Natalia Estemirova

Natalia Estemirova var en av norra Kaukasiens ledande människorättsförsvarare. I sitt arbete för den ryska människorättsorganisationen Human Rights Centre Memorial undersökte hon grova människorättsbrott i Tjetjenien. 2009 mördades Natalia Estemirova och mordet var sannolikt relaterat till hennes arbete som enligt många utsatte henne för allvarliga risker.

Natalia Estemirova arbetade i en riskfylld och farlig miljö men var väl medveten om riskerna det medförde.

– Vi människorättsaktivister försvarar mänskliga rättigheter och bekämpar brott, medan staten bekämpar oss, sa Natalia Estemirova på journalisten och människorättsjuristen Stanislav Markelovs begravning. Stanislav Markelov sköts till döds på väg från en nyhetskonferens i Moskva i januari 2009.

Den 15 juli 2009 kidnappades Natalia Estemirova i närheten av sin bostad i den tjetjenska huvudstaden Grozny. Hon fördes i en vit bil till grannrepubliken Ingusjien. Samma eftermiddag hittades hon mördad, skjuten till döds med två skott i huvudet och tre i bröstet.

Ett år efter mordet skrev Natalia Estemirovas vän och kollega, Tanja Lokshina, en artikel om vännens liv och arbete:

– Det är svårt att förstå att det redan gått ett år. Det känns som att hon bara är tillfälligt borta och när som helst ska ringa med ett brådskande ärende: ”det är viktigt… det är hemskt…. något måste göras”.

Med mänskliga rättigheter som språk

Natalia Estemirova var lärare och undervisade i historia på högstadienivå fram till 1998. Enligt Aleksander Tjerkasov, styrelseordförande för Memorial och Natalia Estemirovas kollega i programmet ”Hot Spots”, visste hon hur man talade med människor. Inte bara på deras eget språk utan även med mänskliga rättigheter som språk.

– Som lärare hade hon förmågan att prata med vuxna på samma sätt man pratar med barn som inte känner till den ondska som finns här i världen. Hon hade den sällsynta förmågan att göra sig förstådd för alla hon talade med.

Aleksander Tjerkasov

Natalia Estemirova arbetade även som korrespondent för lokala tidningar och TV-stationer i Grozny innan hon anslöt sig till människorättsorganisationen Memorial. Hon bidrog regelbundet till tidningarna Novaya Gazeta och Kavkazsky Uzel.

När hon började arbeta för Memorial hade organisationen ännu inte ett kontor i Grozny. Natalia Estemirova besökte de värsta konfliktområdena i Tjetjenien för att kartlägga grova människorättsbrott.

Aleksander Tjerkasov minns en händelse från oktober 1999 när bomber föll över Grozny. En ledande rysk general påstod, med ett brett leende, att ingenting sådant verkligen hade hänt. Natalia Estemirova såg honom lugnt i ögonen och sa: ”Du ljuger. Jag var där när raketerna träffade och klusterbomberna föll.”

Natalia Estemirovas insamling av information och vittnesmål är av oerhörd vikt för att belysa situationen och föra dokumentation samt för att ge upprättelse till offer som utsatts för människorättsbrott. Hittills har rättsprocesserna mot Ryssland för människorättsbrott begångna i norra Kaukasien varit framgångsrika. De har resulterat i 210 domar mot Ryssland i Europadomstolen. Detta arbete har möjliggjorts av det omfattande samarbetet mellan organisationer som Memorial och Civil Rights Defenders.

Inspirerad av Anna Politkovskaya

Natalia Estemirova inspirerades av möjligheterna att skapa positiv förändring. Hon inspirerades även av sina vänner. Hälften av de texter Anna Politkovskaya skrev om den väpnade konflikten i Tjetjenien baserades på information Natalia Estemirova hade försett henne med. Hon drevs av en pliktkänsla gentemot såväl de levande som de döda. Efter att ha spenderat en tid i Moskva med vänner och kollegor återvände hon alltid till Grozny.

