Civil Rights Defenders delar den oro som grov kriminalitet i Sverige skapar, inte minst för boende i utsatta områden, de som drabbas och deras närstående. Att bekämpa brott och öka tryggheten i samhället är viktiga mål som Civil Rights Defenders stödjer; det är också en rättighetsfråga. Vi ser dock med oro på att Tidöpartierna framför allt fokuserar på kortsiktiga och repressiva lösningar som innebär rättighetsinskränkningar och en försvagad rättsstat. ​​Respekten för grundläggande rättsstatsprinciper som proportionalitet, effektivitet och legalitet brister i lagstiftningsarbetet. Mot bakgrund av forskning och empiri, som beskrivs i mer detalj i kommentarerna nedan, ser vi att flertalet av åtgärderna i bästa fall kommer att vara verkningslösa, i värsta fall rent kontraproduktiva i förhållande till målet om att stävja det dödliga skjutvapenvåldet. Flertalet av förslagen riskerar dessutom att skapa större klyftor i samhället, vilket i sig är en etablerad riskfaktor för kriminalitet.

Tidöpartierna har varit tydliga med sin ambition om att göra en genomgripande förändring av hela det straffrättsliga systemet. Mot bakgrund av åtgärderna i Tidöavtalet rör det sig om en tydlig rörelse från det rehabiliterande och återintegrerande perspektivet till ett fokus på vedergällning och repression. Staten ska i allt större utsträckning fokusera på att utfärda fängelsepåföljd som straff medan brott främst ska bekämpas genom lagföring.

Enligt Tidöpartierna innebär förändringarna ett skifte i fokus, från gärningspersonen till den brottsutsatte. Det är en förståelse som ​​framställer brottsutsatta som en homogen grupp vars behov tillgodoses av höjda straff. Civil Rights Defenders menar att den enda gemensamma nämnaren för alla brottsutsatta är att det bästa är om brott överhuvudtaget inte sker. Därför måste stort fokus vara på att förebygga brott. Civil Rights Defenders vill också påminna om de rättigheter som brottsutsatta har såsom rätt till information, rätt till stöd, rätt till skydd och att yrkesprofessioner som kommer i kontakt med brottsutsatta ska vara adekvat utbildade.  

Flera av Tidöavtalets förslag suddar ut gränsen mellan dömd och icke-dömd. Brottsbekämpande myndigheter kan sedan oktober 2023 avlyssna personer även utan brottsmisstanke, sedan april 2024 kan visitationszoner införas där alla i ett bostadsområde kan utsättas för kroppsvisitation utan skälig misstanke och vistelseförbud kan sedan februari 2024 utfärdas utan fällande dom. Med Tidöpartiernas kriminalpolitik riskerar flera grupper, framför allt personer som rasifieras och som bor i socio-ekonomiskt eftersatta områden, att stigmatiseras och misstänkliggöras utan skälig grund. Detta hör inte hemma i en demokratisk rättsstat. 

Civil Rights Defenders noterar också med oro att ett flertal kriminalpolitiska lagstiftningsprocesser riktar in sig mot unga lagöverträdare, och att samma linje av repression återfinns även här. Det är sedan länge etablerat att unga lagöverträdare särbehandlas inom rättsväsendet med hänvisning till barnrättsperspektiv och barnpsykologiska aspekter. Att luckra upp detta är inte bara i strid med barns rättigheter, men också kontraproduktivt. Ökad lagföring och repression samt användning av tvångsmedel mot unga lagöverträdare har allvarliga konsekvenser, inte minst vad gäller stigmatisering, skapandet och förankringen av en ”kriminell identitet” samt ökad risk för återfall i (ofta grövre) brottslighet.

Forskning kring orsakerna bakom kriminalitet pekar ut ekonomisk ojämlikhet och fattigdom som riskfaktorer för kriminalitet. Det innebär att kriminalitet, inklusive gängkriminalitet, i första hand inte ska betraktas som ett polisiärt problem. Fokus bör i stället ligga på att åtgärda de strukturella, sociala och ekonomiska riskfaktorerna. Tidöpartiernas brottsförebyggande arbete verkar dock främst handla om den avskräckande effekten som skärpta straff ska innebära samt den s.k. inkapaciteringseffekten, där den frihetsberövade helt enkelt inte har möjlighet att begå brott. Skärpta straff har dock liten eller ingen brottsreducerande effekt – särskilt i det långa loppet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/

Dela:

Status: De senaste åren har det införts flera förändringar av reglerna om hemliga tvångsmedel. Till exempel har brottsbekämpande myndigheter sedan april 2020 kunnat använda sig av hemlig dataavläsning i brottsbekämpande syfte. Detta var till att börja med en tidsbegränsad lag men blev permanent den 1 april 2025. 

2023 blev det även tillåtet med preventiv avlyssning i Sverige. Det innebär att brottsbekämpande myndigheter nu kan använda hemliga tvångsmedel (exempelvis telefonavlyssning, kameraövervakning, dataavläsning) mot personer som inte är misstänkta för brott. Utredningen tillsattes av förra regeringen med sina stödpartier, men lagen har röstats igenom och börjat gälla under Tidöpartiernas mandatperiod. I september 2024 trädde lagändringar i kraft som innebär ytterligare preventiva tvångsmedel. Lagändringarna möjliggör bland annat preventiv husrannsakan och preventiv rumsavlyssning.  

Kommentar: Var och en är enligt svensk grundlag samt Sveriges internationella åtaganden skyddade mot betydande intrång i den personliga integriteten. Övervakning är förenat med stora risker, på både individ- och samhällsnivå. Ur ett samhälleligt perspektiv kan utökad övervakning leda till rädsla som hindrar människor från att rättmätigt utöva sina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar det demokratiska samhället.  

Under de senaste åren har användningen av hemliga tvångsmedel ökat väldigt, samtidigt som en granskning av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden visat på allvarliga brister i användningen av hemliga tvångsmedel.¹ Dessutom har tvångsmedlen använts i mycket större utsträckning än vad lagstiftaren ursprungligen avsåg. 

Att införa en permanent lagstiftning om hemlig dataavläsning innebär ett omfattande intrång i rätten till privatliv och skyddet för den personliga integriteten. Civil Rights Defenders bedömer i och för sig att hemlig dataavläsning kan vara en ändamålsenlig och proportionell åtgärd för att uppnå syftet att bekämpa allvarlig brottslighet. Införandet av sådana åtgärder måste dock föregås av en ytterst noggrann avvägning mellan dessa båda intressen.  

I och med att lagen om hemlig dataavläsning blev permanent beslutades också att överskottsinformation som har inhämtats vid hemlig dataavläsning ska få användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Ett sådant beslut ska fattas av åklagare. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att det finns en tydlig reglering om när överskottsinformation får användas samt att informationen bara får användas när det är proportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden. Vi menar dock att det i förarbeten saknas tydliga riktlinjer för hur proportionalitetsbedömningen borde göras i den praktiska tillämpningen. Vidare infördes det en möjlighet att i vissa fall inhämta kameraövervakningsuppgifter i realtid, även i personers hem, för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott. Lagen riskerar att leda till en omfattande övervakning av den som tvångsmedlet riktar sig emot, samt dennes familjemedlemmar, närstående eller till och med brottsoffer.  

Civil Rights Defenders menar också att det inte går att på ett rättssäkert sätt övervaka personer utan brottsmisstanke. Det finns en stor risk att personer som inte har begått och som inte kommer att begå brott kommer att drabbas av en icke-legitim integritetsinskränkning. Möjligheten till preventiv avlyssning infördes dessutom innan tidigare hemliga tvångsmedel utvärderats. När lagen om hemlig dataavläsning blev permanent gjordes inte heller en bedömning av den föreslagna lagstiftningens lämplighet i ljuset av de stora förändringar för hemliga tvångsmedel som har införts och föreslås införas. Risken är att detta leder till en sämre förståelse för vilka rättighetsinskränkningar övervakningen leder till och hur effektiva de är. Denna osäkerhet drabbar makthavare, privatpersoner och de myndigheter som ska förhålla sig till lagstiftningen.   

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget om preventiv avlyssning som blev lag 2023 samt vårt remissyttrande till lagförslaget om ytterligare utvidgning av preventiva tvångsmedel. Se även vårt remissyttrande till lagförslaget om en permanent lagstiftning om hemlig dataavläsning. 

¹ https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/skrivelse/2021/12/skr.-20212279/

Senast uppdaterad: 2025-09-02

Dela:

Status: I april 2024 presenterades ett antal lagförslag som började att gälla april 2025. De handlar om att förenkla användningen av kamerabevakning för kommuner, regioner och vissa aktörer som utför en verksamhet av allmänt intresse, till exempel friskolor och privata vård- och omsorgsgivare. En av de största förändringarna jämfört med tidigare är att kravet på tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten tas bort. Det innebär att de som vill använda kamerabevakning inte längre behöver ansöka om tillstånd innan kamerorna sätts upp och börjar att användas.

I juni 2024 presenterades också lagförslag som utökar polisens möjligheter att använda kamerabevakning, vilket trädde i kraft den 1 april 2025. Bland annat kan polisen nu bedriva kamerabevakning på vissa allmänna platser utan att behöva göra en dokumenterad intresseavvägning mellan skyddet för den personliga integriteten och behovet av bevakning. Det har också blivit enklare att dela information som har samlats in genom kamerabevakning inom Polismyndigheten och till andra myndigheter, som Tullverket, Åklagarmyndigheten och Skatteverket. Uppgifter som samlats in från trängselskattskameror och kameror för infrastrukturavgifter kan nu också enklare delas med polisen.

I mars 2025 presenterades en utredning som föreslog att polisen ska kunna använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid på offentliga platser. Syftet är att snabbt kunna identifiera personer, till exempel om det finns en påtaglig risk att personen kommer begå ett brott mot någons liv eller säkerhet. I de flesta fall ska detta kräva ett särskilt tillstånd från domstol, men i vissa situationer kan polisen använda tekniken utan tillstånd till en början. Regeringen beslutade den 28 november 2025 att gå vidare med förslaget. Lagen föreslås börja gälla från den 1 maj 2026.

