Skärpta regler om villkorlig frigivning och permission

Status: Den 1 juli 2024 presenterades en utredning där det bland annat föreslås att prövotiden för dömda personer ska förlängas till ett minimum om 2 år och att den dömde som utgångspunkt ska övervakas under prövotiden.

Därtill föreslår utredningen att villkorlig frigivning som huvudregel inte ska beviljas annat än om det finns särskilda skäl och först efter den dömde avtjänat tre fjärdedelar av sitt straff samt att permission ska begränsas för dömda som har koppling till en kriminell gruppering. Utredningen anser dock att de inte kan ställa sig bakom dessa två förslag, utan menade att systemet med villkorlig frigivning inte bör ändras. Av de utredningsdirektiv som Tidöpartierna beslutade om framgår dock att utredningen, oavsett ställningstagande i sak, skulle lämna förslag dels om att villkorlig frigivning som huvudregel inte beviljas annat än om det finns särskilda skäl och i så fall efter att tre fjärdedelar av straffet avtjänats, dels om att inskränka rätten till och skärpa villkoren för permission.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Kommentar: Även frihetsberövade personer ska få sina grundläggande fri- och rättigheter tillgodosedda. Därför har det utvecklats internationella riktlinjer för hur detta ska ske.¹ Både permission och villkorlig frigivning ses som verktyg för att underlätta den frihetsberövades återintegrering i samhället, och för att förebygga återfall i brott – helt i enlighet med vad människorättsinstanser och Sveriges internationella åtaganden ställer krav på.² Att skärpa kraven för villkorlig frigivning och permission kan innebära att bedömningen av den intagna hela tiden förhåller sig till tidpunkten då brottet begicks. Utredningens förslag att endast bevilja villkorlig frigivning om det finns särskilda skäl ger mindre utrymme för att beakta återintegreringsprocessen och den utveckling som personen kan ha gjort sedan den blev frihetsberövad.

En viktig fråga att besvara om det ska införas ett system där villkorlig frigivning endast beviljas vid särskilda skäl är vilka kriterier som ska utgöra sådana skäl. Som utredningen själv konstaterar är det svårt att hitta tydliga, och från principiell synpunkt, godtagbara kriterier för individuella bedömningar på det sätt som krävs i ett sådant system. Det finns också en risk för att en reglering av detta slag urholkar systemet med villkorlig frigivning, vilket innebär en risk för fler återfall i brott.

Civil Rights Defenders anser inte att det finns ett behov av att skärpa regleringen för permission eftersom misskötsamheten är så pass låg. Därtill finns ingen definition i svensk lagstiftning av ”kriminell gruppering”, vilket innebär att förslaget om att inskränka rätten till permission för personer som har koppling till en kriminell gruppering medför stora förutsebarhetssvårigheter och riskerar att vara rättsosäkert. Det är också svårförenligt med den straffteoretiska utgångspunkten att fokus ska vara på enskilda gärningar, snarare än på olika verksamheter eller gängbildningar.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

¹ Europadomstolen, Marcello Viola v. Italien (nr. 2), 2019; §§ 103–108.
² Europadomstolen, Murray v. Nederländerna, 2016, Khoroshenko v. Ryssland, 2015, Jankovskis v. Litauen, 2017.

Senast uppdaterad: 2025-01-13