”Kanske ska jag dö nu?”

Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans kan ändra på. Därför har vi lanserat kampanjen En annan verklighet. Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Här är Dieu-Mercis berättelse.

”Jag levde ett liv som jag inte kan jämföra med en annan människas liv.”

Drömmen om att bli läkare 

Dieu-Merci växte upp på landsbygden i Demokratiska Republiken Kongo, i en stor familj på tolv personer. Pappan var präst, mamman odlade jorden, och hans bästa vän – Farfar – fyllde dagarna med berättelser om världen utanför. 

Redan som femåring visste Dieu-Merci att han ville bli läkare. Medan andra drömde om bilar och rikedom, hade han sett vad bristen på vård kunde göra. Närmaste sjukhus låg åtta timmar bort. Hans moster, som var cancersjuk, tog ändå hand om honom och hans syskon. Han ville ge tillbaka. 

För att nå sin dröm behövde han satsa på skolan från början. Men vägen dit var lång, över två timmar genom landsvägar och skog. Varje dag gick han den sträckan tillsammans med sina skolkamrater. 

Kidnappad och tvingad att bli barnsoldat 

En dag, när Dieu-Merci var sju år, blev han och hans vänner stoppade i skogen av en grupp soldater. De var hotfulla och delade upp barnen, flickor åt ena hållet, pojkar åt det andra. Flickorna lämnades på andra sidan floden. Pojkarna tvingades följa med. 

Soldaterna tillhörde milisen Raia Mutomboki, som stred mot Rwandiska Hutu-grupper i Demokratiska Republiken Kongo. De fick order att ta sig till milisens läger. Men inte alla kom fram. Av de nio pojkarna, mellan sju och elva år, överlevde bara fyra. Resten dödades på vägen. 

”Vi skulle bli barnsoldater då. Vi skulle vara i gänget. Och de dödade en av mina vänner som inte ville. Och deras chef sa – nu ska vi vara tillsammans, ni ska vara med oss, för att kämpa för vårt land. Kämpa tillsammans.” 

Dieu-Merci blev nu en barnsoldat i Raia Mutombokis milis. Hans uppgifter varierade, men han fick bland annat vakta och transportera milisens droger och medicin. 

”Där och då accepterade jag, att jag kommer vara med om saker jag aldrig upplevt. Jag fick acceptera läget. Jag fick vara en i gänget.” 

Men livet i lägret var farligt. Kriget mellan miliser, rebellgrupper och regeringens styrkor pågick runt omkring. En dag bombades lägret. Regeringssoldater stormade in. Många dödades – däribland Dieu-Mercis chef, som sköts i huvudet framför honom. 

”Då ropade jag att jag var ett barn som hade blivit tvungen att bli barnsoldat. Då fick jag hjälp av några av ledarna från regeringens soldater. Så jag gick med dem.” 

Tillbaka till skolan 

Efter tre år som barnsoldat blev Dieu-Merci befriad. Han flyttades mellan olika läger och träffade soldater från olika sidor av kriget. Till slut, vid elva års ålder, placerades han på ett center för barnsoldater och andra ungdomar vars barndom ryckts ifrån dem på grund av krig, nära Bukavu. 

”De fängslade alla vuxna. Och vi barn blev skickade till olika platser. Det fanns ganska många där vi blev placerade.” 

Hans hemby var krigshärjad, och familjen hade blivit förföljd på grund av rykten om hans koppling till milisen. Att återvända var alltså omöjligt. Detta var Dieu-Mercis nya hem.  

”Vi upplevde ganska hemska grejer där. Vi träffade andra, äldre personer, tonåringar. De behandlade oss på olika sätt. På dåliga sätt. Och man förstod inte varför när man var liten.” 

Miljön på centret kunde vara hård. Många av de andra ungdomarna var äldre och större. Men Dieu-Merci höll fast vid sin dröm och satsade på skolan. Det gav resultat. När en svensk organisation besökte centret för att hitta ungdomsrepresentanter som kunde resa och berätta sina historier, blev Dieu-Merci rekommenderad. 