– Hon var oförmögen att överge en plats där människor led – en plats där hon hade möjlighet att hjälpa människor, säger Tanja Lokshina om sin kollega.

Enligt Tanja Lokshina hade Natalia Estemirova mycket tydliga idéer om vad hon behövde göra och det var svårt att övertala henne om att göra någonting annat, även om hon blev utsatt för hot.

– Vi försökte såklart avråda henne, få henne att sluta, att leva för sig själv, om än bara lite. Men om jag ska vara ärlig försökte vi inte tillräckligt mycket. Vi behövde henne här i Grozny – ingen kunde utföra hennes arbetet lika bra och vem annars skulle vi rådfråga? Vem annars skulle vi be om hjälp? Vem annars skulle vi ha kunnat be göra färdigt det vi inte hann under en veckolång vistelse?, säger Tanja Lokshina.

År 2007, i samband med återuppbyggnaden av Grozny efter kriget, beslutade myndigheter att riva otillåtna byggnader i byn ”Shankhai.” Tjänstemän kom för att överse rivningen och bulldozrarna stod uppradade och beredda. Natalia ställde sig i vägen för tjänstemännen och bulldozrarna för att hindra dem från att riva husen. Hon visste först inte vad hon skulle säga men krävde att få se rivningsordern.

– Det står här att ni kommer att hållas ansvariga om rivningen visar sig vara olaglig, påpekade hon för tjänstemännen efter att ha läst dokumenten.

Hon lyckades därmed hitta det gemensamma språk som krävdes. Vem annars, i en till synes hopplös situation där förhandlingar tycks omöjliga, skulle ens ha försökt? Men Natalia Estemirova fann de rätta orden och lyckades. Enligt Aleksander Tjerkasov var denna framgång oväntad till och med för henne själv.

Hon ville leva ett normalt liv

Enligt Tanja Lokshina ville Natalia Estemirova egentligen leva ett normalt liv. Hon var intresserad av litteratur och teater, men hade sällan tid att läsa eller se en pjäs. Hon älskade också att träffa vänner på restauranger och kaféer, vilket var något hon saknade i Grozny.

Natalia utsattes vid flera tillfällen för direkta hot men fortsatte ändå sitt arbete för andras rättigheter. Trots att hon hade en dotter, som hon älskade djupt, var det svårt för Natalia att lämna Tjetjenien, även om bara för en kort stund. Till sin vän Tanja sa hon:

– Det finns så mycket som behöver göras, så många människor som behöver hjälp. Jag kan inte bara överge dem, sa hon.

Några veckor innan sin död förberedde sig Natalia för att lämna Tjetjenien. Lokala myndigheter försökte vräka henne från lägenheten för andra gången och hon tog inte ens med sig sina närmsta kollegor till vissa möten – hon visste hur farligt det skulle vara för dem. Hon var fullt medveten om situationen hon befann sig i.

Än idag, nästan tio år efter Natalia Estemirovas död, har ingen blivit dömd för mordet. Enligt en oberoende rapport, utförd av International Federation for Human Rights (FIDH), Memorial och tidningen Novaya Gazeta fortgår utredningen. Men den följer fel spår. Hittills har det ryska rättssystemet systematiskt vägrat låta systern Svetlana Estemirova och hennes ombud få tillgång till utredningsmaterialet.

Natalia Estemirova är än idag ihågkommen för sina insatser för de som fallit offer för grova människorättsbrott i Tjetjenien och norra Kaukasien. Hon fick internationellt erkännande för sitt arbete och mottog ett flertal priser.

– Natalia var varken en fanatiker eller martyr. Hon var varken naiv eller unikt självuppoffrande. Hon var en rationell människa, men på ett ovanligt vis som överskred sunt förnuft. Så länge det är möjligt att hjälpa människor är detta ett oumbärligt åtagande, säger Aleksander Tjerkasov.

