Oroligheterna i samband med koranbränningarna är en människorättsfråga bortom yttrandefrihet
De senaste veckornas koranbränningar resulterade i en våg av antimuslimsk rasism och förslag om repressiva åtgärder. Civil Rights Defenders uppmanar till en mer nyanserad debatt som beaktar händelsernas bakomliggande orsaker och de mänskliga rättigheter som står på spel.
Under ramadans andra vecka åkte den högerextrema politikern Rasmus Paludan runt i Sverige för att bränna koranen. Det uttryckliga syftet bakom Paludans koranbränningar var att provocera fram våld och oroligheter, för att på så sätt utmärka muslimer som en våldsam grupp. Platsen för de tillståndsgivna koranbränningarna var områden med en relativt hög andel muslimska invånare, och som kännetecknas av ekonomisk och social utsatthet. Händelserna har väckt protester och på vissa platser lett till storskaliga oroligheter och angrepp gentemot enskilda, polis och egendom.
Civil Rights Defenders ser med stort allvar på såväl händelserna som reaktionerna som har följt. Yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet, men den är samtidigt inte utan gränser. Begränsningar i yttrandefriheten finns till för att värna demokratiska värderingar och principer som annars hade urholkats, exempelvis för att skydda minoriteter och garantera deras mänskliga rättigheter. Det är av den anledning viktigt att koranbränningarna, som har syftat till att avhumanisera och sprida hat mot muslimer utreds mot bakgrund av den hatbrottslagstiftning som finns på plats.
Efter oroligheterna har svenska muslimer vittnat om en våg av antimuslimsk rasism och islamofobi. På samhällets alla plan, även bland politiker, har muslimer generaliserats utifrån stereotypiska föreställningar och framställts som en uniform grupp vars beteende är kollektivt. Oroligheterna har även lett till politiska utspel om mer repressiva polisiära befogenheter och uppmaningar om hårdare tag, längre straff och ett mer våldsamt förhållningssätt från polisen gentemot enskilda. Förslagen riskerar att medföra betydande människorättskränkningar.
Civil Rights Defenders fördömer den antimuslimska rasism som har spridits och de repressiva åtgärder som föreslagits. Det finns ingen plats i det svenska samhället för vare sig islamofobi, rasism eller generaliseringar av grupper utifrån deras föreställda egenskaper, och en sådan utveckling kan aldrig under några omständigheter accepteras eller tillåtas normaliseras.
I debatten har även händelserna kommit att reduceras till att handla om en påstådd konflikt mellan religion och yttrandefrihet, samt polisens förutsättningar och möjligheter att ingripa gentemot enskilda. Det finns en tendens att beskriva oroligheterna som irrationella, pådrivna av gängkriminella och krafter utifrån, samt uppkomna i ögonblicket, utan förankring i mer djupgående politiska, sociala, ekonomiska och rättsliga frågor. Ett sådant fokus är såväl ensidigt som kortsiktigt och riskerar innebära att viktiga perspektiv förloras; perspektiv som krävs för att förstå händelserna och därmed säkerställa att de inte upprepas.
Det finns ett omfattande forskningsstöd som visar att när den religiösa identiteten används eller i sig utgör en faktor i en politisk mobilisering, är själva övertygelsen av underordnad betydelse.1 Avgörande är i stället upplevelsen av att tillhöra en grupp som marginaliseras i jämförelse med den övriga populationen. Några av de större riskerna för att sådana upplevelser ska fostras är bland annat våld, diskriminering och ekonomisk och social ojämlikhet gentemot den uppfattade grupptillhörigheten, samt avsaknaden av möjligheter för att kunna ändra sin situation. Liknande slutsatser har dragits av studier som har undersökt uppkomsten av upplopp. Exempelvis angavs upplevd diskriminering och profilering från polisen som en av anledningarna bakom de så kallade Husbykravallerna 2013.2
För att förstå de senaste veckornas oroligheter måste de därmed ses mot bakgrund av de ekonomiska och sociala villkoren i de områden där de har uppkommit, och bland de personer som har deltagit. I första hand måste en sådan analys göras mot bakgrund av den växande strukturella islamofobin, och på vilket sätt denna uttrycks.