I december 2025 presenterades ett förslag som innebär att polisen och Tullverket ska få använda AI-baserad ansiktsigenkänning i efterhand i sina utredningar, för att arbeta mer effektivt. Tekniken ska kunna användas för att söka efter personer som är misstänkta eller dömda för brott, i material som till exempel video, bilder och röstinspelningar. Samtidigt föreslås att användningen ska kräva särskilt tillstånd från och med den 1 januari 2027. Bakgrunden till detta är nya gemensamma regler inom EU som ställer krav på tillstånd för viss användning av AI. Polisen använder redan AI för biometrisk ansiktsigenkänning i dag i viss mån.

Kommentar: Kamerabevakning innebär att en stor mängd personuppgifter från personer som varken är misstänkta eller dömda för brott samlas in av polisen. För att en sådan övervakning ska vara laglig krävs att den är nödvändig och proportionerlig i det enskilda fallet, vilket tidigare säkerställts genom olika skyddsmekanismer, varav många nu tagits bort. Detta ökar risken för att övervakningen kränker rätten till personlig integritet. 

Ökad övervakning kan också påverka människors beteende, genom en så kallad “chilling-effect”. Både risken för felaktiga identifikationer och medvetenheten om att yttranden och handlingar kan spelas in av polisen, riskerar att bidra till att individer begränsar sina yttranden. Till exempel kan det leda till att färre vågar demonstrera.¹ Övervakning är förenat med stora risker, på både individ- och samhällsnivå. Utökad övervakning kan leda till rädsla som hindrar människor från att utöva sina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar det demokratiska samhället. För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget om förbättrade möjligheter för polisen att använda kamerabevakning och vårt remissyttrande till lagförslaget om kamerabevakning i offentlig verksamhet. 

Utredningen föreslår också att AI ska användas för att identifiera vissa misstänkta för brott som människorov och terrorism, samt för att hitta försvunna personer på allmän plats. Ansiktsigenkänningsteknik har dock visat sig ha flera brister. I andra länder har tekniken lett till felaktiga identifikationer och frihetsberövanden, vilket fått vissa städer att förbjuda verktyget. Forskning från Storbritannien visar att AI-verktyget identifierade fel person i 81 % av fallen.² Felbedömningarna riskerar dessutom att drabba rasifierade och särskilt utsatta grupper på ett oproportionerligt sätt.³ För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget om polisens användning av AI för ansiktsigenkänning i realtid. 

Som tidigare nämnts används redan AI-system i brottsutredningar, i dag utan krav på tillstånd från åklagare. Att detta nu föreslås ändras är i grunden positivt. Samtidigt finns det skäl att granska hur AI hittills har använts i brottsutredningar och hur detta kommer göras i framtiden. Bristen på insyn gör att det är oklart vilka program polisen använder och hur de används, även i de fall där tillstånd ges. Polisen har tidigare fått kritik för sin användning av omdiskuterade AI-verktyg, som Palantir, ett företag som av FN har anklagats för att bidra till brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna i Gaza.⁴ 

¹ The right to privacy in the Digital Age, UN High Commissioner for Human Rights

² Haringey says no to facial recognition surveillance – London Post (london-post.co.uk)

³ Report of the Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression

⁴ Uppgifter: Polisen använder kontroversiellt AI-program | Göteborgs-Posten 

Senast uppdaterad: 2026-03-18

Dela:

Status: Den 21 december 2023 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag på en ny lag om preventiva vistelseförbud. Lagen röstades igenom av riksdagen den 24 januari 2024 och lagändringarna började gälla den 1 februari 2024. Lagen innebär att en person kan förbjudas att inom ett avgränsat område vistas på allmän plats, på skolgårdar eller motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem. Enligt lagen ska vistelseförbud kunna användas mot personer även när de inte är misstänkta för brott. Ett vistelseförbud kan också kombineras med elektronisk övervakning. Överträdelse av vistelseförbud är straffsanktionerat med böter eller fängelse i högst ett år. 

Kommentar: Vistelseförbud inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv. Åtgärden är särskilt inskränkande med tanke på att den tar sikte på personer som inte är dömda till straff. Ett vistelseförbud kan innebära att man under en tid begränsas från skola, arbete, fritidsaktiviteter, vårdcentral, familj och bostad. Detta bör väga tungt i en proportionalitetsbedömning. Den nya lagen innehåller inte heller adekvata rättssäkerhetsgarantier, bland annat i form av en stadgad maximal radie för hur stor geografisk yta som ett vistelseförbud får täcka. Slutligen är det tveksamt om vistelseförbud kommer att lyckas uppnå syftet att minska viss typ av kriminell verksamhet, eftersom ett vistelseförbud inte förhindrar kriminaliteten att förflyttas eller främjas från andra platser.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget.  

Senast uppdaterad: 2024-08-21

Dela:

Status: Under 2022 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att lämna förslag på hur ett system med tidsbegränsade och geografiskt avgränsade visitationszoner, som regeringen valt att benämna säkerhetszoner, kan införas i Sverige. Uppdraget redovisades den 14 december 2023 och regeringen presenterade sitt lagförslag den 5 mars 2024. Lagändringarna trädde i kraft den 25 april 2024.

Kommentar: Systemet med visitationszoner motiveras med att det underlättar för polis att genomföra kontroller i situationer där en konflikt behöver kylas av, och där polis kan behöva kontrollera individer som inte redan är kända av polis. Svensk polis hade dock redan mycket långtgående möjligheter att visitera individer utan skälig brottsmisstanke även i jämförelse med våra grannländer. Genom 19 § 2 st. polislagen får poliser bland annat kroppsvisitera enskilda ”i den utsträckning det behövs” för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. De effekter som regeringen, och utredarna, säger sig vilja uppnå med ett system med visitationszoner hade sannolikt kunnat uppnås genom tillämpning av den redan existerande lagstiftningen i kombination med utökade resurser för polis att insamla underrättelser för att kunna genomföra väl underbyggda ingripanden.

Vi ifrågasätter också effektiviteten av ett system med visitationszoner. Detta inte minst mot bakgrund av den låga träffsäkerhet som polisens kontroller har idag. Även utredningen konstaterade att effektivitetsvinsten av ett system med visitationszoner bedöms vara begränsad och att de ökade befogenheterna i en visitationszon inte bedöms medföra ett stort antal fler skjutningar eller sprängningar kan förhindras.  

Möjligheter för polis att kroppsvisitera enskilda utan skälig brottsmisstanke öppnar upp för godtyckliga polisingripanden och därigenom för omotiverade intrång i enskildas personliga integritet. JO har återkommande kritiserat Polismyndighetens användning av kroppsvisitationer och har även inlett en granskning av polisers användning av kroppsvisitationer enligt 19 § 2 st. och 20 a § polislagen. I granskningen, som publicerades under hösten 2023, konstaterade JO att polisens tillämpning av bestämmelserna var oacceptabel och innebar en fara för rättssäkerheten. Mycket talar för att den nya lagstiftningen kommer att leda till samma tillämpningsproblem. Inte minst då lagtexten är formulerad på ett sätt som riskerar att leda till att enskilda poliser kan komma att tolka sina befogenheter i en visitationszon som bredare än lagen medger. Det är därför viktigt att Polismyndigheten ges i uppdrag av regeringen att ta fram tydliga riktlinjer för hur bedömningen ska ske av huruvida en kroppsvisitation bör genomföras för att förebygga godtyckliga och diskriminerande kroppsvisitationer.  

Med en lagstiftning som ökar risken för godtyckliga polisingripanden, ökar också risken för diskriminerande polisingripanden. Därför är det av yttersta vikt att regeringen skyndsamt går vidare med förslaget i den statliga utredning (SOU 2021:94) som blev färdig den 1 december 2021 och som innebär att diskrimineringslagens förbud mot diskriminering också ska omfatta åtgärder vidtagna av polis.  

Ett system som ger poliser vida befogenheter att vidta tvångsmedel ställer höga krav på rättssäkerhetsgarantier. Den nya lagstiftningen uppfyller dessvärre inte dessa krav. Möjligheten för enskilda att genom så kallat förvaltningsbesvär försöka få till stånd en prövning av beslutet att införa en visitationszon är inte tillräcklig. En bättre ordning hade varit att varje beslut att införa visitationszon skulle fattas av domstol. Det är heller inte tillfredsställande att lagstiftningen inte anger en bortre tidsmässig och geografisk gräns för visitationszoner. I praktiken kan detta komma att leda till omfattande och långvariga visitationszoner.  

Sammantaget anser vi att ett system med visitationszoner innebär inskränkningar i enskildas fri och rättigheter som inte är nödvändiga eller proportionerliga.  

I vårt remissyttrande föreslog vi att, om regeringen trots de risker som ett system med visitationszoner innebär och trots bristande ändamålsenlighet avser att gå vidare med förslaget att införa ett sådant system, bör regleringen införas som en tillfällig lagstiftning under två år varefter effekterna av lagstiftningen utvärderas. Regeringen har dock inte hörsammat detta och valt att inte tidsbegränsa lagstiftningen. 

De särskilda befogenheterna i en visitationszon ska enligt den nya regleringen få gälla även mot barn. Poliser kan visserligen även före lagändringen kroppsvisitera barn utanför en visitationszon, och så även barn under 15 år. Det är bristande ur ett barnrättsperspektiv och barn bör endast utsättas för tvångsmedel när synnerliga skäl föreligger, och som huvudregel i närvaro av en vårdnadshavare. Det är motiverat med hänsyn till att barnets bästa ska utgöra ett tungt vägande skäl i alla åtgärder och beslut som rör barn.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

Senast uppdaterad: 2024-04-25

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat skulle föreslå att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall. Ett exempel utredningen skulle titta på var att överväga om huvudregeln för häktning också skulle gälla brott med lägst ett års fängelse i straffskalan, istället för ett och ett halvt år som gällde vid tillfället.

