Debatt: Vi förväntar oss att regeringen väljer urfolkens sida – en gång för alla

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet 2019-10-29.

Nyligen avslutades förhandlingarna i Högsta domstolen (HD) i målet som rör Girjas samebys rätt till jakt och fiske i fjällen. Målet är komplicerat, och dess rättsliga och sociala konsekvenser för det samiska folket är svåra att förutspå. Men oavsett vad HD kommer fram till i sakfrågan är det viktigt att granska vad som utspelade sig i rättssalen. För den som står som svarande i målet är ingen mindre än svenska staten, här representerad av Justitiekanslern och dess juridiska ombud från advokatbyrån Eversheds Sutherland. Det är samma svenska stat som binds av konventioner om mänskliga rättigheter, och vars regering ofta i internationella sammanhang står upp för urfolksrätten i andra länder.

I början av sin slutplädering gjorde statens ombud klart att staten bara agerar i målet som fastighetsägare, alltså den som äger marken, och inget annat. Men svenska staten kan inte delas upp på det viset. När staten uppträder, oavsett om det är inför domstol i Sverige eller inför FN i Genève, måste den vara konsekvent i sin hållning gentemot samerna såväl i teori som praktik. Folkrätten binder statens alla förgreningar. Annars blir de vackra utfästelserna om urfolksrätten inte mycket värda.

I HD påstår nu statens företrädare att Sverige inte har några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna. Statens ombud hävdade att skyldigheterna enligt urfolksrätten inte gäller Sverige eftersom ”krav på erkännande av ILO-konventionen 169 konsekvent avvisats av den svenska lagstiftaren”. Allt detta är givetvis fel. Samerna är ett urfolk vilket framgår av svensk grundlag, och därmed har staten en gång för alla erkänt särskilda rättigheter för samerna. Urfolksrättigheterna finns i en mängd internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa, inte bara ILO 169, och dessutom är stora delar av urfolksrätten nu internationell sedvanerätt som binder Sverige oavsett om vi anslutit oss till konventioner eller inte. Och dessutom säger regeringen, gång på gång, i vart fall i internationella sammanhang och senast i samband med UPR-granskningen 2015, att den arbetar för en ratificering av ILO 169. Detta är inte att ”konsekvent avvisa” konventionen.

I en kommentar säger Helen Öberg, statssekreterare på kulturdepartementet, att för regeringen är det ”självklart att samerna är ett urfolk och att det följer särskilda rättigheter med att vara ett urfolk” men att eftersom Justitiekanslern arbetar självständigt har regeringen inget inflytande över hur rättsfallen drivs. Givetvis ska regeringen inte gå in och påverka i specifika fall. Men det är ju inte det enskilda fallet det gäller, och inte heller vackra utfästelser från regeringens representanter, utan vilket genomslag folkrätten får i den praktiska verkligheten.

Lika uppseendeväckande som avvisandet av urfolksrätten är det språkbruk som användes under förhandlingarna, och de argument som användes för att legitimera statens ståndpunkt. Språkbruket har redan kommenterats av prominenta företrädare för akademin (DN Debatt 11/6 2015), och möjligen tonade statens ombud i HD ner den rasbiologiska terminologin något. Men problemen kvarstår. Ombuden återkom gång på gång till motiven för den första renbeteslagen, som antogs 1886. Bland annat citerade advokat Hans Forssell ordagrant en kommentar från justitieråd Olivecrona i förarbetena till lagen. Där sade Olivecrona bland annat:

De folkstammar vilka icke vilja lämna nomadlivet måste med nödvändighet stanna på en lägre kulturgrad och giva vika för de mera civiliserade bofasta stammarna och slutligen, efter ett tynande liv utdö. Mänsklighetens historia visar, att så har förhållandet varit i alla trakter av jorden, och de nomadiserande lapparna måste vara underkastade samma lag, och gå under, därest de icke efter hand vilja ägna sig åt jordbruk eller sysselsättningar som endast äro förenliga med stadigt hemvist.

Detta yttrande från 1884 återgav statens ombud utan kommentar, utan kontext, och utan att på något sätt problematisera den rasistiska människo- och civilisationssyn det ger uttryck för. Det tycks med andra ord som om staten legitimerar sin talan, och sin tolkning av dagens lagstiftning, med uttalanden från 1800-talet som ger uttryck för en rasbiologisk världsordning. Dessutom måste det rentav betecknas som oetiskt att okritiskt och offentligt reproducera dessa uttalanden, inte minst med tanke på att det är staten själv som står som avsändare. En samisk representant på plats i domstolen berättade för Amnesty att hon aldrig hört så rasistiska uttalanden riktade mot samer i hela sitt liv – och att hon möter dem i Sveriges högsta domstol, ur munnen på statens företrädare, kan bara ses som ytterst anmärkningsvärt och oerhört allvarligt.

Vidare tar staten upp den så kallade omyndighetsförklaringen av samerna – att samer historiskt sett ansetts själva inte kunna hantera förvaltningen av jakt- och fiskerätten, mot bakgrund av rasbiologiska föreställningar om bristande förmågor hos samerna att sköta sina egna angelägenheter – som ett rättfärdigande av att kronan, inte samerna, hade rättigheterna till jakt och fiske. Här blir det onekligen unket. Och här illustreras tydligt vad advokat Danowsky, ombud för samebyn, poängterade i sin slutreplik: att staten helt bortser från den tidsanda som rådde då dessa regleringar kom till stånd. Den bortser från nationalstatens ställning, kulturhierarkin, och det överhetsperspektiv gentemot samerna som präglade den tiden. På så vis blir statens argumentation inte bara historielös utan också djupt oetisk.

Vi ställer nu frågan till kultur- och demokratiminister Amanda Lind, som yttersta representant för regeringen och därmed företrädare för staten Sverige, om hur hon ställer sig till statens ståndpunkter under rättegången. Vad betyder dessa uttalanden för den svenska politiken gentemot samerna framöver? Finns urfolksrätten, eller finns den inte? Hur ska vi egentligen förstå det faktum att samer som urfolk enligt regeringen har särskilda rättigheter, när dess företrädare samtidigt står i domstol och deklarerar att så inte är fallet?

Vi förväntar oss nu att regeringen väljer urfolkens sida, en gång för alla. Och som en del av detta rekommenderar vi en oberoende genomlysning av den rasdiskriminerande retorik som statens företrädare ägnade sig åt i rättssalen.

Anna Lindenfors
generalsekreterare Amnesty International Sverige

Johanna Westeson
sakkunnig i diskrimineringsfrågor, Amnesty International Sverige

Anders L. Pettersson
Executive Director, Civil Rights Defenders

Helena Dådring
Landsförbundet Svenska Samer