”Jag visste inte var Stockholm låg. Bara att jag ville dit.”

När Dieu-Merci landade i Sverige för andra gången, fanns det ingen möjlighet att återvända till hans gamla liv. Han visste att han behövde göra allt för att stanna. Resten var osäkert. Vägen dit blev en kedja av möten med främlingar som visade vägen, och en påminnelse om varför varje handling av solidaritet kan vara skillnaden mellan hopplöshet och hopp. 

”Jag växte upp på landsbygden i Demokratiska Republiken Kongo och vi var många hemma. Pappa var präst och mamma arbetade med våra odlingar. Min farfar var min bästa vän. Han lärde mig att världen är större än det vi ser.” 

Redan som femåring ville Dieu-Merci bli läkare, efter att ha sett vad bristen på vård gör med en familj. Skolan låg över två timmar bort, men han gick varje dag. ”Varje steg kändes viktigt.”

”Jag tänkte bara: jag måste överleva.”

När han var sju stoppades han och flera skolkamrater av en milis. Pojkarna fördes bort. ”Jag tänkte bara: jag måste överleva.” I tre år fick han utföra uppgifter åt milisen i lägret och lära sig att inte visa rädsla.  När lägret attackerades av regeringssoldater ropade han att han var ett barn.  

Regeringssoldaterna tog honom därifrån och placerade honom på ett center för barn och unga som förlorat sin barndom till kriget. Det var hårt, men skolan fanns ändå där. När en svensk organisation besökte centret valdes han ut för att berätta sin historia i skolor i Sverige. Flygresan dit skrämde honom.

”Jag skrek av rädsla. Kanske ska jag dö nu.”

I Sverige möttes han av vinterkyla men också av människor som lyssnade. 

Att åka hem var inte längre ett alternativ

Tillbaka hemma på centret blev han misstänkliggjord. Många trodde att resandet i Europa hade gjort honom rik. Våldet gjorde vardagen farlig.

”Men jag gick tillbaka för man måste äta. Man måste fortsätta.”

Hoten förvärrades succesivt och innan nästa resa till Sverige fick han ett tydligt besked: kom inte tillbaka. 

När han landade på Arlanda visste han att han inte kunde åka hem. Hemma hade hans rumskamrat och vän hotat att döda honom om han återvände. Dieu-Merci visste att hoten var på allvar. Att åka hem var inte längre ett alternativ.

”Främlingar hjälpte mig”

Av andra hade han fått rådet att gå till Migrationsverket.

”Det lät enkelt. Men jag kunde inte språket. Jag följde folkmassor. Jag sprang för att alla andra sprang.” 

Han behövde köpa en biljett till tåget men ingenstans ville de ta emot Dieu-Mercis kontanter, och utan en biljett fanns det inget sätt att ta sig vidare. ”Främlingar hjälpte mig”. En vänlig man som förstod vad han behövde köpte en biljett till honom och förklarade hur Dieu-Merci skulle fortsätta till rätt perrong, att han skulle leta efter människor i blå jackor som kunde visa vilket tåg han skulle hoppa på. 

”När jag kom till Uppsala grät jag länge av ren utmattning. Och ändå kom jag fram till Migrationsverket.”

Här är kanske allt möjligt

På Migrationsverket väntade han i nio timmar på tolk. Sedan började en period av väntan, flyttar och intervjuer. ”Varje gång jag åkte till migrationsverket tänkte jag: nu skickar de tillbaka mig.” På 18-årsdagen blev det akut, han stod utan boende. Klockan 15 ringde telefonen och beskedet kom: ett års uppehållstillstånd.

”Jag skrattade. Jag tänkte: här är kanske allt möjligt.” 

Han började arbeta som fotbollstränare och studerade till undersköterska. Fast jobb på äldreboende ledde till permanent uppehållstillstånd. Idag bor han i Stockholm, arbetar i vården och tränar ungdomar. Drömmen om att bli läkare lever kvar, men en ytterligare dröm har tillkommit: att stå upp för mänskliga rättigheter.

”Att ge stöd, att skratta med någon som är ledsen, det är som terapi.” 

När han får frågan vad han vill att människor i Sverige ska veta om flykt, svarar han:

”Orsakerna är många. Asylrätten är viktig för individen och för samhället. Sverige behöver människor som vill bidra. När fler får en chans, mår vi alla bättre.” 

En annan verklighet

Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Därför har vi startat kampanjen En annan verklighet.

Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans måste ändra på.