”Jag hade ingen aning. Och jag visste inte vart det skulle ta mig. Men jag insåg att jag skulle få resa. Att komma till ett annat land.” 

Resans förbannelse 

Den första resan till Sverige var fylld av både förväntan och rädsla. Efter ett första stopp i Rwanda trodde Dieu-Merci att han hade kommit fram. Det kändes inte så annorlunda från Demokratiska Republiken Kongo. Men när han insåg att han skulle flyga ännu längre blev han skräckslagen. Under flygresorna trodde han flera gånger att han skulle dö, och han skrek av rädsla under hela resan. 

”Jag kände fortfarande: kanske ska jag dö nu? Kanske de ska gå och döda mig. Jag förstod inte vart jag var på väg.  

Det första som slog honom var kylan. Han hade aldrig känt något liknande. När personal från organisationen tog emot honom kunde han ofta känna rädsla – tanken att han skulle bli dödad fanns ständigt närvarande. Under fyra veckor reste han runt i Sverige, deltog i konferenser och mötte skolklasser, där han genom tolk fick berätta om sina upplevelser. Sedan var det dags att återvända till Demokratiska Republiken Kongo. 

”De slog mig på hela kroppen. För de ville att jag skulle ge dem pengar. De visste att jag hade varit borta, att jag hade varit i europeiska länder, så de trodde jag hade pengar, men jag hade ingenting.” 

Tillbaka på centret där han tidigare bott hade något förändrats. Blickarna från de andra ungdomarna var annorlunda, misstänksamma och fientliga. Alla visste att han hade varit i Europa. För dem betydde det pengar. Trots att Dieu-Merci försökte förklara att han inte hade något, blev han misshandlad så svårt att han fick köras till sjukhus. 

”Men jag var tvungen att komma tillbaka, man måste äta, man måste gå i skolan. Många gick till skolan bara för att äta.” 

På grund av säkerhetsläget fick han bo i en ungdomslägenhet utanför centret. Men varje dag behövde han återvända för att gå i skolan, alltid med blicken över axeln. Ofta kunde han inte stanna mer än en timme. 

”Det var det värsta som hade hänt mig, jag började tänka på när soldater kom och tog mig i skogen. Jag hade inte upplevt något sånt ens då. Ingen som skulle slå mig så där. Ingen som behandlade mig så. Men nu när jag hade rest, så började alla straffa mig.” 

I lägenheten delade han rum med en äldre ungdom som också deltagit i programmet. Rumskamraten hade varit i Sverige tre gånger, men hade nu fasats ut efter att ha fyllt 18. Han levde under ständigt hot från andra ungdomar på centret, och brukade ofta prata med Dieu-Merci om hur orättvist de blev behandlade. 

”Titta på hur jag lever nu, jag reste fyra år, och nu har jag ingenting. Jag har inga skor, jag måste låna dina skor. Det är dina skor jag får gå i. Det borde inte vara så. Jag kan inte gå in till centret för att äta, för de som finns där, om de ser oss ser dem bara pengar. De kan inte förstå hur det egentligen är. Verkligheten som vi lever.” 

När Dieu-Merci var 17 år blev det klart att han skulle få resa till Sverige igen. Men relationen till rumskamraten tog en mörk vändning. Av rädsla för att Dieu-Merci skulle gå samma öde till mötes som han själv, hotade han honom. 

”Så han sa till mig – nu ska du resa igen, och när du har rest en gång och kommer tillbaka, då vet du hur det är att vara här efter det, och hur du har levt senaste tiden. Så om du kommer tillbaka, kommer jag att döda dig.” 

Dieu-Merci hade lärt känna sin rumskamrat väl, och var övertygad om att hotet var på allvar. Han visste att han aldrig kunde återvända till lägenheten, som hade varit den enda platsen där han hade känt sig trygg. Men han vågade inte berätta för de vuxna på centret, av rädsla för att rumskamraten skulle kastas ut och hamna på gatan. 

”Jag tänkte, om jag kommer tillbaka, vart ska jag ta vägen? Han får inte se mig. Vart ska jag gå?” 

