”Ingen kunde höra om man skrek”
Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans kan ändra på. Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Här är Silvis berättelse.
Jag trodde jag skulle bli chockad, hoppa upp och ner, men det tog lång tid. Kroppen och hjärnan fattade inte, jag hade ju varit i limbo i över tio år.
Ett vanligt liv för en tioåring
Silvi växte upp i Syrien tillsammans med sin familj, som hade armeniska rötter. Fram till att hon fyllde tio levde hon ett vardagligt liv: skola på vardagarna, basketträning på kvällar och helger, och varje söndag i kyrkan – alltid följt av middag hos farmor med hela familjen.
Det fanns en moské precis bredvid kyrkan. Då var det inga konflikter. Ingenting. Alla var trevliga mot varandra.
Silvis vardag liknade många andra barns. Hon älskade basket och busade gärna under lektionerna, något som ibland fick henne att sticka ut, särskilt i en miljö där förväntningarna på flickor kunde vara snäva. Men snart började något förändras. Ett nytt samtalsämne tog plats, först i hemmet, sedan i skolan, och till slut överallt i landet.
Ett krig som kryper närmare
Alla pratade om krig. Det var överallt. På tv:n var det krig, på radion var det krig. Man förstår ordet som barn, men man förstår inte allvaret i det.
Något hade hänt i Syrien, landet där Silvi bodde. De vuxna började prata alltmer intensivt, om risken för krig, om vad som var rätt och fel, om hur våldet eskalerade i andra delar av landet. Snart kröp det närmare. Det visades om och om igen på tv, hördes på radion i skolbussen. Det pratades inte om något annat.
Sen kom det närmare, där vi bodde, då var det allt alla pratade om. De hade hört någonting smälla i närheten.
Vardagen började förändras. I skolan skulle dörrarna låsas och hållas stängda hela dagen. Lärarna fick walkie-talkies för att snabbt kunna nå varandra. På vägen hem såg Silvi vägspärrar med beväpnade militärer. Fredagens lektioner flyttades till lördagar – man ansåg att fredagar innebar större risk för attacker.
Jag var orolig för minsta lilla ljud. Om en dörr stängdes hårt så trodde vi att det var en sprängning eller någon som sköt.
En förmiddag i skolan hörde Silvi och hennes klasskamrater plötsligt ett öronbedövande dån. En smäll. Nu hade kriget nått hela vägen till skolan. Kort därefter fick föräldrar komma och hämta sina barn. Silvi kunde inte längre gå i skolan. Inte långt efter det tog hennes föräldrar beslutet att lämna landet. De kunde inte längre stanna kvar i Syrien.
På flykt i fragment
Det var det sista flyget, de skulle stoppa alla flyg efter det. Det var väldigt farligt för de sköt ner flygplan. Men en i min familj var sen, så vi väntade. Jag var orolig och frågade -kan vi inte bara åka nu? Men ingen hörde mig.
Silvi och hennes familj kom med det sista planet som lämnade flygplatsen. Resten av dem ställdes in. Det överfulla planet tog dem till Turkiet. Därifrån började en lång resa genom flera länder. För Silvi blev det en fragmentarisk upplevelse, platserna flöt ihop, och hon hade svårt att förstå var hon befann sig.
Halvåret efter att vi flydde för första gången, där är inte mitt minne så bra. Men det jag vet är att det inte var en rak väg.
Hon minns särskilt när de landade i Ryssland. De hade hört att man därifrån kunde flyga direkt till Sverige, men verkligheten blev en annan. I passkontrollen stoppades de och fördes till ett litet rum. Där blev de fotograferade och förhörda, på ett språk ingen av dem förstod.
Det var ett slags flygplatsfängelse. I rummet fanns kameror och en vägg med tjockt glas, och på dörren satt en liten lucka som bara kunde öppnas utifrån. Vi var där en hel dag tror jag, och ingen kunde höra om man skrek.