Uppdraget redovisades den 5 juni 2025. Utredningen föreslog att den generella gränsen för obligatorisk häktning inte skulle sänkas. Däremot rekommenderade den att presumtionen för häktning också ska gälla för brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck, och försök, förberedelse och stämpling till brott som har minst fyra års fängelse i straffskalan. Utredningen påpekar dock att varken åklagare eller advokater har uttryckt ett behov av bättre möjligheter att kunna häkta en misstänkt person.

Den 15 januari 2026 valde regeringen att gå vidare med utredningens förslag. Lagändringarna föreslås börja gälla den 3 juli 2026. 

Kommentar: Häktning är det mest ingripande tvångsmedlet och utgör ett stort intrång i en persons grundläggande fri- och rättigheter. Om häktning dessutom förenas med restriktioner kan den häktade bli avskuren från i princip all kontakt med omvärlden, trots att hen inte är dömd för ett brott. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska häktning därför bara användas som en sista utväg i undantagsfall.¹ Användningen av häktning måste också vara nödvändig och proportionerlig.² 

Sverige har i över trettio års tid fått skarp kritik från JO och FN:s och Europarådets kommittéer mot tortyr för våra långa häktestider och omfattande användning av restriktioner. Kritiken har särskilt riktats mot situationen för häktade barn och den isolering som restriktionerna ofta leder till, men också att det inte finns en tidsgräns för hur länge en person kan sitta häktad, eller bra alternativ till häktning.³ Det finns alltså redan stora problem med hur häktning används i Sverige som inte har åtgärdats. 

Under 2023 sänktes gränsen för häktespresumtion från 2 till 1,5 år, trots omfattande kritik om åtgärdens effektivitet och proportionalitet. De generella straffhöjningarna som Tidöpartierna vill genomföra kommer dessutom leda till att fler personer generellt sitter häktade. Samtidigt har JO flaggat för att platsbristen i häkten gör att häktesceller så små som 6 kvadratmeter dubbelbeläggs, vilket strider mot internationella rekommendationer.⁴  

Att ha obligatorisk häktning i fler fall är alltså varken en efterfrågad eller eftersträvansvärd lösning. 

¹ Se Europadomstolens praxis, jfr Ambruszkiewicz v Poland. 
² Fair Trials rapport A Measure of Last Resort? The practice of pre-trial detention decision making in the EU från 2016. https://www.fairtrials.org/app/uploads/2022/01/A-Measure-of-Last-Resort-Full-Version.pdf  
³Human Rights Committee, Concluding observations on the seventh periodic report of Sweden, 2016, para 29; JO:s rapport “Tema isolering av intagna från häkte”, 2020.
⁴ Rapport från Opcat-enheten, Riksdagens Ombudsmän (JO) – Dubbelbeläggningens konsekvenser för intagna i häkte, s. 34. 

Senast uppdaterad: 2026-03-18

Dela:

Status: Regeringen föreslog i maj 2024 att det ska införas en ny förverkandeform, självständigt förverkande, som gör det möjligt för staten att ta tillgångar som misstänks ha brottsligt ursprung “från kriminella”, oavsett om det kan bevisas att någon har begått ett brott. Riksdagen röstade ja till förslaget och den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft den 8 november 2024. 

Lagändringen innebär att det numera är möjligt att förverka egendom som inte står i rimlig proportion till en persons lagliga inkomstkällor. Det innebär att en person som till exempel har stora mängder kontanter, stora tillgångar på banken eller lyxartiklar kan bli av med dem om hen inte har inkomster som står i proportion till egendomen och inte heller kan förklara var egendomen kommer ifrån. För att säkerställa ett sådant förverkande kan tvångsmedel användas. Ett självständigt förverkande ska prövas av domstol.  

Kommentar: För att en utredning om självständigt förverkande ska få inledas måste det finnas anledning att anta att viss egendom kommer från brottslig verksamhet. Tröskeln är alltså mycket låg och det finns inget krav på en konkret brottsmisstanke. Enligt lagen ska förverkande få ske om det är klart mera sannolikt att egendom kommer från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Det ska inte behöva bevisas att någon har begått ett visst konkret brott, utan förverkandet ska bygga på en mer generell bedömning av hur egendomen påträffades, personens egendoms- och inkomstförhållanden och omständigheterna i övrigt i det enskilda fallet.   

Till skillnad från de förverkandeformer som fanns tidigare är självständigt förverkande alltså inte knutet till något konkret brott, utan förverkandet utgår från egendomen i sig, och om denna antas komma från brottslig verksamhet. Detta, i kombination med ett så pass brett begrepp som “brottslig verksamhet”, riskerar att medföra oförutsägbarhet i rättstillämpningen.  

Den nya förverkandeformen riskerar att innebära betydande integritetsintrång för enskilda, inklusive för barn, och det går inte att bortse från risken att förverkandeformen kan komma att tillämpas på ett diskriminerande sätt. Enskilda som inte är misstänkta för brott skulle enligt lagen kunna bli föremål för en utredning som i mångt och mycket får bedrivas på samma sätt som en förundersökning om brott. Lagen har betydande rättssäkerhetsbrister och framstår inte som proportionerlig, i synnerhet inte i förhållande till barn. 

Senast uppdaterad: 2025-09-02

Dela:

Barn är sina egna rättighetsbärare. En central princip i barnkonventionen är att barnets bästa ska vara vägledande i alla beslut som rör barn. Forskning visar att barn skiljer sig från vuxna i deras fysiska och psykologiska utveckling, samt vad gäller behov av emotionellt stöd och utbildning. Detta reflekteras också av Sveriges internationella åtaganden såsom barnkonventionen. Detta motiverar varför barn och unga inte på samma sätt som vuxna hålls ansvariga för sina handlingar inom straffsystemet. Skyddet för barnets bästa inom kriminalpolitiken innebär därför ett fokus på rehabilitering och återintegrering när det rör sig om ungdomskriminalitet.*

Sverige och andra stater är förpliktigade att utveckla och implementera en strategi för unga lagöverträdare. Detta krav ska läsas tillsammans med övriga rättigheter som barnkonventionen stadgar, såsom skyddet mot diskriminering men också att all behandling av barn ska vara i linje med barnets känsla av värdighet och värde, samt beakta barnets ålder. Bland annat innebär det att alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn och unga som har begått brott ska vara adekvat utbildade.  

*CRC General Comment 10: Children’s Rights in Juvenile Justice, 2007; Se även UN Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (de så kallade Beijing-reglerna).  

Dela:

Status: Tidöpartierna inledde 2023 en utredning för att se över hur unga lagöverträdare ska behandlas i straffrätten. Utredningen skulle bland annat undersöka om straffbarhetsåldern bör sänkas och, om det anses lämpligt, föreslå en sådan förändring. Den skulle också föreslå ändringar som innebär att straffrabatten för 18–20-åringar tas bort helt samt att ålder ska få mindre betydelse vid bestämmandet av straff (straffmätning) för 15–17-åringar. 

Uppdraget som rör straffreduktion (straffrabatt) för unga redovisades i juni 2024. Utredningen föreslår att straffrabatten för 18–20-åringar ska tas bort, vilket innebär att deras ålder överhuvudtaget inte längre ska påverka straffets längd. För 15–17-åringar föreslås att straffreduktionen fortfarande ska finnas kvar, men i mindre utsträckning än idag och bedömas utifrån vad domstolen anser är rimligt (skäligt) i varje enskilt fall. Sammanfattningsvis innebär förslaget att unga lagöverträdare generellt sett ska få strängare straff än tidigare. 

I januari 2025 redovisades utredningen om sänkt straffbarhetsålder. Den föreslår inte en generell sänkning av åldern för när någon kan dömas för brott, men vill införa en begränsad sänkning. Om ett barn har hunnit fylla 14 år när brottet begås, ska hen kunna straffas på ett liknande sätt som äldre personer. Den här ändringen ska testas i fem år innan man beslutar om den ska bli permanent. Utredningen föreslår också att maxstraffet för barn ska höjas från 14 till 18 års fängelse. Dessutom ska ungdomstjänst och ungdomsvård kunna dras in (undanröjas) om den dömde missköter sig. Slutligen föreslås att ungdomsvård inte ska kunna ges till personer över 18 år. De flesta av remissinstanserna avstyrkte utredningens förslag och sju av nio experter i utredningen var emot en sänkning av straffbarhetsåldern. 

I september 2025 presenterade regeringen ett utkast på lagrådsremiss som skickades ut på en ny remissrunda. Förslaget innebär bland annat den riktade sänkningen av straffbarhetsåldern vid grova brott till 14 år istället ska göras till 13 år. Ändringen är inte permanent utan ska gälla i fem år. I sådana brottsutredningar ska också hemliga preventiva tvångsmedel kunna användas mot barnen. Tidöpartierna går alltså emot utredningens förslag och lägger fram ett som är ännu mer repressivt. Samma förslag lämnades över till Lagrådet den 26 januari 2026, trots att nästan alla remissinstanser avstyrkte eller invände mot det nya förslaget. I detta lagförslag tog regeringen också med det nya förslaget om minskad straffreduktion. Lagändringarna föreslås börja gälla den 3 juli 2026. 

