Bristande vandel som grund för att neka och återkalla uppehållstillstånd 

Status: Under mandatperioden tillsatte regeringen den så kallade Vandelsutredningen med uppdrag att utreda utökade möjligheter att neka och återkalla uppehållstillstånd på grund av brister i levnadssättet. Utredningen presenterades i april 2025 och låg till grund för de lagändringar som sedan trädde i kraft den 13 juli 2026.

Tidigare krävdes i regel brottslighet, eller brottslighet i kombination med annan misskötsamhet, för att ett uppehållstillstånd skulle kunna vägras eller återkallas. Genom reformen har möjligheterna utvidgats på så sätt att brottslighet inte längre är en förutsättning, utan icke-straffbara brister i levnadssättet kan nu ensamt ligga till grund för antingen avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallelse av ett redan beviljat uppehållstillstånd.

Vid vandelsprövningen ska det särskilt beaktas om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, har dömts för brott eller på annat sätt kan anses ha brustit i sin vandel. Med bristande vandel avses bland annat ovilja att följa lagar eller myndighetsbeslut, obetalda skulder, missbruk av välfärdssystemen eller samröre med kriminella nätverk eller våldsbejakande organisationer. Även mindre allvarlig brottslighet kan tillmätas större betydelse än tidigare.

Lagändringen gäller delvis retroaktivt. Det innebär att reglerna inte enbart får betydelse för nya uppehållstillstånd utan även kan tillämpas på personer som redan har beviljats uppehållstillstånd, förutsatt att de omständigheter som åberopas inte uteslutande hänför sig till tiden före lagens ikraftträdande.

De nya reglerna gäller endast uppehållstillstånd som inte grundas på Sveriges internationella åtaganden. Flyktingar, alternativt skyddsbehövande, kvotflyktingar och vissa anhöriga omfattas därför inte av den nya vandelsprövningen.

Kommentar: Reglerna om bristande vandel väcker betydande rättssäkerhetsfrågor. Trots att vandelsprövningen nu har införts saknas fortfarande en tydlig definition av vad som avses med bristande vandel. Den breda och öppna exemplifieringen av aspekter som ska beaktas i vandelsprövningen omfattar bedömningar som är subjektiva och öppna för tolkning. Detta innebär stora svårigheter för handläggare på Migrationsverket som ska tillämpa bestämmelserna, särskilt innan det finns vägledande rättspraxis. Det minskar förutsebarheten och ökar risken för oproportionerliga beslut, samtidigt som det öppnar för att beslut fattas utifrån stereotyper, fördomar eller felaktiga antaganden om människors livsstil, kulturella bakgrund eller socioekonomiska status. 

Det kvarstår även oklarheter kring vilken betydelse yttranden och andra uttryck ska kunna tillmätas inom ramen för vandelsprövningen. Om det är så att laglig opinionsbildning eller samhällskritik indirekt kan påverka en persons rätt att vistas i Sverige riskerar detta att få negativa konsekvenser för yttrande- och föreningsfriheten. En sådan ordning kan i praktiken innebära att personer utan svenskt medborgarskap får ett svagare skydd för sina grundläggande fri- och rättigheter än andra. 

Att lagstiftningen är tydlig är en grundläggande förutsättning i en rättsstat. Laglighetskravet innebär att en individ i förväg ska kunna förstå vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. När denna tydlighet saknas, finns en risk för självcensur. Människor kommer att undvika att uttrycka även legitim samhällskritik av rädsla för att det ska påverka deras rätt att stanna i Sverige. En sådan utveckling är oförenlig med grundläggande demokratiska rättigheter och undergräver förtroendet för det svenska rättssystemet.  

Reformen aktualiserar också frågor om proportionalitet. Enligt Europakonventionen ska åtgärder som påverkar rätten till privat- och familjeliv stå i rimlig proportion till det syfte som eftersträvas.¹ De nya reglerna innebär att även icke-straffbara beteenden kan få betydelse för en persons rätt att vistas i Sverige. Att så långtgående konsekvenser som avslag eller återkallelse av uppehållstillstånd kan följa av handlingar som inte utgör brott väcker frågor om förenligheten med Sveriges internationella åtaganden. 

Även den retroaktiva tillämpning som införts väcker frågor om rättssäkerhet och förutsebarhet. Personer som redan har beviljats uppehållstillstånd riskerar att få sin rättsliga ställning omprövad enligt regler som inte gällde när tillståndet beviljades. Detta innebär ett avsteg från den grundläggande principen att enskilda ska kunna förutse vilka rättsverkningar deras handlande får och riskerar att undergräva tilliten till myndighetsbeslut och rättsordningen i stort. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissvar och vår debattartikel.  

¹ Boultif v. Switzerland, Application no. 54273/00, 2 August 2001, para. 51–56.

Senast uppdaterad: 2026-10-12