Debattreplik om polisens dödsskjutningar

Den 8 februari gav Magnus Wahlund, poliskommissarie och jurist på DN Debatt sin syn på varför polisen ibland skjuter med dödande skott. I sin artikel lyfte han och ifrågasatte Civil Rights Defenders tidigare kritik mot Tingsrättens friande dom av den polis som sköt ihjäl en psykiskt sjuk man på öppen gata sommaren 2013 i Varberg. I dag, den 9 februari, svarar vi på inlägget.

Den 9 februari svarade vi poliskommissarie Magnus Wahlund på DN Debatt angående polisens dödsskjutningar.

Under de senaste åren har vi sett en oroande trend gällande polisens dödsskjutningar. Från att högst en person om året har dött av polisingripanden, sköts sex personer till döds under lite mer än ett år.

När poliskommissarie Magnus Wahlund i söndags skrev här på DN Debatt om sina perspektiv på dödsskjutningar, gör han det utifrån hur poliser påverkas vid en hotfull situation och att dödligt våld ibland kan vara absolut nödvändigt. Detta har vi från Civil rights defenders inte förnekat. Det vi menar är att dödsskjutningar inte alltid är resultatet av det oundvikliga.

Vi har tidigare granskat polisens skjutvapenanvändning ur ett människorättsperspektiv och kritiserat dödsskjutningarna i Lindesberg 2005 och i Varberg 2013.

Wahlund tar i sin artikel upp händelsen i Varberg och beskriver liksom tingsrätten händelseförloppet utifrån polismannens upplevelse och inte utifrån det faktiska händelseförloppet. Av den filmupptagning som finns av händelsen framgår tydligt att mannen när det sista skottet avlossas inte är i ”full attack” utan halvt liggande hasar sig fram. Att den skjutande polisen har svårt att korrekt återge händelsen är förståeligt men att övriga poliser på platsen, vars liv inte hotades, ger samma felaktiga bild är anmärkningsvärt. Det är på dessa grunder och den vida tolkningen av nödvärnsrätten som Civil rights defenders kritiserat domstolens bedömning.

Men att enbart fokusera på de skjutande poliserna och huruvida de gjort sig skyldiga till brott leder fel. Frågan om dödskjutningar är större än så. Ytterst regleras polisens våldsanvändning av människorättsnormer och det är Sverige som stat som har ett ansvar för att dessa efterlevs.

Här ställer Europakonventionen ett otvetydigt krav: varje användning av dödligt våld ska vara absolut nödvändigt. Inga handlingsalternativ ska finnas. I bedömningen vägs också in hur en insats har planerats och genomförts och om poliserna varit tillräckligt förberedda och utbildade. Att, som Varbergs tingsrätt, göra statens ansvar beroende av den enskilde polisens erfarenhet, förmåga och kompetens är inte acceptabelt ur ett människorättsperspektiv.

Det är alltså inte i första hand de inblandade poliserna som ska kritiseras utan regering, riksdag och myndigheter som inte ger poliser nödvändigt stöd och förutsättningar för att utföra sitt svåra arbete på ett sätt som säkerställer respekten för de mänskliga rättigheterna.

Regeringen måste ta sitt ansvar och se över den lagstiftning som sätter ramarna för polisens användning av dödligt våld och Polismyndigheten måste säkerställa att poliser har den utbildning som krävs för att använda skjutvapen på ett sätt som garanterar respekten för de mänskliga rättigheterna. Den svenska polisen behöver också byta ut den hålspetsammunition som, trots att den sedan 1899 är förbjuden i krig, fortfarande är standardammunition.

Faktum kvarstår: dödligt våld från polisen ökar och Sveriges respekt för Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna brister. Det är inget annat än oacceptabelt.

Robert Hårdh, chef Civil Rights Defenders
John Stauffer, chefsjurist Civil Rights Defenders

Taggar