Kommentar:  Straffbarhetsåldern i Sverige är idag 15 år, vilket enligt FN:s barnrättskommitté är förenlig med barnkonventionen. Kommittén uppmanar alla stater som har en högre straffbarhetsålder att inte sänka denna, i enlighet med barnkonventionen.¹ Förslaget om att sänka straffbarhetsåldern har därför kritiserats av flera barnrättsorganisationer.² Det straffrättsliga systemet för barn får inte bara handla om bestraffning. Stater måste därför vidta åtgärder för att barn under straffbarhetsåldern som begått brott i så stor utsträckning som möjligt ska behandlas utanför domstolssystemet, alltså inte vara föremål för en bevistalan. Barnrättskommittén har uttryckt stark oro över Sveriges steg mot att sänka straffbarhetsålder och införa hårdare straff för barn.³ 

Att ta bort eller minska straffrabatten för unga skulle göra att straffen generellt sett blir högre och att fler barn blir frihetsberövade. Det kommer också innebära att fler brott räknas som “grova” och att fler 14- och 13-åringar skulle straffas för brott. Att sänka åldern för när barn kan straffas riskerar också att ge motsatt effekt och leda till mer brottslighet bland unga, vilket exempel från Danmark visar.⁴  

Barn som begår brott är ofta offer för vuxnas exploatering. Risken att vuxna utnyttjar barn och unga för att begå brott just för att barn och unga inte kan dömas till lika hårda straff som vuxna kommer förmodligen inte minska mycket i och med de förslagna ändringarna eftersom de inte angriper orsakerna till att barn begår allvarliga brott. Tvärtom finns det en risk att hårdare straff för barn och unga kan leda till att vuxna börjar utnyttja ännu yngre barn. Dessa förslag är en del av en oroande trend inom straffrätten, där barns rättigheter får allt mindre utrymme. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande om straffreduktion för unga och vårt remissyttrande om en sänkt straffbarhetsålder.  

¹ https://www.svd.se/a/69dbgL/debattorer-barn-i-kriminella-gang-behover-skydd-inte-straff samt https://www.ohchr.org/en/press-releases/2023/02/un-child-rights-committee-publishes-findings-azerbaijan-bolivia-ireland, p. 22.
² https://unicef.se/barnkonventionen/sverige-maste-ta-kritiken-fran-fn-barnrattskommitte-pa-allvar
³ CRC/C/SWE/CO/6-7: Concluding observations on the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden | OHCHR, p. 44.
⁴ Brottsligheten ökade när Danmark sänkte straffåldern – DN.se; Regeringen vill sänka straffåldern – sågas av forskare | SVT Nyheter

Senast uppdaterad: 2025-09-02

Dela:

Status: Tidöpartierna har fortsatt handläggningen av en utredning som bland annat föreslår inrättandet av barnfängelser som ska drivas av Kriminalvården. Utredningen tillsattes 2021 av förra regeringen. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2028. I november 2025 presenterades en lagrådsremiss som föreslår att barn ska börja sättas i barnfängelser redan den 1 juli 2026. Regeringen gick vidare med en proposition i februari 2026, trots att Lagrådet kritiserade beredningen och ansåg att förslaget behövde arbetas vidare för att hålla tillräcklig kvalitet.¹ Förslaget är i linje med att regeringen i september 2023 gav Kriminalvården i uppdrag att förbereda inrättande av särskilda enheter för barn på vissa anstalter. Dessa barnfängelser ska vara redo att tas i drift senast 1 juli 2026, och förbereds för barn så små som 13 år.

Kommentar: Om förslaget blir verklighet innebär det att påföljden sluten ungdomsvård (på särskilda ungdomshem som drivs av SiS) ska utmönstras och att unga lagöverträdare framöver i stället ska dömas till fängelse. Fängelsepåföljden ska verkställas på särskilda ungdomsavdelningar på Kriminalvårdens befintliga anstalter. 

Barnkonventionen stadgar att varje barn som frihetsberövas ska åtskiljas från vuxna. Ett barn som frihetsberövas ska inte placeras i ett vuxenfängelse eller annan institution för vuxna. Forskning visar att placeringen av barn i vuxenfängelser eller dylikt hotar deras basala trygghet, välmående och deras framtidsutsikter vad gäller risken för återfall i brott och sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället. Det enda acceptabla undantaget vad gäller åtskiljande av frihetsberövade barn och vuxna bara får ske när det är i barnets bästa. Detta undantag ska dock tolkas snävt. Barnrättskommittén är tydliga med att principen om barnets bästa inte ska tolkas som vad som är smidigast för staten. Staterna ska i stället etablera separata faciliteter för barn som frihetsberövas, och dessa ska omfatta utbildad personal med fokus på barnperspektiv, med tillhörande policyramverk och praktik. 

Barnkonventionen anger vidare att fortsatt vistelse i en facilitet för minderåriga ska vara möjlig även efter att en intagen fyllt 18 år om det är för personens bästa, och inte står i motsats till de övriga barnens bästa. 

¹ Lagrådet, Frihetsberövande påföljder för barn och unga, s. 6. 

Senast uppdaterad: 2026-02-20

Dela:

Status: Under 2022 tillsattes en utredning om brottsförebyggande åtgärder för barn och unga på initiativ av den tidigare regeringen. I maj 2024 presenterades utredningen som föreslår en ordning med så kallade ungdomskriminalitetsnämnder. En sådan nämnd ska enligt förslaget bestå av en domare och två ledamöter från Polismyndigheten respektive kommunen och nämnden kunna besluta om brottsförebyggande åtgärder för barn som riskerar att begå brott. Enligt utredningens förslag ska polisen hänvisa barn under 18 år, utan nedre åldersgräns, till nämnden om det finns risk för att barnet “kommer att begå brott av allvarligt slag”. Det finns dock inget krav på att barnet ska ha dömts för eller ens misstänkts för brott.

Kommentar: Att bedömningar ska göras av potentiellt mycket unga barns risk för framtida brottslighet är förenat med uppenbara risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Det handlar om att försöka förutse framtida händelser och av förslaget framgår det inte tillräckligt tydligt vad som menas med “allvarlig brottslighet” i detta sammanhang. Enligt utredningen ska risken för framtida brottslighet bedömas utifrån en samlad bedömning av barnets beteende, levnadsförhållanden, eventuell brottslighet och övriga omständigheter. Den vaga definitionen av allvarlig brottslighet och de otydliga bedömningskriterierna innebär stora svårigheter att förutse om, när och hur lagstiftningen kan komma att tillämpas. Vi ser också en risk för stigmatisering genom att barn som redan lever i utsatta situationer pekas ut som potentiella brottsförövare. 

Den föreslagna ordningen är inspirerad av en liknande ordning som finns i Danmark. Det har dock hittills varit svårt att dra några tydliga slutsatser om de danska ungdomskriminalitetsnämndernas brottsförebyggande effekt. De undersökningar som gjorts pekar på ingen brottsförebyggande effekt för barn mellan 15–17 år och endast på viss effekt för barn mellan 10–14 år. Detta underlag är inte tillräckligt för att motivera att ett liknande system ska införas i Sverige.  

Enligt utredningen bör den svenska ordningen med ungdomskriminalitetsnämnder så långt som möjligt avgränsas från det straffrättsliga påföljdssystemet. Vi menar dock att det finns en stor risk för att både berörda barn och vuxna men också den bredare allmänheten uppfattar den föreslagna ordningen som straffrättslig. Inte minst mot bakgrund av att nämnden föreslås heta ungdomskriminalitetsnämnd och att Kriminalvården föreslås bli ansvarig för uppföljning och kontroll.  

Flera av de brottsförebyggande insatser och krav som nämnden föreslås kunna besluta om motsvarar dessutom de insatser och krav som kan åläggas ett barn som dömts för brott, exempelvis genom ungdomsvård och ungdomsövervakning. Det finns därför en uppenbar risk för att barn kommer att uppfatta insatserna och kraven som ett straff. Det finns rättssäkerhetsbrister i ett system som skulle möjliggöra att ett mycket ungt barn, som inte är misstänkt eller dömd för brott, ställs inför en ungdomskriminalitetsnämnd som har mandat att besluta om påföljdsliknande krav och ingripande åtgärder såsom polishämtning och oanmälda hembesök.  

Problematiken kring straffrättsliga inslag försvinner inte genom att man, till skillnad från vad som gäller i Danmark, tar bort kravet på dom eller misstanke. Med anledning av att barn – under 15 år och utan krav på brottsmisstanke – skulle kunna åläggas insatser och krav som i viss utsträckning motsvarar sådana som kan åläggas barn som dömts för brott väcks snarare frågor om dubbelbestraffning och en sänkning av straffmyndighetsåldern. 

En oroande trend, som tydligt illustreras av detta förslag, är användningen av begreppet “unga” när det handlar om barn. Barnkonventionens definition av barn är alla människor under 18 års ålder. Förslaget om ungdomskriminalitetsnämnder tar endast sikte på personer under 18 år, alltså barn. Trots det används begreppet “den unge” genomgående i den förslagna lagtexten. Civil Rights Defenders anser att det är problematiskt att benämna barn som något annat än just barn. Barns rättigheter ska gälla alla barn, oavsett situation, och barnet rättigheter är inget som måste förtjänas eller som försvinner om barnet till exempel begår ett brott. Att barn i detta sammanhang inte benämns som barn, utan som unga, sänder en oroande signal i stil med att barn skulle kunna “diskvalificeras” från att vara barn och därigenom förlora sina barnspecifika rättigheter.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

Senast uppdaterad: 2024-11-15

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska föreslå en ny påföljd, ”utvidgad ungdomsövervakning”, som är mer ingripande och innebär en utvidgad verktygslåda med fler kontrollmöjligheter. Delar av utredningen presenterades i juni 2024. Uppdraget ska slutredovisas senast den 10 januari 2025. Förutom ett antal förslag som innebär att den befintliga påföljden ungdomsövervakning ska kunna dömas ut i fler fall så presenterar utredningen ett förslag på en ny påföljd, utvidgad ungdomsövervakning. Förslaget innebär att barn som har begått brott innan de fyller 18 år ska kunna dömas till utvidgad ungdomsövervakning om ungdomsövervakning inte är en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt barnets tidigare brottslighet. Utvidgad ungdomsövervakning ska förenas med rörelseinskränkningar som ska övervakas med elektronisk kontroll. Tiden för utvidgad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år. Enligt förslaget ska verkställigheten av påföljden påbörjas i kriminalvårdsanstalt under två månaders tid.