Svenska muslimer är en utsatt grupp vars rättigheter regelbundet kränks. Av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) regelbundet publicerade hatbrottsstatistik framgår att islamofobiska hatbrott har ökat stadigt sedan 2008.3 Under perioden 2015—2018 ökade de med över 100 %.4 Enligt en studie från 2017 av Centrum för Mångvetenskaplig Forskning om Rasism (CEMFOR) på Uppsala universitet utsattes muslimska moskéer och församlingar för i genomsnitt ett attentat i veckan.5 Siffror från Diskrimineringsombudsmannen visar därtill att antalet anmälningar om diskriminering som har samband med religion har ökat mellan 2015—2021, varav de flesta fall avser muslimer.6 Även Civil Rights Defenders egna forskning visar att det förekommer diskriminerande profilering från polis gentemot enskilda muslimer i svenska förorter.7
Det är däremot inte i egenskap av att bli utsatt för våld, hot och brott som svenska muslimer ser sig representerade i debatten och det svenska samhället. Flertalet svenska studier har uppmärksammat att muslimers närvaro i media kännetecknas av framför allt negativa framställningar.8 Ofta syns muslimer i media när det diskuteras repressiva åtgärder för att osynliggöra och omöjliggöra muslimskt liv i offentligheten: slöjförbud, förbud mot böneutrop, nekade bygglov för moskéer, förbud mot separata badtider, förbud mot friskolor med konfessionell inriktning och förbud mot att inte skaka hand med det motsatta könet.
Samtidigt ser vi en parallell utveckling där muslimsk organisering försvåras. Senast exemplifieras detta av Göteborgs stads nekande av bidrag till studieförbundet Ibn Rushd, trots att förbundet uppfyller villkoren för bidrag enligt Folkbildningsrådet.8 Andra exempel inkluderar Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor nekande av Sveriges Unga Muslimer statsbidrag, eller när dåvarande ordförande för kommunstyrelsen i Göteborgs Stad ställde in ett offentligt samtal år 2019 av dokumentären Burka Songs 2.0. med hänvisning till att panellisterna var extremister. Det handlar med andra ord inte bara om muslimska rättigheter som kränks och en ökad islamofobi, men också begränsade möjligheter för muslimer att bereda sig utrymmen för att förstå och motarbeta denna utveckling.
Civil Rights Defenders ställer krav på regeringen, myndigheter och andra makthavare att avstå från enkla förklaringsmodeller, förslag om repressiva åtgärder och spridningen av negativa stereotyper, och uppmanar i stället till att analysera de senaste veckornas händelser utifrån deras bakomliggande faktorer och med beaktande av alla de mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att skydda, inte bara yttrandefriheten.
Källhänvisning:
1. Se bl.a. Obaidi et al, “Group-Based Relative Deprivation Explains Endorsement of Extremism Among Western-Born Muslims”, Psychological Science, vol. 30, no. 4, 2019, sid. 595—605; Olivier, R., Jihad and Death: the global appeal of the Islamic State, 2017
2. de los Reyes et al, “Bilen brinner… men problemen står kvar: Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”, Stockholms universitet, 2019.
3. BRÅ, Hatbrott 2018 Statistik över polisanmälda brott med identifierade hatbrottsmotiv, 2019.
4. Ibid.
5. CEMFOR, ”Moskéers och muslimska församlingars utsatthet och säkerhet i Sverige”, 2018.
6. Diskrimineringsombudsmannen, Statistik 2015—2021: Statistik över anmälningar som inkom till Diskrimineringsombudsmannen 2015-2021, 2022.
7. Civil Rights Defenders, Randomly Selected – Race/ethnic Profiling in Sweden, 2017.
8. Folkbildningsrådet, “När tilliten prövas: en studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag”, 2019.
