Varför har Sverige inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet? 

Sverige har länge varit en föregångare inom mänskliga rättigheter och speciellt barns rättigheter. Vi var ett av de första länderna som ratificerade barnkonventionen 1990 och har även anslutit oss till dess första och andra tilläggsprotokoll.  

När det tredje tilläggsprotokollet förhandlades inom FN, var Sverige initialt emot att det ens skulle utarbetas. Regeringen uttryckte oro för att barnrättskommittén skulle överbelastas. Genom ett starkt civilsamhälle ändrade Sverige inställning och ställde sig bakom protokollet vid omröstningen 2011. Men där tog det stopp. Sverige har inte ratificerat protokollet och inget konkret steg har tagits i den riktningen. Regeringens förklaring har länge varit att frågan är ”under beredning” och att man först vill analysera vilka konsekvenser en ratificering skulle ha för svensk lagstiftning. Ett argument som tidigare använts för var att barnkonventionen först skulle bli svensk lag. Det blev den 1 januari 2020 efter ett beslut 2018. Ändå har inga nya initiativ tagits.  

Frågan har utretts bland annat i Barnrättighetsutredningen (SOU 2016:19) och senare i SOU 2023:40, där flera remissinstanser varit positiva till att ratificera. Men inget politiskt beslut har ännu tagits. 

Under UPR-processen (FN:s återkommande granskning av mänskliga rättigheter) 2025 riktades återigen kritik mot Sverige för att man ännu inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet. Flera andra medlemsstater har uppmanat Sverige att agera. Att Sverige ännu inte ratificerat TP3 beror inte på bristande resurser, juridiska hinder eller tekniska svårigheter – utan snarare på politisk tvekan.