Kommentar: Eftersom förslaget rör barn under 18 år måste det uppfylla barns grundläggande fri- och rättigheter, inklusive de barnspecifika rättigheter som stadgas i Barnkonventionen. Enligt artikel 37 i Barnkonventionen får frihetsberövande av barn endast användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Utvidgad ungdomsövervakning kommer, enligt utredningen, med största sannolikhet upplevas som mycket begränsande för den dömde och är att likställa med ett frihetsberövande straff. Även om påföljden innehåller vissa rehabiliteringsinslag är övriga delar tydligt präglade av ett straffande synsätt.

Påföljden inleds med ett frihetsberövande i anstalt och därefter rör det sig om omfattande rörelseinskränkningar i form av hemarrest under en relativt lång tid. Att påföljden inleds med ett frihetsberövande om två månader innebär bland annat att barnet inte kan fortsätta sin skolgång på hemorten och behöver vara borta från sin familj. I sin senaste granskning av Sverige (februari 2023) uttrycker FN:s barnrättskommitté djup oro över lagändringar som innebär strängare straff mot barn.¹ Förslaget framstår inte som förenligt med Barnkonventionen. Barns brottslighet måste förebyggas och bemötas med hjälp, stöd, utbildning och sociala insatser. Förebyggande och främjande arbete måste prioriteras över ökat straffhot. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

¹ Committee on the Rights of the Child, Concluding observations on the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden (2023) 

Senast uppdaterad: 2024-12-03

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning med uppdraget att överväga en rad åtgärder i syfte att stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att förhindra, utreda och lagföra brott som begås av unga personer. Utredaren skulle bland annat analysera behovet av att kunna anhålla och häkta brottsmisstänkta barn som inte har fyllt 18 år i fler fall än idag, och föreslå hur hemliga tvångsmedel kan användas oftare mot barn som inte har fyllt 15 år och som begår brott. Uppdraget redovisades den 18 december 2024. Den 23 januari 2026 beslutade regeringen att gå vidare med utredningens förslag. Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2026.

Utredningens förslag innebär inte några ändringar i kraven för att barn ska kunna anhållas eller häktas, men däremot föreslås en ny, längre, tidsfrist för hur länge ett barn får hållas häktad. Tidigare gällde att ett barn får hållas häktad under en sammanhängande tid om högst tre månader. Denna tid får överskridas om det finns synnerliga skäl. Enligt förslaget ska tidsfristen förlängas till fem månader.

Utredningen presenterade också ett antal förslag som underlättar tvångsmedelsanvändning mot barn som är misstänka för brott. Bland annat tas kravet på särskilda skäl bort för att få använda vissa tvångsmedel mot barn, som exempelvis kroppsvisitation och husrannsakan. Samma regler kommer alltså att gälla för barn som för vuxna.

Kommentar: Att låsa in barn ska bara ske i undantagsfall och som en sista åtgärd. Lagstiftningen måste därför ställa mycket höga krav på när och hur detta får ske. Det gäller särskilt häktning, där stater också måste se till att det finns andra, mindre ingripande alternativ. Både FN:s barnrättskommitté och Europarådet betonar att särskilda insatser ska göras för att så långt som möjligt undvika att barn häktas överhuvudtaget.

Flera internationella människorättsorgan, bland annat FN:s barnrättskommitté, rekommenderar starkt att det ska finnas en tydlig maxgräns för hur länge ett barn får vara häktad.¹ I Sverige finns ingen sådan fast tidsgräns. Den nuvarande tremånadersgränsen (som föreslås höjas till fem månader) kan förlängas om det finns ”synnerliga skäl”. FN:s barnrättskommitté har uttryckt stor oro över att barn i många länder sitter frihetsberövade i månader, och ibland till och med i år, innan rättegång. Enligt kommittén är detta en allvarlig kränkning av barns rättigheter.

Om ett barn ändå frihetsberövas måste det ske på platser som är anpassade för barn och deras rättigheter, och med personal som har rätt utbildning. Sverige har bland annat fått kritik från FN för att häktade barn hålls isolerade. Vid FN:s senaste granskning av Sverige 2023 uppmanade barnrättskommittén Sverige att säkerställa att barn bara frihetsberövas som en sista utväg och under så kort tid som möjligt.² Trots detta föreslår den aktuella utredningen att tiden ett barn kan vara häktat ska förlängas och att myndigheter ska få större möjligheter att använda integritetskränkande tvångsmedel mot barn.

Precis som vid alla förslag som rör barn måste principen om barnets bästa vara utgångspunkten. Forskning visar att barn som häktas ofta mår psykiskt dåligt av att frihetsberövas och isoleras från sin vardag, till exempel skolan, familjen och andra trygga sammanhang. Detta kan få allvarliga och långvariga konsekvenser för barnens hälsa, utveckling och framtid.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.  

¹ FN:s kommitté för barnets rättigheter, Allmän kommentar nr 24 (2019) om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet

² FN:s kommitté för barnets rättigheter, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer om Sveriges kombinerade sjätte och sjunde periodiska rapport

Senast uppdaterad: 2026-03-18

Dela:

Status: Tidöpartierna meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv som gav en pågående utredning i uppdrag att undersöka möjligheten att vräka barnfamiljer när barn begår brott, som ett sätt att förtydliga föräldraansvaret. Den ursprungliga utredningen tillsattes av förra regeringen, men då ansågs det inte rimligt att en hel familj ska behöva flytta när ett barn i familjen har begått brott i närområdet. Den 1 juli 2024 trädde lagändringar i kraft som innebär att ett hyresavtal ska kunna sägas upp om hyresgästen, eller dennes barn, har begått brott som typiskt sett försämrar närmiljön för dem som bor i omgivningen.

Kommentar: Rätten till bostad stadgas av svensk lagstiftning och internationell rätt. Rätten till bostad är sammankopplad med individers rättigheter till social trygghet, värdighet och rätten att bli hörd.¹ Detta omfattar även barn, inte minst eftersom bostaden utgör en grundpelare för den levnadsstandard som krävs för barns utveckling. Enligt barnkonventionen har barn rätt till social trygghet och en skälig levnadsstandard. Genom barnkonventionen framgår också att staten, vid behov, ska bistå föräldrarna med till exempel mat, kläder och bostad. Eftersom rätten till bostad och social trygghet och utveckling är en så central del i de grundläggande mänskliga rättigheterna, finns en förväntan på medlemsstaten att axla ansvaret för varje barns rätt till detta.² Ur ett barnrättsperspektiv kan det inte anses vara i barnets bästa att bli vräkt tillsammans med familjen när denna, eller ett minderårigt syskon i familjen, begår brott. Det går dessutom emot FN:s barnrättskommittés rekommendationer. I kommitténs senaste granskning av Sverige rekommenderades att Sverige vidtar åtgärder för att förhindra att barn vräks från sina hem.³

Att bli vräkt kan ha långtgående konsekvenser och utestänga familjer från bostadsmarknaden. Fler kommer att behöva flytta runt bland kortvariga kontrakt på andrahandsmarknaden, vilket har negativa konsekvenser för barns rätt till utbildning samt generellt för barnets sociala utveckling. Fler kommer också att riskera att hamna i hemlöshet. Barn som lever i hemlöshet befinner sig nästan alltid också i en ekonomisk utsatthet. Därmed kommer risken att öka för bland annat fysisk och psykisk ohälsa, utsatthet för brott och otrygghet men även att barnet själv hamnar i kriminalitet.⁴ Sett till detta innebär det att en möjlighet att vräka barnfamiljer inte bara är oproportionerligt ur ett rättighetsperspektiv, utan också kontraproduktivt om syftet är att minska brottsligheten. Den nya regleringen öppnar dessutom upp för godtycklighet i rättstillämpningen dels då det inte är tillräckligt tydligt definierat vad som avses med brottslighet som försämrar närmiljön, dels då det inte finns någon tydlig geografisk begränsning gällande var brottet ska vara begånget för att lagen ska kunna tillämpas.

¹ CESCR:s allmänna kommentar nr. 4: The right to adequate housing (art. 11 (1) of the Covenant), p. 7 och 8.
² https://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument/publikationer/bo_ar2022_blir-det-nan-skillnad.pdf s. 11.
³https://www.regeringen.se/globalassets/regeringen/dokument/socialdepartementet/barnets-rattigheter/crc_c_swe_co_6-7_51663_svensk-version-final.pdf

⁴ Forte (2018), Ungdomars och unga vuxnas levnadsvillkor i Sverige – En kunskapsöversikt med fokus på ojämlikhet.

Senast uppdaterad: 2024-10-02

Dela:

Status: I november 2023 meddelade Tidöpartierna att de ville utreda möjligheten att besluta om fotboja för unga som vårdas i hemmet på grund av brottslighet eller koppling till grov kriminalitet.  

I november 2024 presenterades en utredning med förslag på en ny lag om insatser inom socialtjänsten till barn, unga och vårdnadshavare när samtycke saknas. Lagen ska reglera förutsättningarna för socialtjänsten att besluta om särskilda föreskrifter för barn. Detta innebär bland annat en skyldighet att för barn att under vissa tider måste vistas i hemmet eller en annan anvisad plats. För att säkerställa att detta följs föreslår utredningen också att socialtjänsten ska kunna besluta om att barnet elektroniskt övervakas, alltså bär fotboja. Fotboja ska kunna användas på barn som har fyllt 15 år, om det finns skäl att anta att de inte kommer att följa den särskilda föreskriften och att övervakningen behövs för att förhindra eller förebygga att barnet involveras i eller ägnar sig åt brottslig verksamhet. Fotboja kan enligt förslaget också användas för barn och unga som nyligen avslutat en vistelse på ett särskilt ungdomshem (SiS) eller hem för vård eller boende (HVB-hem), och för de som vårdas i sitt eget hem med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 

Kommentar: Att tvingas bära fotboja är en ingripande åtgärd som allvarligt begränsar rörelsefriheten, särskilt eftersom förslaget innebär att även barn som inte är dömda för brott omfattas. Ett beslut om att någon ska bära fotboja måste vara nödvändigt och proportionerligt, eftersom det är en inskränkning av grundläggande rättigheter.

