”Jag var fem år gammal när pappa kom hem och sa att vi måste fly.”
Alis första år i Sverige präglades av osäkerhet, väntan och hemlängtan. Men också av människor som såg honom, en boxningssäck som blev terapi och en framtid han aldrig vågat drömma om.
En barndom som tog slut för tidigt
Ali växte upp i Ghazni, i en hazarfamilj som länge levt med hot, hat och diskriminering. Han lekte i sanden med sina syskon, sprang i skogen, skrattade åt saker som barn gör. Allt var enkelt tills det inte var det längre.
”När jag var liten trodde jag att världen slutade där skogen slutade. Jag var fem år när pappa kom hem och sa att vi måste fly.”
Familjen flydde till Pakistan. Där fick Ali gå i skolan, och arbeta. Han knöt mattor med fingrar som egentligen borde ha ritat, lekt och byggt kojor. Trots att de delade religion med de flesta i Pakistan blev de aldrig riktigt accepterade. Blickar och kommentarer, gränser som aldrig blev uttalade men alltid fanns där. Efter åtta år insåg Ali det han försökt undvika:
”Mitt liv skulle sluta som de andras. Jag såg ingen framtid. Jag tänkte: jag måste långt härifrån för att kunna leva.”
Att lämna allt, för att kunna leva
Han var fjorton när han lånade pengar av sin mamma och gav sig av. Iran blev hans första stopp. Han hamnade i ett trångt rum med trettio andra män. Ali jobbade på byggarbetsplatser som slet på kroppen men som gav honom en chans att skicka hem pengar.
”Jag gick bara mellan jobbet och rummet. Rädslan för att bli skickad tillbaka fanns i allt jag gjorde.”
När han lyckats sparat tillräckligt betalade han en smugglare för att ta sig vidare. Det blev början på en resa som inte skulle likna något annat i hans liv.
”Vägen mellan Iran och Turkiet var ett helvete. Fråga vem som helst som gått den, de kommer säga samma sak.”
Vägen som ingen glömmer
De gick över snöklädda berg utan varma kläder och i tunna skor. De följde efter hästarna, den som inte hängde med blev slagen. I Istanbul tog pengarna slut och han låstes in i en källare i två veckor tills hans mamma lyckades skrapa ihop mer pengar. Sedan kom havet.
”För första gången kände jag: jag kommer inte klara det. Jag kunde ju inte simma.”
Fyrtio människor trycktes ner i en gummibåt byggd för tjugo. Runt omkring dem var det mörker. Hav. Vågor. När de tillslut nådde Samos sov han utomhus i många veckor innan han gav upp och gick till polisen.
”Polisen sa att det var ett flyktingläger men det var ett ungdomsfängelse.”
Europa utan skyddsnät
När han släpptes ut tog han sig vidare till Aten. Där levde han en månad i utsatthet. Skulder som växte. Sov framför kyrkportar. Och en ständig kamp om att bara bli sedd som människa.
I Patras fick han höra att vägen till Italien gick genom lastbilarna så han försökte i tre månader. Till slut betalade han en smugglare som låste in honom och en annan pojke i ett utrymme där reservhjulen brukade ligga.
”36 timmar var vi inlåsta i lastbilen. Jag kunde inte röra benen. Ett par timmar till… och jag hade inte varit här.”
De kom till Italien men han kunde knappt gå. Ali tog sig till Rom och sedan vidare till Paris. På vägen blev han bestulen på sina sista pengar och utslängd från ett tåg, men lyckades ändå nå fram. I Paris fick han ett jobb i en klädbutik i elva dagar som skulle ge honom 1000 euro, men bara gav 150. Det räckte ändå för att han skulle kunna ta sig vidare till hans tänkta slutdestination, Norge.
Han satte sig i en minibuss till Oslo. Trodde han.
”Då blir det Sverige för mig”
”När jag kom fram sa de: här är Oslo. Men när jag frågade människor på gatan sa de: du är i Stockholm. Jag hade blivit lurad. Men jag tänkte: då blir det Sverige för mig.”
Efter över ett år på resande fot, från snöklädda berg till öppna hav, hemlöshet och flera nära döden-upplevelser, hade han kommit fram. Men allt var fortfarande osäkert.
”Kommer jag få stanna? Eller skickar de tillbaka mig?”
I Sverige flyttades han runt i två år på asylboenden, familjehem, tillfälliga sängar i tillfälliga rum. Till slut kom han till en familj som såg honom. Som märkte att nätterna var svåra. Som satte upp en boxningssäck i hans rum.
”Jag slog på den tills allt i kroppen blev tyst. Och då kunde jag sova.”
Boxningen blev hans terapi och sedan hans karriär. Han blev svensk boxningsmästare. Han, som bara ville leva, stod plötsligt i en ring där hans styrka fick ta plats.
”Jag kan bli någonting. När man kommer hit ser man möjligheten. Man tänker jag kan bli vem som helst.”
Att ge vidare det man själv saknade
Idag är Ali vuxen och har familj. Han jobbar på ett HVB-hem, hjälper andra unga som en gång var där han var. Hans OS-dröm sprack när han skadade tummen men boxningen finns kvar. Och styrkan också.
På frågan vad han önskar att fler i Sverige tänker på när det kommer till människor som tvingats fly sitt hemland svarar han:
”Jag tycker inte att folk ska döma direkt när man träffar en med en annan bakgrund. Vi kommer från olika länder med olika förutsättningar, men innerst inne så vill alla göra det bästa de kan.”
En annan verklighet
Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Därför har vi startat kampanjen En annan verklighet.
Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans måste ändra på.