Källor: Artikel av Tanja Lokshina, publicerad på Open Democracy och intervju med Aleksander Tjerkasov, 28 Juni 2012.

Biografi: Natalia Estemirova.

Namn: Natalia Khusainovna Estemirova (kyrilliska: Ната́лья Хусаи́новна Эстеми́рова)

Född: 28 Februari 1958 i Sverdlovsk Oblast, dåvarande Sovjetunionen. Hennes föräldrar var av rysk och tjetjensk härkomst.

Död: 15 juli 2009 (51 år gammal) i Gazi-Yurt i Ingusjien, Ryssland.

Natalia hade en dotter.

Natalia hade en examen i historia från Groznys Universitet och undervisade i historia på högstadienivå fram till 1998. 1991 arbetade hon för de lokala tidningarna ”The Voice” och ”The Worker of Grozny”. Hon producerade tretton kortdokumentärer om offer för rysk straffpraxis och deltog även i ”Organization of Filter Camps Inmates” som pressekreterare.

Hon dokumenterade människorättsbrott som begåtts sedan det andra Tjetjenienkriget utbröt 1999. År 2000 blev hon representant för Human Rights Memorial Centre i sin hemstad Grozny. Hon besökte många sjukhus i Tjetjenien och Ingusjien och fotade hundratals barn som fallit offer för krigets grymhet.

Natalia Estemirova bidrog regelbundet till den oberoende tidningen Novaya Gazeta och nyhetssidan Kavkazsky Uzel.

Vid en ceremoni i Sveriges riksdag 2004 tilldelades Natalia Estemirova priset Right Livelihood Award. Tillsammans med Sergej Kovaljov, ordförande för Memorial, tilldelades hon 2005 Robert Schuman-medaljen av The Group of the European People’s Party. I oktober 2007 tilldelades hon det första Anna Politkovskaya-priset av Reach All Women in War (RAW) – en människorättsorganisation som stödjer kvinnliga människorättsförsvarare i krig och konflikter.

Natalia Estemirova undersökte även de olösta morden på Anna Politkovskaya och människorättsaktivisten Sergej Mariklov som mördades 2006 respektive 2009.

Mänskliga rättigheter under attack i norra Kaukasien

Människorättsförsvarare i regionen arbetar under mycket ansträngda förhållanden och riskerar sina liv i arbetet med att hjälpa offer få upprättelse och rättvisa. Enligt Human Rights Centre Memorial har trycket på människorättsförsvarare i regionen ökat sedan mordet på Natalia Estemirova. Hennes död utgjorde en allvarlig utmaning för de människorättsorganisationer som arbetar i regionen – Memorial var tvungen att avbryta allt sitt arbete i sex månader efter mordet.

Mordet på Natalia Estemirova följdes av ett flertal liknande mord på människorättsförsvarare, journalister och oppositionella politiker. Bland annat fängslades Zarema Sadulyeva och hennes make Alik Dzhabrailov, varav båda senare hittades mördade. Även aktivisten Maksharip Aushev sköts till döds under en resa genom Kabardinien-Balkarien i oktober 2009.

Civil Rights Defenders har inlett vad vi kallar Stockholmsprocessen – ett pågående initiativ för att uppmärksamma människorättssituationen i norra Kaukasien samt situationen för de människorättsförsvarare som arbetar i regionen. Tillsammans med våra partners i regionen har vi även tagit flera fall mot Ryssland till Europadomstolen i Strasbourg – för att ställa de ansvariga till svars för allvarliga människorättsbrott i norra Kaukasien. I varje dom har domstolen påpekat att Ryssland har misslyckats att genomföra en ordentlig utredning av människorättskränkningarna i norra Kaukasien. I ett av tre domslut har domstolen även argumenterat för att den ryska regeringen har misslyckats att delge domstolen all relevant information för att situationen ska kunna utredas ordentligt.