Förslaget innebär att barn kan tvingas ha fotboja även efter att de avtjänat ett straff eller genomgått vårdande insatser. Det riskerar att kränka både deras rörelsefrihet och rätt till privatliv. Det är viktigt att understryka att unga som får en särskild föreskrift att stanna i hemmet på grund av koppling till grov kriminalitet inte nödvändigtvis själva är misstänkta eller dömda för något brott. Fotboja efter en placering på SiS kan dessutom utgöra en otillåten inskränkning i rörelsefriheten, eftersom det innebär en fortsatt tvångsåtgärd även efter avslutad vård.

Att beläggas med fotboja när barnet eller den unge inte har begått ett brott eller har avtjänat ett straff riskerar dessutom att öka barn och ungas misstro mot rättsliga och sociala myndigheter. Eftersom fotboja hittills bara blir aktuellt för personer som dömts för brott eller som bedömts löpa en risk att begå brott finns det en uppenbar risk att både omgivningen och barnet själv uppfattar sig som kriminell. Att stämplas som kriminell är inte endast stigmatiserande, utan det kan även stärka en känsla av utanförskap och bidra till att skapa ett kriminellt beteende. Åtgärden riskerar därför att vara kontraproduktiv till syftet med socialnämndens beslut, då forskning visar att misstro och negativ självtillit försvårar för barn och unga att upphöra med att begå brott.¹

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

¹ Strategiska brott kortversion av rapport 2021:5 (bra.se)

Senast uppdaterad: 2025-03-25

Dela:

Status: I december 2023 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att bland annat analysera och ta ställning till behovet av att utöka möjligheterna att omhänderta barn och unga som växer upp i hem med hedersrelaterat förtryck eller i hem med en nära koppling till organiserad brottslighet eller annan allvarlig kriminalitet. Utredaren ska även se över om åklagare i vissa fall ska kunna besluta om omedelbart omhändertagande. Uppdraget ska redovisas senast den 28 augusti 2025.

Kommentar: Ett omhändertagande med stöd av lagen med särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU) är en mycket ingripande åtgärd för ett barn och dess familj. Det är därför mycket viktigt med rättssäkerhetsgarantier inom LVU-processen. Detta innebär bland annat ett krav på förutsägbarhet. Det måste vara tydligt under vilka omständigheter som ett omhändertagande med stöd av LVU kan bli aktuellt. Vaga begrepp, såsom “nära koppling till organiserad brottslighet”, bör därför inte användas i sammanhanget om det inte tillkommer en tydlig förklaring av vad som avses med att ha en nära koppling, annars finns det risk för godtyckliga bedömningar och att rättstillämpningen inte blir enhetlig.

Att åklagare i vissa fall skulle få besluta om omedelbart omhändertagande av barn och unga skulle innebära en överflyttning av befogenheter från socialtjänsten till Åklagarmyndigheten, som är en brottsbekämpande myndighet som saknar den kunskap om skyddsbedömningar vid omhändertagande som socialtjänsten besitter. Detta innebär en förändring i en mer repressiv riktning och vi ser en risk för att barns rättigheter inte beaktas i samma utsträckning vid omhändertagande. Det är av yttersta vikt att barnrättsperspektivet beaktas och att det ställs krav på att den eller de myndigheter som har befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande av barn och unga besitter en gedigen kunskap om barns behov och rättigheter vid omhändertagande. 

Senast uppdaterad: 2024-10-03

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning med uppdrag att hitta åtgärder som skulle hjälpa polisen och åklagare med att förhindra, utreda och lagföra brott som begås av unga personer. Detta omfattar bland annat möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år som begår brott. Uppdraget redovisades den 18 december 2024.

Den 30 april 2025 meddelade regeringen att man bestämt sig för att gå vidare med utredningen och föreslog att hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation ska få användas för att utreda vissa allvarliga brott där den misstänkte inte har fyllt 15 år. Preventiva tvångsmedel ska också få användas för att förebygga och förhindra att barn deltar i allvarlig brottslighet. Det krävs alltså inte misstanke om ett konkret brott för att myndigheter ska kunna avlyssna barn, utan endast en bedömning om att det finns en påtaglig risk för att en person kommer att utöva någon brottslig aktivitet. Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 2025.

Kommentar: Att använda hemliga tvångsmedel mot barn som inte har nått straffbar ålder utgör ett mycket allvarligt intrång i barnets personliga integritet, som skyddas av artikel 16 i barnkonventionen. De uppgifter som samlas in genom hemlig övervakning kan göra det möjligt att dra mycket precisa slutsatser om barnets privatliv, och i detalj kartlägga vanor i vardagslivet och sociala relationer.¹ Att myndigheter har en sådan möjlighet kan ge barn känslan av att de ständigt bevakas. Detta kan innebära allvarliga negativa psykologiska effekter för barn och skada deras relation till samhället från en tidig ålder.² Särskilt när det används utan att det finns någon misstanke om att barnet begått ett brott. 

Användningen av hemliga tvångsmedel är till sin natur mycket svår att granska. Det är därför viktigt att lagstiftningen endast tillåter en begränsad, välavvägd och effektiv användning av sådana medel. Detta kräver en noggrann behovs- och proportionalitetsbedömning. Det finns väldigt lite forskning som pekar på att hemliga tvångsmedel mot barn är effektiva. Kriminella är ofta medvetna om polisens arbetssätt och därför har ett omfattande säkerhetstänk. Enligt Brå lämnas ofta telefoner hemma, SIM-kort byts ut, och man är försiktig i sin kommunikation och använder sig av krypterade chattar som lämnar begränsade digitala spår.³ Det är inte heller särskilt vanligt att barn deltar i den övergripande planeringen av allvarliga brott, eftersom många kriminella nätverk är hierarkiska och de yngsta barnen betraktas som utbytbara.⁴ Det går därför att ifrågasätta nyttan av användningen av hemliga tvångsmedel mot barn ur ett människorättsperspektiv. 

¹ Europadomstolen, De förenade målen C-293/12 och C-594/12, Digital Rights Ireland och Seitlinger m.fl., dom den 8 april 2014, s. 27. 

² Europadomstolen, De förenade målen C-203/15 och C-698/15, Tele 2 mot Post- och telestyrelsen m.fl., dom den 2 december 2016, s. 100. 

³ Brå, rapport 2023:4 om utredning och uppklarning av dödligt våld i kriminell miljö, s. 55; Justitieutskottets betänkande 2019/20:JuU21. 

⁴ Brå, rapport 2023:13 om barn och unga i kriminella nätverk, s. 66; Jfr SOU 2024:93 s. 382; Polisen, rapport A193.902/2021, s. 13. 

Senast uppdaterad: 2025-10-01

Dela:

Det finns i svensk lagstiftning än så länge ingen legaldefinition av ”gängkriminalitet”, vilket väcker frågan vilka kriterier som åtgärder som tar sikte mot gängkriminella kommer att utgå från. De kriminella nätverk som existerar i Sverige idag består av mer eller mindre lösa konstellationer som förändras snabbt. Nuvarande användning av begreppet innebär att ”gängkriminalitet” tolkas väldigt brett, och kan omfatta allt från ett fåtal personer som begår ringa narkotikaförsäljning till transnationellt organiserad kriminalitet. 

Den s.k. gängbrottsutredningen (SOU 2021:68) menade att det är svårt att ge en definitiv och enhetlig beskrivning av de kriminella nätverk som utredningens förslag på åtgärder ska riktas mot. Problembilden är komplex och dynamisk. Strukturen på och graden av organisation i kriminella nätverk varierar, och detsamma gäller de brott som begås. Utredningen landade slutligen i att det inte var en framkomlig väg att försöka skapa en legaldefinition av ”gängkriminalitet” eller ”kriminella nätverk”. Detta är också i linje med de samtida straffteoretiska utgångspunkterna i Sverige, där straffvärdet av en viss gärning ska bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. Civil Rights Defenders ser dock en risk för att denna grundläggande straffteoretiska princip kommer att luckras upp med Tidöpartiernas förslag som tar sikte på gängkriminalitet, och kommer att medföra bristande rättssäkerhet.  

Dela:

Status: Tidöpartierna gav i september 2023 Polismyndigheten i uppdrag att lämna en lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige. Uppdraget redovisades den 23 februari 2024. Enligt Polismyndighetens rapport bedömdes antalet aktiva personer i kriminella nätverk i Sverige uppgå till omkring 14 000 och antalet personer med koppling till kriminella nätverk till omkring 48 000. Av rapporten framgår även att en stor majoritet av de personer som bedöms vara aktiva inom kriminella nätverk är män med svenskt medborgarskap. 

Polismyndigheten fick under 2025 i uppdrag att uppdatera bedömningen av antalet aktiva gängkriminella. Polisens rapport publicerades den 7 november 2025 och bedömde att det finns 17 500 personer som är aktiva gängkriminella och 50 000 personer som är kopplade till dessa individer. Polismyndigheten menar att ökningen beror på en ny metod som används för att avgöra vem som anses kopplad till gängkriminalitet. 

Kommentar: Avsaknaden av en definition i lagen av ”gängkriminalitet” och “kriminella nätverk” innebär en betydande osäkerhet kring denna typ av kartläggning. Inom ramen för Polismyndighetens rapport har “kriminella nätverk, gängkriminalitet [och] organiserad brottslighet” förståtts som grundat på två centrala faktorer: 1) allvarlig brottslighet och 2) personer som begår brott tillsammans med andra”.  

I polisens senaste rapport från 2025 bedöms “aktiva i kriminella nätverk” vara personer som, enligt polisens underrättelseverksamhet, är involverade i allvarlig brottslig verksamhet tillsammans med andra under en inte helt obetydlig tid, och att det finns aktuella underrättelser om personerna. Detta är en väldigt bred definition av gängkriminalitet som innebär att kartläggningen sannolikt omfattar även personer som saknar koppling till gängkriminalitet. Det riskerar därför att innebära en oproportionerlig integritetsinsinskränkning.  

