Priset som Burmas journalister betalar
av Esther Htu San
“Välj inte en karriär som gör att du hamnar i fängelse.”Det var min familjs första reaktion när jag berättade att jag skulle bli reporter. Det var en rimlig varning i Burma, ett land med en lång tradition av att kriminalisera journalister.
2008 hade mina föräldrar sett när Maung Thura, en välkänd bloggare och komiker, dömdes till 35 år i fängelse för att ha kritiserat militären. Ett år senare, dömdes Hla Hla Win, en journalist som arbetade för Democratic Voice of Burma, till 27 år i fängelse för att ha granskat militärens våldsamma nedslag mot buddistiska munkar under saffransrevolutionen hösten 2007. Om jag blev journalist var de rädda att jag också skulle hamna i fängelse.
Efter valet 2010, som innebar slutet på nästan 50 år av militärdiktatur, förändrades Burmas medielandskap avsevärt. 2012 avskaffade den nya regeringen den ökända censurbyrån, som tidigare granskat alla texter före publicering. Oberoende tidningar fick nu publiceringstillstånd och antalet nya medier exploderade. Journalister började skriva artiklar om politik och viktiga frågor som aldrig tidigare skulle passerat förbi censorerna. Samtidigt förändrades även Burmas politiska system. Demokratiseringen möttes av lovord från resten av världen. I ett land där informationsflödet under lång tid kontrollerats av militären, var det här stora kliv mot pressfrihet.
Förändringarna inspirerade mig till att bli journalist. Jag var angelägen om att skriva om händelser jag bevittnat i verkligheten, men aldrig sett på nyheterna, så som regeringens förföljelser av politiska motståndare och etniska minoriteter, inklusive rohingyer, konflikter med väpnade grupper och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Under årtionden hade dessa händelser varken rapporterats av de militärkontrollerade, statliga tidningarna eller på TV. Så jag började arbeta för lokala medier med att rapportera om de här frågorna, och så småningom för Associated Press (AP), under vad jag trodde var en ny era för journalistik i Burma.
I september 2013 fick jag den första av många påminnelser om att vi fortfarande hade långt kvar till pressfrihet i Burma. Efter ett tredagars grävjobb om hur flottan med våld beslagtagit 200 hektar jordbruksmark nära Rangoon fick jag ett besök från den militära underrättelsetjänsten. En man kom till min lägenhet för att förhöra mig, men lyckligtvis var jag inte hemma just då. När min rumskamrat berättade vad som hänt flydde jag till Shanstaten i östra Burma, och återvände inte hem på två veckor.
Året därpå fick journalisterna i Burma en betydligt allvarligare varning om pressfrihetens gränser. I oktober 2014 mördades frilansjournalisten Ko Par Gyi brutalt när han satt i militärt häkte. Han hade tidigare rapporterat om en konflikt mellan militären och en väpnad grupp karener. Ko Par Gyi torterades, sköts fem gånger och begravdes sedan i en grund grav.
”Min man mördades för att ha åkt till farliga platser och rapporterat om sanningen bakom de etniska konflikterna” – säger Ma Thandar, Ko Par Gyis änka.
”Att förlora en älskad familjemedlem för evigt är priset som familjen till en mördad journalist betalar för nyhetsbevakning.” Mordet på Ko Par Gyi skakade burmesisk media i dess grundvalar, och blåste nytt liv i den känsla av rädsla och självcensur som dominerat under årtionden.
Trots att fem år gått sedan Ko Par Gyi mördades, har ingen ställts till svars för hans död. Inflytelserika personer och institutioner agerar fortfarande under straffrihet. Rättssäkerheten är fortsatt svag. ”Jag har gjort allt jag kan för att få upprättelse för min man,” säger Ma Thandar, ”men vårt rättssystem brister och gynnar inte journalister.”
När Aung San Suu Kyi, mottagare av Nobels fredspris som suttit i husarrest i 15 år, och hennes politiska parti, vars medlemmar under lång tid levt under förföljelser, vann en jordskredsseger i valet 2015, trodde många journalister och aktivister att detta äntligen skulle säkra den pressfrihet de kämpat för så länge. Men istället för att avskaffa de förtryckande lagar som begränsade yttrandefriheten och medias arbete, fortsatte det Nationella demokratiska förbundet att åtala journalister, politiska motståndare och till och med Facebookanvändare som kritiserade regeringen.
Både under 2016 och 2019 greps ett antal journalister från Eleven Media Group av Phyo Min Thein, Rangoonregionens chefsminister och Aung San Suu Kyis förtrogne. De åtalades för förtal under telekommunikationslagen på grund av deras rapportering om misstänkt korruption. Båda fallen lades senare ner, men en stark oro väcktes hos både medborgarrättsaktivister och journalister för regeringens bristande tolerans för kritik.
Under 2017 åtalades tre journalister, Lawi Weng från Irrawaddy News samt Aye Nai och Pyae Phone Aung från Democratic Voice of Burma, för “olovligt samröre” efter att ha intervjuat medlemmar av en icke-statlig väpnad grupp. I domstolen stod de tre sammankedjade som simpla brottslingar. Bilderna väckte ramaskri, både i och utanför landet, om tillbakagången för Burmas nyvunna pressfrihet. Aye Nai, som satt fängslad i mer än 60 dagar, sa att ”trots det pris vi betalar måste vi fortsätta kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter.”
I augusti 2017 påbörjade den burmesiska militären det de kallade en ”pacificering” av muslimska rohingyer i norra Rakhinestaten. Sedan attackerna inleddes har fler än 740 000 muslimska rohingyer flytt till grannlandet Bangladesh. FN och människorättsgrupper har anklagat den burmesiska armén för etnisk rensning, men regeringen och militären står fast vid att de militära angreppen enbart varit direkta svar på attacker från rohingiska terrorgrupper.
