DEBATT: Osaklig kritik mot FN:s granskning av Sverige undergräver viktiga övervakningsmekanismer för mänskliga rättigheter

I början av maj granskades Sverige av FN:s rasdiskrimineringskommitté, vars uppgift är att bevaka hur stater som anslutit sig till rasdiskrimineringskonventionen lever upp till sina åtaganden. Efter att kommittén publicerat sin rapport om Sverige har kritik förts fram, bland annat av Moderaternas utrikespolitiska talesperson Jonas Jacobsson Gjörtler, som i svepande ordalag ifrågasätter rapportens trovärdighet och beskyller FN för att överdriva problemet med rasism.

Följande artikel publicerades först i Svenska Dagbladet den 23 maj 2018: ”Osaklig moderat kritik mot FN:s granskning”

I egenskap av människorättsorganisationer är vi bekymrade över att en talesperson för Sveriges andra största parti på osakliga grunder undergräver en internationell övervakningsmekanism som finns till för att stater ska stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna och därtill beskyller det svenska civilsamhället för att driva en extrem agenda.

Sverige, liksom övriga konventionsstater, har genom att ratificera rasdiskrimineringskonventionen och dess tilläggsprotokoll förbundit sig att genomgå återkommande granskningar. I en stat som värnar om demokratiska principer och mänskliga rättigheter, bör rekommendationer som kan hjälpa staten att uppfylla sina människorättsliga åtaganden välkomnas snarare än avfärdas.

Kommitténs rekommendationer baseras på ett underlag från regeringen och en bred representation av det svenska civilsamhället. I år står ett 50-tal organisationer bakom den rapportering som civilsamhället bidragit med, bland annat organisationer som representerar grupper som utsätts för diskriminering, hatbrott och rasism och generella människorättsorganisationer som FN-förbundet och Civil Rights Defenders. Rasdiskrimineringskommittén i sin tur består av 18 oberoende experter med långtgående kunskap om de frågor som behandlas och med möjlighet att hämta in information från andra delar av FN-systemet. Mot denna bakgrund är det svårt att förstå den skepsis som Jacobsson Gjörtler ger uttryck för.

Jacobsson Gjörtler förklarar inte heller på vilka grunder kommitténs synpunkter är överdrivna. Kommittén pekar bland annat på brister i Diskrimineringsombudsmannens mandat och polisens förmåga att bekämpa hatbrott. Dessa brister har återkommande konstaterats av svenska myndigheter och politiska partier och har gett upphov till statliga utredningar och andra initiativ. Att FN, genom rasdiskrimineringskommittén, anmärker på och utfärdar rekommendationer för hur dessa brister kan åtgärdas är inte annat än rimligt. Därtill har kommittén anmärkt på behandlingen av det samiska folket och den bristande respekten för urfolksrätten, något som Sverige återkommande har kritiserats för på internationell nivå.

Försök att undergräva internationella människorättsmekanismer och misstänkliggöra civilsamhället ligger i tiden och är något vi med oro ser hända runt om i Europa, till exempel i länder som Ungern och Polen. Det vore smakfullt om partiföreträdare och debattörer i en svensk kontext avhöll sig från den typen av utspel och istället engagerar sig i en saklig debatt om de utmaningar Sverige står inför när det gäller att till fullo säkerställa religiösa och etniska minoriteters skydd mot diskriminering och hatbrott.

För inte kan väl Moderaterna med flera debattörer mena att attackerna mot synagogor, moskéer och flyktingboenden inte är ett allvarligt problem liksom den låga åtalsfrekvensen när det gäller hatbrott?

Anders L. Pettersson
Executive Director, Civil Rights Defenders

Anna Lindenfors
generalsekreterare, Amnesty Sverige