram.

Från ovisshet till ett nytt hem

”Jag var väldigt orolig. Kommer jag få stanna eller kommer Sverige skicka mig tillbaka?”

I Märsta blev Ali intervjuad i en och en halv timme på Migrationsverket, sedan blev han placerad på ett boende för asylsökande vid Zinkensdamm. Efter tre och en halv månader blev Ali uppringd av sin gode man som gav honom ett besked som skulle förändra hans liv – han hade blivit beviljad asyl i Sverige.

”Vi vill göra bra saker. Vi vill vara en del av samhället. Så att få asyl och få rättigheter att bo här i lugn och ro utan att det skjuts bomber eller faller raketer hit och dit, det betyder enormt mycket. Det är en lättnad och man blir väldigt…Vad ska man säga? Man får hopp om livet och framtiden.”

Nästa kapitel i Alis liv var inte utan utmaningar. Han befann sig nu i ett för honom helt främmande land, med ett språk han inte förstod, och saknaden av hans familj var ständigt närvarande.  Under två år slussades han runt mellan boenden och familjehem, det lugnet han under hela sitt liv längtat efter var fortfarande långt bort.

 ”Jag fick flytta runt, runt, runt och runt. Jag förlorade de två åren faktiskt.”

Till slut hittade Ali ett hem, han hade kommit till en familj som fick honom att känna tillhörighet och värme. En av dem märkte hur Ali kämpade med sina minnen och hur han saknade sin familj. Hon köpte en boxningssäck till Ali och satte upp den på hans rum. Varje gång han mådde dåligt slog Ali på säcken, och strax därefter kunde han, för första gången på flera år, sova ordentligt. Boxningen blev en karriär för Ali, en som ledde till stora framgångar. Några år senare blev han svensk mästare i det han hade använt som terapi.

”Jag kan bli någonting. De flesta som kommer från sådana här förhållanden har aldrig drömt om att bli någonting. Men sen kommer man hit till Sverige. Man ser möjligheten och säger: jag kan bli vem som helst.”

Ali idag

Idag är Ali 30 år gammal. Han bor i Gävle, tillsammans med sin fru, och jobbar på HVB-hem. På grund av en skada i tummen fick Ali ta en paus från elitidrotten, och drömmen om att få representera Sverige i OS krossades. Men boxningen finns kvar hos honom, och de största delarna av hans fritid går till att träna för att komma tillbaka och kunna tävla igen. När Ali får frågan om det är något han önskar att fler personer i Sverige tänker på när det kommer till människor som tvingats fly sitt hemland svarar han:

”Jag tycker inte att folk ska döma direkt när man träffar en med en annan bakgrund. Vi kommer från olika länder med olika förutsättningar, men innerst inne så vill alla göra det bästa de kan.”

---

En annan verklighet

Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Därför har vi startat kampanjen En annan verklighet.

Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans måste ändra på.

Skriv under vår namninsamling nu