I kölvattnet av militärangreppen ökade regeringen och militären hoten om rättliga åtgärder för att tysta journalister. Samtidigt inleddes en kampanj för att förleda media och allmänheten om de övergrepp som skett. Jag och andra journalister, som rapporterade om militärens systematiska kränkningar av rohingyer och andra etniska minoriteters mänskliga rättigheter i Burma blev till måltavlor. Vi utsattes för påtryckningar och uppmanades att undvika kritisk rapportering och att istället ”skydda landsbilden”.
I ett desperat försök att motbevisa anklagelserna om kränkningar av rohingyernas mänskliga rättigheter arrangerade regeringen ett antal statligt sponsrade resor för journalister till Rakhinestaten. Syftet var att visa att armén enbart genomförde en pacificering av terrorister. Under en sådan resa i september 2017 erbjöds vi fotografier av muslimska rohingyer som brände sina egna hus och flydde landet – enligt regeringens beskrivning. Men vi fick snart veta att bilderna iscensatts, och att det vi såg i själva verket var hinduiska byinvånare som låtsades vara rohingyer. Senare samma resa blev vi vittne till hur buddistiska byinvånare och säkerhetsstyrkor brände tomma rohingyabyar, i rak motsats till regeringens utsaga. Jag rapporterade om de här händelserna, andra övergrepp, och regeringens ansträngningar för att dölja sina spår.
När jag, och andra journalister, gjorde motstånd mot regeringens påtryckningar och fortsatte rapportera den sanna berättelsen om arméns övergrepp mot rohingyer, började jag motta både hot om rättsåtgärder och dödshot från militären på sociala medier. Jag blev kallad ”hora” och ”slyna” på grund av mitt arbete, av både militären och allmänheten.
Regeringen började demonisera journalister som rapporterade om rohingyakrisen i internationella medier och framställde dem som allmänhetens fiender. Hoten i den digitala världen började snart röra sig in i den verkliga. En sen kväll i oktober 2017 stod en okänd man och väntade på mig vid slutet av gatan. Han ropade mitt namn och följde efter mig till min port. Återigen lämnade jag Rangoon av rädsla för min säkerhet, denna gång i en och en halv vecka. Tyvärr var detta ingen ovanlig händelse för en journalist i Burma.
Månaden därpå fick jag fler hot från regeringen och ett dödshot från en välkänd nationalist som anklagade mig för att medvetet ha skadat Aung San Su Kyis rykte. Mina vänner som stod nära regeringen tyckte att jag borde lämna landet. De visste att jag inte längre var trygg i Burma.
När jag gick mot gränskontrollanten på Rangoons internationella flygplats kändes det som att jag var på väg att ta en stor risk. Jag var osäker på om jag skulle bli utsläppt ur landet eller häktad så som Swe Win, redaktören för den lokala nättidningen Myanmar Now, blivit fem månader tidigare. Efteråt kände jag en lättnad över att återigen ha lyckats ta mig ut ur landet i trygghet. Några veckor efter min avresa blev jag uppringd av mina grannar i Rangoon, som berättade att burmesisk polis i flera dagar gått runt i mitt gamla kvarter och frågat folk om de visste var jag befann mig.
Två veckor efter att jag lämnat landet kokade polisen ihop falska anklagelser och grep två journalister från Reuters, Wa Lone och Soe Oo, för deras granskning av säkerhetsstyrkornas mord på tio rohingyer. De åtalades under den sekretesslag som levt kvar sedan kolonialtiden, och som tillåter ett längsta straff på 14 år i fängelse. Båda dömdes till sju års fängelsestraff. Efter att ha hållits häktade i mer än 500 dagar släpptes de till slut den 7 maj 2019.
Burmas journalister tjänar allmänheten genom att rikta strålkastarljuset mot pågående människorättsfrågor och uppmärksamma obekväma sanningar. De ger allmänheten de verktyg vi behöver för att fatta välgrundade beslut, granska missförhållanden och stå upp för förändring. Deras arbete sätter press på de med störst inflytande.
”Journalister i [Burma] riskerar såväl att bli gripna som långa fängelsestraff utan hopp om att kunna vinna i domstol,” säger Myint Kyaw från Myanmar Press Council.
”Eftersom målsägarna ofta är inflytelserika personer och rättssystemet ger dem fördel är det svårt att uppnå rättvisa.”
För det betalar vi ett pris: trakasserier, depression, trauma, fängslanden, och till och med våra liv. Jag har lidit av posttraumatisk depression och sömnlöshet. Just nu står minst 44 journalister i Burma åtalade för brott. Enligt Athan, en organisation som rapporterar om yttrandefrihetsfrågor, har hundratals personer åtalats för sitt deltagande i fredliga demonstrationer eller för att ha kritiserat regeringen eller militären sedan Aung San Suu Kyi kom till makten 2016.
Ma Thandar, den mördade frilansjournalisten Ko Par Gyis änka uppfostrar nu sin dotter ensam sedan hennes man gav sitt liv för sitt arbete som journalist. ”Min man var inte en hjälte men han var en ansvarsfull journalist som inte tvekade att säga sanningen,” säger Ma Thandar. ”Och det är budskapet som andra journalister bör föra vidare.”
Det här var världens dyraste artikel, skriven av Esther Htu San. Artikeln låg först bakom en betalvägg men blev upplåst tack vare alla gåvor till Civil Rights Defenders kampanj Ett Högt Pris.
Fortsätt gärna stötta arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter – bli månadsgivare här.