Under en hel dag satt Silvi och hennes familj inlåsta, utan tillgång till toalett eller vatten. Till slut kom någon in, räckte dem deras biljetter och bad dem lämna rummet utan förklaring, utan ursäkt. Resan fortsatte, från land till land, några månader i taget. För Silvi, som bara var tio år, blev det en rotlös tillvaro i ständig rörelse.
Jag fattade inte. Jag var tio. Först var det något land, sedan åkte vi till ett annat land. Någon månad där, sedan reste vi till ett nytt land i Europa.
Tio år av ovisshet
Efter ungefär ett år på flykt kom Silvi och hennes familj fram till Sverige. Kort därefter sökte de asyl. Jurister de varit i kontakt med var övertygade om att familjen skulle få sin ansökan beviljad, de hade ju flytt från ett krigshärjat land. Så de väntade. Men när brevet från Migrationsverket till slut kom, innehöll det inga goda nyheter.
Vi fick ett brev från Migrationsverket där det stod att nya uppgifter hade kommit fram och att de behövde göra om utredningen.
Eftersom familjen var etniska armenier hade de, i samband med krigsutbrottet i Syrien, tilldelats armeniskt medborgarskap. Det förändrade Migrationsverkets bedömning. Nu diskuterades om de skulle skickas till Armenien – ett land Silvi aldrig hade varit i, och som hon var livrädd att hamna i.
Jag har aldrig varit i det landet. Vad ska jag göra där? Jag vet att jag hade varit utanför där.
Under nio år skickades dokument fram och tillbaka mellan Silvis mamma och Migrationsverket. Silvis tonår präglades av ovisshet och en ständig rädsla för att ryckas upp från sitt nya hem och skickas till något helt främmande.
Jag hade mycket ångest under de åren. Jag vet inte hur min mamma lyckades att förhindra att de med tvång skulle skicka mig till Armenien. Det var limbo den tiden. Det var värre för mig än att fly från kriget. Det var ett annat krig.
När Silvi fyllde 18 fick hon själv ta över kampen för att få stanna. Kontakten med jurister och myndigheter blev en del av vardagen – fylld av avslag, överklaganden och ärenden i migrationsdomstolen. Efter över tio år i Sverige fick hon till slut ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, genom undantagsregeln om synnerligen ömmande omständigheter.
Det var som att det inte kunde landa. Det tog flera månader innan det landade för mig.
Silvi idag
Idag är Silvi 23 år gammal. Hon bor i Stockholm, pluggar heltid och arbetar samtidigt som ljud- och mixningstekniker samt musikproducent på deltid.
Mitt liv idag, det ser ganska bra ut. Jag har en vanlig vardag, som alla andra.
Hon trivs med studierna, särskilt på högskolan där hon får fördjupa sig i ämnen hon själv valt. Musiken är hennes största passion, något hon alltid vill ha i sitt liv. Samtidigt drömmer hon om ett stabilt arbetsliv med mycket frihet. Kanske i en lägenhet i centrala Stockholm, eller i ett hus mitt i skogen och bara få vara. Hon har inte bestämt sig än, båda tankarna lockar.
När Silvi får frågan om vad hon önskar att fler i Sverige tänker på när det gäller människor som tvingats fly, svarar hon:
Att alla borde ha rätten att få ett tryggt liv. Ingen har valt att fly, och när man väl gör det måste det inte bara bero på krig eller naturliga katastrofer, det kan till exempel handla om kultur också. Det måste vara en mänsklig rättighet att få leva.
Hon vill också att fler ska förstå att människor som flyr inte är en homogen grupp. Hon har själv upplevt hur lätt det är att bli placerad i ett fack, baserat på förutfattade idéer.
Alla som flyr hit, det spelar ingen roll vilken del av världen man kommer ifrån, är olika. När folk här pratar använder de ofta vi och dem, och jag har märkt att alla dras över en kam. Många har ofta en förutfattad bild i huvudet: de här människorna är kriminella eller de är si och så. Men vi är inte en. De glömmer att vi alla är individer. Där jag kommer ifrån säger inget om mig, men det gör det i folks huvuden.
En annan verklighet
Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Om en En annan verklighet.
Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans måste ändra på.
Skriv under vår namninsamling nu
