Människorättsförsvarare i fokus – Svetlana Lukic

Genom att avslöja brott mot de mänskliga rättigheterna lockar Svetlana Lukic och hennes kollegor varje månad 200 000 besökare till sajten Pescanik. Hennes kompromisslösa sätt att hantera känsliga och, i mångas ögon, kontroversiella ämnen gör henne dock till ett mål för attacker av högerextrema grupper.

Under krigen på Balkan på 1990-talet stängdes den serbiska journalisten Svetlana Lukic av från sin tjänst två gånger på grund av hennes sätt att rapportera. Första gången var när hon bevakade händelserna inifrån den kroatiska staden Vukovar, som var belägrad av serbisk armé. Hennes kusiner var vid samma tid soldater på den serbiska sidan. Det andra uppdraget som ledde till avstängning var när hon rapporterade inifrån det sönderbombade Sarajevo.

– Min redaktör sa till mig att jag inte gjort min uppgift; jag hade inte rapporterat om hur serber led inne i dessa städer. Avstängningarna fick mig att inse att majoriteten av mina kollegor hade blivit tystade. De hade bestämt sig för att hålla tyst om allt, även om de värsta av brott. Jag insåg också att Slobodan Milosevics regim hade tagit nästa steg mot diktatur i Serbien. Det var bara en fråga om tid innan jag skulle bli avskedad, berättar Svetlana.

Påtryckningarna fortsatte även efter att Milosevics regim föll år 2000. Idag står de flesta medier i Serbien under hård kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Ett undantag är radioprogrammet Pescanik (på svenska: Timglaset) som 2011 hade 475 000 lyssnare och idag har omkring 200 000 besökare per månad på sin webbportal.

Pescanik är ett forum för debatt om svåra ämnen och hjälper människor att fatta beslut i frågor som rör deras liv. Det är också en plattform för aktivister och experter där de kan tala om viktiga frågor som rör det serbiska samhället.

Pescanik består av en webbplats, ett radioprogram, publicering och aktivism på gräsrotsnivå. Den lockar en ung, välutbildad publik – framtidens beslutsfattare.

I nuläget är Pescanik den enda kanalen som erbjuder djupgående kritiska analyser och som låter sina lyssnare engagera sig i reformeringen av samhället. Programmet spelar en unik och viktig roll i att sprida kunskap om mänskliga rättigheter, uppmuntra till debatt och verka för förändring.

I flera medier, bland dessa det nationella tv-bolaget Public Broadcasting Service, beskrivs Pescanik som ”ickeserbiskt” eller helt enkelt som ”förrädare”; en åsikt som flera högerextrema och fascistiska grupper delar.

Svetlana berättar om en turné som Pescanik gjorde på landsbygden, då fler än 70 mindre städer besöktes, för att på så sätt sprida diskussionen utanför huvudstaden. Vid praktiskt taget alla evenemang under turnén behövdes polisskydd. Tre gånger fick evenemangen ställas in av de lokala myndigheterna eftersom de inte ansåg sig vara kapabla att skydda besökarna. Även i Belgrad sker incidenter, berättar Svetlana:

– Ibland avlyssnas min telefon, någon spottar mig i ansiktet, slår mig ute på gatan, i det lokala bageriet eller skriker förolämpningar åt mig.

När Pescanik sändes av den då oberoende radiostationen B92 avbröts signalen konstant, men bara under deras programtid. Även Pescaniks hemsida stängdes ner vid ett flertal tillfällen och låg nere under flera dagar. Vid ett tillfälle, när Svetlana satt i sändning, totalförstördes hennes bil som stod parkerad utanför radiostationen.

Alla dessa händelser har rapporterats till polisen och den serbiske presidenten har meddelat att brotten ska utredas. Hittills har dock varken Svetlana eller hennes kollegor fått veta något om utredningarna.

Vid sällsynta tillfällen händer det att Svetlana känner sig rädd. Det inträffar när ”chauvinistiska och nationalistiska rörelser får ett behov av, och ett outtalat godkännande för, att göra vad helst de känner för”, förklarar Svetlana och nämner tillfällena då Kosovo utropade sin självständighet, när Prideparaden skulle hållas i Belgrad och under en förvalskampanj när partiledarna tävlade om vem som var ”den bäste serben.”

– När jag känner mig rädd för min egen säkerhet skäms jag, eftersom jag minns alla de personer jag har sett under krigen på 90-talet som verkligen hade anledning att vara rädda. Vissa av dem lever inte längre.

Svetlana berättar att hon hämtar styrka att fortsätta sitt arbete från allt hon har bevittnat.

– Jag har fått förtroendet att leva många år. Jag kan inte fly från det. Efter allt jag har sett, allt jag har spelat in, alla de personliga öden som jag mött, och genom min fasta övertygelse om att mitt land kommer att möta en ny katastrof om det inte sker en förändring, är jag tvingad att fortsätta.

