Förlängd preskriptionstid och strängare återreseförbud
Status: Under 2023 meddelade Tidöpartierna ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om stärkt återvändandeverksamhet, som initialt tillsattes av förra regeringen. Den 2 februari 2024 redovisades den del av utredningen som berör preskriptionstid för avlägsnandebeslut och bestämmelser om återreseförbud. Utredningen föreslår att preskriptionstiden för ett avlägsnandebeslut ska börja löpa först när utlänningen lämnat landet och att preskriptionstiden ska förlängas från 4 till 5 år. Om ett avlägsnandeförbud förenats med ett återreseförbud ska avlägsnandebeslutet preskriberas först när tiden för återreseförbudet löpt ut. Utredningen föreslår också att återreseförbud ska kunna bestämmas till längre tid än vad som gäller idag. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 januari 2025. Utredningen ska slutredovisas 29 november 2024.
Kommentar: I nuläget är preskriptionstiden normalt fyra år när ett beslut om avvisning eller utvisning har vunnit laga kraft. Därefter går det att söka uppehållstillstånd på nytt. Ett sådant uppehållstillstånd får bara beviljas om preskription inträtt utan att det beror på den enskildas agerande. Reglerna om preskription infördes för att skydda asylsökande från att under väldigt lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av ett beslut som inte har kunnat verkställas.1 I många fall preskriberas utvisningsbeslut därför att personen i fråga inte har kunnat återvända på grund av att landet som de ska utvisas till inte tar emot dem – oavsett vad personen själv gör för att försöka följa utvisningsbeslutet. En stor grupp av sådana människor är statslösa personer som saknar medborgarskap. Att preskriptionstiden inträder först efter att utlänningen lämnat landet innebär att man allvarligt försvårar för denna grupp att legalisera sin vistelse.
Om förslaget träder i kraft kommer de som fått ett avlägsnandebeslut endast kunna legalisera sin vistelse i Sverige genom en prövning av så kallade verkställighetshinder. Det riskerar att leda till flera rättssäkerhetsbrister, bland annat eftersom beviskravet är mycket högt ställt och besluten bara i vissa fall går att överklaga. Förslaget riskerar därför att leda till att människor som egentligen har rätt till skydd i Sverige utvisas samt bidra till att fler under lång tid tvingas leva i papperslöshet. Särskilt barn och statslösa riskerar att lida svåra humanitära konvenser på grund av förslaget.
Det bör noteras att Europadomstolen i ett avgörande (Sudita Keita mot Ungern2) ansåg det vara en kränkning av rätten till privatliv att en statslös person hade vistats i Ungern i 15 år utan att kunna legalisera sin vistelse. Även EU-domstolen har förtydligat att medlemsstater inte bör fatta beslut som inte går att verkställa eftersom sådana beslut skulle strida mot barnets bästa.3 För en fördjupad kommentar se vårt remissvar.
1 Prop. 1975/76:18, s. 121.
2 https://hudoc.echr.coe.int/eng?i=002-12816
3 TQ v. Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C-441/19)
Senast uppdaterad: 2024-06-17
