Skärpta regler om villkorlig frigivning och permission
Status: Villkorlig frigivning innebär att en person som dömts till fängelse friges på prov före strafftidens slut. Permission är att fängelseintagna får lov att vistas utanför fängelset under en begränsad tid. Den förra regeringen tillsatte i juni 2022 en utredning som skulle se över reglerna för villkorlig frigivning och permission. I juni 2023 förlängde Tidöregeringen utredningen och bad dem ge förslag på att villkorlig frigivning bara ska göras i undantagsfall och efter längre tid i fängelse än vad som gäller nu. Man skulle också se över reglerna för permission för gängkriminella.
Den 1 juli 2024 presenterades en utredning där de bland annat föreslogs att prövotiden efter frisläppning ska vara minst två år och den dömde oftast ska övervakas under prövotiden. Utredningen kom alltså fram till att systemet med villkorlig frigivning inte borde ändras.
Utredningen presenterade dock de förslag som hade beställts av regeringen. Utredningen själva ställde sig inte bakom förslagen. Förslagen var att en dömd bara ska friges villkorligt om det finns särskilda skäl, alltså bara i undantagsfall, att det ska göras efter tre fjärdedelar av strafftiden (istället för två tredjedelar som gäller nu) och att permission ska begränsas för intagna som har koppling till en kriminell gruppering.
Tidöpartierna meddelade den 7 maj 2025 att de vill gå längre än dessa förslag när det gäller regler för villkorlig frigivning. De tog därför fram ett lagförslag, bland annat med de förslag som utredningen tidigare underkänt, som de skickade ut på en ny remissrunda. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2026.
Kommentar: Även frihetsberövade personer har grundläggande fri- och rättigheter. Därför har det utvecklats internationella riktlinjer för hur dessa ska följas i fängelse.1 Både permission och villkorlig frigivning är verktyg för att underlätta den frihetsberövades återintegrering i samhället, och för att förebygga återfall i brott.2 Systemet med villkorlig frigivning finns för att personen ifråga ska kunna få faktisk möjlighet att anpassa sig till samhället genom att till exempel skaffa jobb och bostad. Under villkorlig frigivning sker en sådan återanpassning också med stöd från Kriminalvården.
Förslaget om att bara villkorligt frige en person om det finns särskilda skäl innebär att hänsyn inte tas till återintegreringsprocessen och den utveckling som personen kan ha gjort sedan den dömdes och frihetsberövades. Skärpningen av kraven gör att bedömningen av den intagna alltid utgår från när brottet begicks och personen dömdes. Det spelar rakt in i myten om att “en gång brottsling, alltid brottsling”. Att urholka systemet med villkorlig frigivning på detta sätt kommer försvåra återintegreringen i samhället och leda till fler återfall i brott.
I ett system där villkorlig frigivning bara beviljas i undantagsfall är det väldigt viktigt att kriterierna som ska användas för att bestämma när någon får friges villkorligt är rimliga. Som utredningen själv konstaterar är det svårt att hitta tydliga, och från ett människorättsperspektiv, godtagbara kriterier för individuella bedömningar. Till exempel är det en mycket godtycklig bedömning att avgöra om det finns risk för att en person begår brott igen efter frigivningen.
Det finns inte heller någon definition i svensk lag av ”kriminell gruppering”. Att inskränka rätten till permission för personer som har koppling till en kriminell gruppering innebär därför stora förutsebarhetssvårigheter och leder till rättsosäkerhet.
Civil Rights Defenders anser därför att det inte är godtagbart ur ett människorättsperspektiv att skärpa reglerna för villkorlig frigivning samt permission på detta sätt. Förslagen kan innebära en ökad risk för återfall i brott istället för ett förstärkt samhällsskydd.
För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.
1 Europadomstolen, Marcello Viola v. Italien (nr. 2), 2019; §§ 103–108.
2 Europadomstolen, Murray v. Nederländerna, 2016, Khoroshenko v. Ryssland, 2015, Jankovskis v. Litauen, 2017.
Senast uppdaterad: 2025-06-05