Enligt polisen bedöms antalet personer som är aktiva i eller har koppling till kriminella nätverk vara mer än 67 000 personer. För att en person ska “kopplas” till aktiva gängkriminella krävs det att de antingen, enligt underrättelser, har koppling till aktiva gängkriminella vid minst två tillfällen eller att de förekommer som medmisstänkta för brott under de senaste tre åren med någon av de personer som bedöms som aktiva gängkriminella. Detta är ett mycket lågt ställt krav, som dessutom grundar sig på en godtycklig bedömning.  

Denna lägesbild används återkommande av politiker och medier för att beskriva hur många gängkriminella som finns i Sverige idag. Siffran används också av politiker för att motivera repressiva åtgärder. Den aktuella rapporten är problematisk inte bara mot denna bakgrund, utan även eftersom det saknas en transparent insyn i kartläggningen. Av erfarenheterna från polisens register över romer finns det en stor risk för att det kommer att leda till profilering på diskriminerande grunder. Bristande insyn i kartläggningen innebär att det finns få eller inga möjligheter för de personer som omfattas av kartläggningen att få upprättelse om deras rättigheter kränks. Denna risk förstärks av de uppgifter som kommit ut om att polisen använder sig av AI-system utan tillstånd för att behandla de personuppgifter de lagrar.¹ 

¹ Intern utredning: Polisen får inte använda kritiserad AI-tjänst – skulle bryta mot lagen; Polisens hemliga samarbete med spionbolaget Palantir. 

Senast uppdaterad: 2025-11-10

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en grundlagsutredning som bland annat skulle se över om det bör införas utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar. Den 15 januari 2025 presenterades förslaget, som innebär en ändring av grundlagen för att möjliggöra en begränsning av föreningsfriheten för personer “som ägnar sig åt allvarlig brottslighet för att uppnå ekonomisk eller annan otillbörlig vinning”. Med uttrycket “otillbörlig vinning” avses enligt utredningen i första hand strävan efter makt. Syftet med begränsningen är att uppnå en heltäckande kriminalisering av deltagande i en kriminell organisation utan att, enligt Tidöpartierna, urholka föreningsfriheten i sig. Den 5 december 2025 valde regeringen att gå vidare med förslaget. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.

Mot bakgrund av grundlagsutredningen tillsatte regeringen i mars 2025 även en utredning som handlar om att införa ett särskilt straffansvar för deltagande i kriminella gäng. Denna utredning presenterades den 13 februari 2026 och föreslås att det införs ett två nya brott som rör deltagande och samröre i en kriminell sammanslutning.

Kommentar: Civil Rights Defenders avstyrkte i ett remissyttrande förslaget om kriminalisering av deltagande i terroristorganisation. Många av de synpunkter vi förde fram då är aktuella även i förhållande till förslaget om att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar. 

Att bekämpa brott är en viktig uppgift för staten och ett legitimt skäl att införa lagstiftning. Men det är avgörande att lagändringar bygger på en noggrann och nyanserad analys av hur de inskränker enskildas mänskliga rättigheter och påverkar samhället på lång sikt. Detta är särskilt viktigt i detta fall eftersom föreningsfriheten är en av Sveriges grundlagsstadgade rättigheter, och som även skyddas av våra internationella åtaganden. Inskränkningar av föreningsfriheten får enbart göras om det är proportionerligt och nödvändigt. Internationellt finns det många exempel på att lagstiftning vars syfte är att bekämpa brottslighet i förlängningen använts för att tysta oliktänkande och försvaga civilsamhället. 

Civil Rights Defenders ser en risk att den här typen av inskränkningar i föreningsfriheten blir allt för långtgående. Det är svårt att inskränka föreningsfriheten med så breda och vagt definierade begrepp som ”allvarlig brottslighet” och “annan otillbörlig fördel” utan att rättssäkerheten blir lidande. Även om ambitionen är att komma åt den grova brottsligheten omfattar förslaget även mindre allvarlig brottslighet om det rör sig om upprepade brott. Utredningsförslagen är inte tillräckligt väl avgränsade eller specificerade och tillämpningsområdet riskerar därför att bli för stort. En risk är att begränsningen i föreningsfriheten kan slå för brett och omfatta organisationer som exempelvis bedriver civil olydnad i syfte att försvara mänskliga rättigheter eller bilda opinion för klimatåtgärder eftersom detta inte särskilt undantas i straffbestämmelsen. Runtom i Europa finns flera exempel på att anti-maffialagstiftning och förbud mot kriminella organisationer drabbat aktivister.¹ Det behövs därför tydligare begränsningar i lagstiftningen för att inte riskera långtgående konsekvenser för den enskildes rätt att delta i demokratin och göra sin röst hörd. 

¹ How criminalisation harms climate movements and defenders | Global Witness

Senast uppdaterad: 2026-03-18

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat skulle föreslå en straffskärpningsbestämmelse som innebär att fördubbla strafflängden för vissa brott som har samband med kriminella nätverk. Uppdraget redovisades den 5 juni 2025 och är i stor del i linje med utredningsdirektivet. Den föreslår att straffskärpningsbestämmelsen ska gälla för brott som innebär ett allvarligt angrepp på eller en framkallande av fara för en persons liv, hälsa eller trygghet. Domstolen ska då kunna ge upp till det dubbla straffet, vilket är en något mindre hård regel än vad som avsetts i direktivet. Utredningen kommer också fram till att det inte ska göras undantag när deltagandet i det kriminella nätverket är påtvingat, som direktivet föreslog, utan resonerar att det räcker med att domaren ska göra en nyanserad bedömning.

Den 15 januari 2026 valde regeringen att gå vidare med ett förslag som i huvudsak liknar utredningens. Lagändringarna föreslås börja gälla den 3 juli 2026. 

Kommentar: Det är en grundläggande straffrättslig princip att en gärnings straffvärde ska bedömas utifrån vilken skada, kränkning eller fara som själva gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. En annan viktig princip är likhet inför lagen, och att lika brott ska straffas likadant. Om dubbla straff för gängkriminalitet införs, underminerar det dessa grundläggande principer. Det är inte proportionerligt att samma gärning kan straffas dubbelt så hårt beroende på vem som har utfört gärningen. Förslaget ska också läsas i en kontext där straffskalorna stiger och Tidöavtalet har lagt förslag på att utvisning vid brott ska gälla i flera fall.  

Det finns dessutom ingen juridisk definition av gängkriminalitet. Detta väcker frågor kring hur en persons processuella rättigheter ska kunna tillvaratas vid tillämpningen av en sådan straffskärpningsbestämmelse. Det finns en risk att grunden för bedömningen av kriminella nätverk kommer att utgå från polisens definitioner. Detta är problematiskt eftersom vi sällan har insyn i hur dessa definitioner tas fram och ser ut, vilket gör bedömningen svår att utmana juridiskt.

Senast uppdaterad: 2026-01-23

Dela:

Status: Regeringen överlämnade i oktober 2023 propositionen Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten (prop. 2023/24:33) vilket innefattar en kraftig skärpning av straffen för allvarliga vapenrelaterade brott, brott mot tillstånd för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor. Lagändringarna trädde i kraft 1 januari 2024 och innebär ändringar i straffskalorna för de berörda brotten och höjningar av maximistraffen.

Kommentar: Tidöpartiernas ökade fokus på repressalier och den snabba lagstiftningstakten riskerar att leda till en bristande utvärdering av lagarnas effektivitet och huruvida de kommer att uppnå de eftersökta målen. De kan istället leda till oönskade konsekvenser likt problem med överbeläggning på anstalter och ytterligare belastning på rättssystemet, istället för att åtgärda de underliggande problemen berörande brottslighet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/

Senast uppdaterad: 2024-01-30

Dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat handlade om fängelsepresumtionen. Tidöpartierna har genom kommittédirektivet sagt att det inte är rimligt att reglerna för straffbestämning utgår från en presumtion mot fängelse och att den dömdes intresse att undvika ett fängelsestraff inte borde gå före brottsoffers rätt till upprättelse och intresset av att straffet står i rimlig proportion till brottet. Uppdraget redovisades den 5 juni 2025. Utredningen föreslog att ett nytt påföljdssystem med villkorligt fängelse ska införas. Detta innebär att det alltid ska finnas en presumtion för att man ska få fängelse som straff, och att detta i vissa fall kan beslutas vara villkorligt. Om det bestäms vara villkorligt kan den dömde få det som idag ingår i skyddstillsyn och villkorlig dom som tilläggssanktioner. Om person inte lever upp till kraven i tilläggssanktionerna kan villkorligheten upphävas och personen dömas till fängelse. 

Fängelse kommer alltså, till skillnad från förut, inte vara en påföljd som används i sista hand. 

Kommentar: Enligt Sveriges nuvarande system ska en lindrigare påföljd än fängelse alltid användas i första hand. Det stämmer överens med Sveriges internationella åtaganden inom mänskliga rättigheter. Eftersom frihetsberövandet är en av de mest ingripande åtgärderna som staten kan använda mot en individ ska det användas restriktivt. UNODC uppmanar i stället stater att använda alternativ till fängelsestraff, eftersom dessa är både mindre ingripande på individens fri- och rättigheter och dessutom mer effektiva.¹ Fängelsestraff är ofta kontraproduktivt eftersom det sällan bidrar till rehabilitering och återintegrering av den som blivit dömd för brott. Ett avskaffande av fängelsepresumtionen kommer leda till att fler dömas till fängelsestraff, vilket utgör en mycket större påfrestning på Kriminalvården och innebär enorma kostnader för staten. Fler personer i fängelse ökar också risken för överbeläggning och att frihetsberövades rättigheter inte tas tillvara. 

¹  Läs mer om UNODCs resonemang här: Handbook of basic principles and promising practices on Alternatives to Imprisonment.