Liksom de flesta i sin generation fick Svetlana aldrig lära sig om mänskliga rättigheter i skolan. Det ansågs vara ett ”västerländskt påhitt”. Men när hon fann sig själv mitt under brinnande krig förstod hon vad det innebär att ha ”fel” tro, efternamn eller hudfärg. Efter kriget såg hon hur brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsatte att begås:

– Diskrimineringen av romer och religiösa minoriteter sker systematiskt av så kallade demokratiska myndigheter. Självutnämnda, EU-vänliga politiker negligerar den dramatiska ökningen av kvinnor som dör på grund av våld i hemmet, säger Svetlana.

För Svetlana finns inget annat val än att fortsätta arbeta på samma sätt som hon gör idag. Med ett sådant kraftfullt verktyg som media i sina händer tror hon sig kunna bidra, i alla fall litet grand, till att öka kunskapen om mänskliga rättigheter. Hon menar att hon har en skyldighet att göra det.

– I mitt liv har jag träffat och lärt känna många offer. Deras ansikten och historier förpliktigar mig att fortsätta mitt arbete, att aldrig sluta prata om detta.

På frågan om vilka förändringar som är mest brådskande i det serbiska samhället, svarar Svetlana att hon vill se Prideparader utan gatustrider i Belgrad och att hon vill att landet får ett oberoende rättsväsende. Svetlana hoppas på mycket men emellanåt tappar hon hoppet:

– Ibland känner jag mig som en gisslan gentemot mitt land, mina lyssnare och mina läsare. Jag kan drömma om att lämna mitt land, för alltid. Ofta drabbas jag av tanken på att det jag gör inte gagnar mina medmänniskor, mitt folk. Men så gryr en ny dag och jag får information som bekräftar att situationen är mycket värre än vad jag hade föreställt mig.

Biografi: Svetlana Lukic

Född 14 december 1958 på landsbygden i Serbien. Svetlana har en kandidatexamen i Statsvetenskap (avdelningen för journalistik). Som student var hon professionell idrottare.

Mellan åren 1987 och 1993 arbetade hon som journalist för Radio Belgrad, som redaktör och programledare för det politiska programmet ”Niko kao ja” (Ingen som mig).

År 1993 blev hon uppsagd från Radio Belgrad och samma år började hon arbeta för Radio-Brod (ett EU-projekt) där hon tillsammans med journalister från före detta Jugoslavien rapporterade om militära operationer i forna Jugoslavien.

Svetlana började arbeta för radiostationen B92 år 1994 som redaktör för ”Fantom slobode” (frihetsspöket) och Pescanik (timglaset).

Svetlana har förärats flera priser, både i Serbien och utomlands, för sin journalistiska gärning och människorättsarbete. Bland dessa en utmärkelse av det serbiska journalistförbundet år 1990 för sitt arbete med Niko Kao ja. 2006 fick hon och medarbetarna på Pescanik priset ”Press Freedom Award – Signal for Europe”, som utfärdas av Reportrar utan gränser i Österrike.

Människorättsförsvarare i riskzonen

Tio år efter att Slobodan Milosevics regim föll handskas Serbien fortfarande med en politisk, ekonomisk och kulturell börda som blev arvet efter de väpnade konflikterna under 1990-talet. Landet har inte bearbetat det förflutna och det råder brist på förmåga att säkra kontinuitet i reformprocesserna. Den stora klyftan mellan de EU-vänliga och högerblocket i kombination med bristande medvetenhet om grundläggande mänskliga rättigheter och makthavares ansvarsskyldighet leder till stagnation.

Det är regeringen i varje land som är ytterst ansvarig för att mänskliga rättigheter och demokratiska reformer införs. I länder som befinner sig i en övergångsperiod mellan krig och fred, såsom Serbien, är det oftast det civila samhället som är pådrivande för att mänskliga rättigheter efterlevs. De spelar en nyckelroll i att kontinuerligt granska makten, förse allmänheten med oberoende information och rum för debatt, samtidigt som de ställer krav på att staten tar sitt ansvar när brott begås.

Våld mot journalister förekom både under Milosevics styre och efteråt. Svetlana Lukic erinrar sig till och med att två eller tre journalister har mördats.

Majoriteten av mediekanalerna i Serbien kontrolleras hårt av den politiska och ekonomiska eliten. Det finns en tendens att stödja den sittande regeringens politik utan kritisk granskning. Många undviker ämnen som skulle kunna skada makthavarna politiskt.

– Det som är mest skrämmande är att myndigheterna inte behöver vidta några drastiska åtgärder eftersom de flesta reportrar väjer undan vid minsta antydan till politisk eller finansiell press, säger Svetlana Lukic.

Landfakta: Serbien

Huvudstad: Belgrad
Befolkning: 9,9 miljoner (FN, 2011, Kosovo inkluderas)
Förväntad livslängd: 72 år (män), 77 år (kvinnor) (FN)
Största religion: Kristendom
President: Boris Tadic (sedan 2004, återvaldes 2008)
Annat: År 2006 upplöstes unionen med Montenegro och Serbien blev en självständig stat. Kosovos deklarerade i februari 2008 sin självständighet från Serbien. Det serbiska parlamentet har inte erkänt Kosovo men 89 länder har hittills gjort det.