I väntan på en framtid 

När Dieu-Merci landade på Arlanda några dagar senare, var det med en tung känsla i bröstet. Han visste att han inte kunde återvända hem, men han visste inte heller hur han skulle få stanna i Sverige. När uppdraget för programmet var avslutat hade han fått tips om att han skulle ta sig till Migrationsverket. Men att hitta dit i ett främmande land, där språket var obegripligt och allt kändes främmande, var långt ifrån enkelt. 

”När ska jag veta vart jag ska ta vägen? Då började jag gråta. Jag stod bara där och tänkte – vart ska jag nu? Men tack och lov, det hände mycket, Gud, Gud är god, och jag fick komma till migrationsverket.” 

På Migrationsverket fick Dieu-Merci vänta i nio timmar innan en fransktalande tolk kunde ta emot honom. Då fick han berätta sin historia. I väntan på beslut blev han placerad i ett ungdomshem i Uppsala. Senare flyttades han till Älvsjö, och därefter till Rågsved. Livet blev hoppigt, präglat av ovisshet. Flera gånger kallades han till intervjuer hos Migrationsverket, varje gång med hopp om att få asyl. 

”Första intervjun jag gick på, då kommer jag ihåg att det kom en taxi, och där och då tänkte jag – kanske ska de nu skicka tillbaka mig till Kongo. Hela vägen i taxin tänkte jag, nu ska jag fara till hemlandet igen… men i stället kom jag till migrationsverket. Men hela tiden tänkte jag – nu ska de avsluta allting.” 

Nervositeten växte för varje dag. Han visste att när han fyllde 18 skulle han inte längre ha rätt till boendehjälp. På födelsedagen var läget akut – han hade ingenstans att ta vägen. Men klockan 15.00 samma dag ringde telefonen. Det var Migrationsverket. Dieu-Merci hade fått uppehållstillstånd för ett år. 

”Då började glädje! Jag kände mig jätteglad! 

Med beskedet började ett nytt kapitel. Dieu-Merci fick jobb som fotbollstränare, samtidigt som han studerade till undersköterska. Efter år av hårt arbete fick han fast anställning på ett äldreboende, och därmed permanent uppehållstillstånd. 

”Det är det här med att jag ska försöka anpassa mig till det svenska samhället, och lära mig den svenska kulturen. Det var något viktigt för mig. Och jag tänkte – aha, här är allt möjligt!” 

Dieu-Merci idag 

Idag är Dieu-Merci 24 år gammal. Han bor i Stockholm, arbetar inom vården och är fotbollstränare för ungdomar. Drömmen om att bli läkare lever fortfarande kvar, men med åren har också ett starkt intresse för mänskliga rättigheter vuxit fram. 

”Det är det jag tänker, att jag måste protestera, och jag måste berätta. Vad är mina rättigheter? Och vad är andra människors rättigheter? Vad är rätt för oss människor? Sådant är jag jätteintresserad av.” 

För honom handlar det framför allt om att hjälpa andra. Att bidra till att människor mår bra, både fysiskt och psykiskt. 

”Att ge stöd till folk, skratta med folk när de är ledsna. Vara social – det är terapi. Så mitt liv ser bra ut, och jag hoppas det kommer se jättebra ut i framtiden. Jag ska fortsätta med att följa hjärtat och hjälpa andra.” 

När Dieu-Merci får frågan om vad han önskar att fler i Sverige tänker på när det gäller människor som tvingats fly, är svaret tydligt: 

”Att fly från sitt hemland, det är inte bara för att det finns krig. Det finns olika orsaker till att man behöver fly. Och att man ska kunna få asyl i Sverige, eller andra länder i Europa, det är viktigt. Sverige som land behöver mycket arbetskraft. Folk som kan jobba på ett bra sätt. Då får vi alla ett bättre och härligare liv.” 

---

En annan verklighet

Med personliga berättelser från människor som tvingats fly vill vi påminna om att asylrätten är mer än fina ord på papper. Det handlar om liv och död. Därför har vi startat kampanjen En annan verklighet.

Sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet. Ändå präglas debatten av misstänkliggörande och en tuff retorik. Det är något vi tillsammans måste ändra på.

Skriv under vår namninsamling nu