Senast uppdaterad: 2025-06-16

Dela:

Status: Tidöpartierna beslutade under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning initierad av den tidigare regeringen, som då även fick i uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att återfall i brott ska beaktas i skärpande riktning när straff ska bestämmas. Den 1 juli 2024 presenterades utredningen där det bland annat föreslås att återfall ska få betydelse vid straffmätningen i fler situationer än vad som idag är fallet och att straffet vid återfallsbrott ska kunna höjas med 6 år utöver maximistraffet i stället för nuvarande 4 år. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Kommentar:  Vad som sker vid en hårdare bedömning vid återfall i brott kan sägas vara att samhället ger upp i förhållande till den enskilde. För att dölja detta samhälleliga misslyckande legitimerar man ett straff som är oproportionerligt hårt för det specifika brott som begåtts, genom att hänvisa till en osäkerhet som är placerad i framtiden. Individen döms inte bara för det brott hen har begått, utan även för de brott personen redan har sonat, men framför allt döms hen på stigmatiserande grunder, där rättsväsendet ser personen som kriminell i framtiden. Att straffa och låsa in i förebyggande syfte blir en institutionaliserad ad hoc lösning, där problemet skjuts på framtiden.¹

Utredningens förslag innebär en påtaglig skärpning av den straffrättsliga reaktionen på återfall. En höjning av strafftiden med 6 år i stället för 4 år vid återfallsbrott skulle utgöra en oproportionerlig ökning av den totala strafflängden, då det inte finns tillräckligt stöd för att detta skulle minska brottsligheten. Därtill förklarar inte utredningen varför det finns ett behov av att kunna straffa återfall hårdare, utan konstaterar endast att det görs ”mot bakgrund av de straffskalehöjningar som skett under senare år”. Att endast hänvisa till att straffskalor höjts generellt är inte tillfredsställande i detta sammanhang. 

Slutligen menar forskning och empiri att hårdare straff inte fungerar brottsförebyggande och att det många gånger kan vara kontraproduktivt. Med hårdare straff ökar nämligen risken för återfall i brott. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

¹ Se även UNODC – Prevention of Recidivism and Social Reintegration, “No crime prevention strategy is complete without effective measures to address the problem of recidivism”.

Senast uppdaterad: 2025-01-13

Dela:

Status: I juli 2023 tillsatte Tidöpartierna en utredning som bland annat ska undersöka kraftigt minskad mängdrabatt. Utredaren ska överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion. Uppdraget redovisades den 5 juni 2025 och kom fram till att systemet med mängdrabatt borde vara kvar men att den ”generösa” mängdrabatt som ges idag ska ersättas med en mycket mer flexibel metod för uträkning som kan leda till längre fängelsestraff.

Kommentar: Mängdrabatt innebär att om en person begår flera brott och döms för dessa samtidigt så utdelas ett enda gemensamt straff, i stället för att straffen adderas på varandra. Detta är ett sätt att stävja risken för drakoniskt långa fängelsestraff motsvarande flera hundra år, som man exempelvis kan ha i USA. Mängdrabattens logik följer också den logik som människorättsnormer uppmanar till, nämligen avhållsamhet när det gäller användning av fängelse som straff och att straff måste vara proportionerliga.

Senast uppdaterad: 2025-09-03

Dela:

Status: Under 2023 tillsatte Tidöpartierna en utredning som skulle överväga om det borde införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd och, oavsett vad utredningen kom fram till i detta, lämna förslag på hur detta skulle kunna se ut.  

Den 1 juli 2024 föreslog utredningen det nya straffet “säkerhetsstraff”. Säkerhetstraff innebär att man är frihetsberövad på obestämd tid. Säkerhetsstraff ska kunna dömas ut om det finns en påtaglig risk för att den dömde begår allvarliga våldsbrott eller brott mot personers frihet igen. Detta ska avgöras genom en riskbedömning av Rättsmedicinalverket. Den dömde ska också antingen tidigare ha dömts till fängelse i lägst fyra år för sådana brott och därefter begått minst lika allvarlig brottslighet igen, eller vid ett och samma tillfälle ha dömts för upprepad brottslighet mot liv, hälsa, frihet eller frid som sammantaget är synnerligen allvarlig. Det ska också krävas att ett tidsbestämt straff inte anses tillräckligt för att tillgodose samhällets behov av skydd. Utredningen föreslår också att den dömde ska få en minimitid och en maximitid för frihetsberövandet som kan förlängas med tre år i taget. Man kan alltså sitta fängslad hela sitt liv, utan att avtjäna ett straff för ett specifikt brott. 

Regeringen har bestämt sig för att gå vidare med förslagen och att det ska börja gälla redan 15 april 2026. Det är nästan två år tidigare än utredningens förslag. Den största skillnaden mellan utredningens förslag och regeringens är att regeringen vill kalla det “säkerhetsförvaring” istället för “säkerhetsstraff”. Regeringen specificerar också att det krävs en dom på minst sex års fängelse vid upprepad allvarlig brottslighet för att det ska anses vara “synnerligen allvarligt”. 

Den 22 januari 2026 presenterade regeringen en proposition om säkerhetsförvaring till riksdagen. De gjorde det trots att Lagrådet i sin remiss bland annat skrev att i den nya lagstiftningen får intresset av proportionalitet och likabehandling stå tillbaka för behovet av “samhällsskydd” och att rådet inte är övertygat om att det går att göra en säker återfallsprognos.¹ 

Kommentar: Rätten till frihet och trygghet är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, vilket bland annat Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt Europadomstolens praxis tydligt visar.² Frihetsberövande är en av de mest långtgående åtgärderna som en stat kan vidta mot en individ, och tillåts därför bara om det finns ett rimligt skäl. Det räcker därför inte att ett frihetsberövande sker i enlighet med svensk lag. Svensk lag måste också följa den internationella rätt Sverige är bunden till, som innehåller regler för att undvika godtyckliga frihetsberövanden.³ Förutsättningarna för frihetsberövande måste därför vara tydligt definierade och tillämpningen av lagen måste vara förutsebar. 

En grundläggande princip i svensk straffrätt är att den dömde ska få ett straff som är proportionerligt i förhållande till brottet. Ett säkerhetsstraff är därför ett avsteg från denna princip. En person som döms till säkerhetsstraff kommer inte att hållas frihetsberövad bara på grund av det begångna brottet, utan mycket längre än så, i preventivt syfte. Det innebär att personer kommer att avtjäna straff för något som en domstol bedömer kan komma hända i framtiden. En annan princip i rättssystemet är att alla ska vara lika inför lagen. Lagrådet anser att säkerhetsstraff är problematiska eftersom de kan leda till att personer får mycket olika långa straff, baserat på osäkra bedömningar om risken för återfall i brott. Civil Rights Defenders menar därför att fängelsestraff på obestämd tid är en oproportionerlig inskränkning av individens frihet. 

Dessutom är det väldigt svårt att bedöma sannolikheten att en person ska återfalla i brott. Forskning visar att sådana riskbedömningar är väldigt osäkra med stora felmarginaler. I ett enskilt fall där någon återfallit i brott är det lätt att sympatisera med tanken på säkerhetsstraff, men att kunna hålla människor fängslade på obestämd tid baserat på osäkra riskbedömningar äventyrar rättssäkerheten. I praktiken kommer det också vara svårt för den enskilde att bemöta och försvara sig i domstol. 

Säkerhetsstraff kommer inte att vara ett effektivt medel för att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Forskning visar tvärtom på att brottsligheten som samhällsfenomen inte kan lösas med mer fängelse.⁴ Det kommer dessutom kosta staten mycket väldigt mycket resurser för att se till att människor kan hållas fängslade på obestämd tid.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

¹ Lagrådet, Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd

² Se till exempel Medvedyev och andra v. Frankrike, 2010, § 76; Ladent v. Polen, § 45. 

³ Europadomstolen, Pléso v. Ungern, 2012, § 59. 

⁴ Tham, Henrik, Inkapacitering – den slutliga lösningen? – Tidskrift för KRIMINALVÅRD 

Senast uppdaterad: 2026-03-18

Dela:

Status: Villkorlig frigivning innebär att en person som dömts till fängelse friges på prov före strafftidens slut. Permission är att fängelseintagna får lov att vistas utanför fängelset under en begränsad tid. Den förra regeringen tillsatte i juni 2022 en utredning som skulle se över reglerna för villkorlig frigivning och permission. I juni 2023 förlängde Tidöregeringen utredningen och bad dem ge förslag på att villkorlig frigivning bara ska göras i undantagsfall och efter längre tid i fängelse än vad som gäller nu. Man skulle också se över reglerna för permission för gängkriminella. 

Den 1 juli 2024 presenterades en utredning där det bland annat föreslogs att prövotiden efter frisläppning ska vara minst två år och den dömde oftast ska övervakas under prövotiden. Utredningen kom alltså fram till att systemet med villkorlig frigivning inte borde ändras och underkände många av de förslag som regeringen beställt. 

Tidöpartierna meddelade den 7 maj 2025 att de vill gå längre än det utredningen kommit fram till var rimligt för villkorlig frigivning. De tog därför fram ett lagförslag som innebär att en dömd person bara ska friges villkorligt om det finns särskilda skäl, alltså bara i undantagsfall, och att det ska göras efter tre fjärdedelar av strafftiden (istället för två tredjedelar som gäller nu). Ett förslag var också att permission ska begränsas för intagna som har koppling till en kriminell gruppering. De skickade ut förslagen på en ny remissrunda som avslutades den 30 juni 2025. Den 29 augusti 2025 skickades lagförslaget till Lagrådet. Lagförslagen trädde i kraft den 1 januari 2026. 

Kommentar: Även frihetsberövade personer har grundläggande fri- och rättigheter. Därför har det utvecklats internationella riktlinjer för hur dessa ska följas i fängelse.¹ Både permission och villkorlig frigivning är verktyg för att underlätta den frihetsberövades återintegrering i samhället, och för att förebygga återfall i brott.² Systemet med villkorlig frigivning finns för att personen ifråga ska kunna få faktisk möjlighet att anpassa sig till samhället genom att till exempel skaffa jobb och bostad. Under villkorlig frigivning sker en sådan återanpassning också med stöd från Kriminalvården. 

Förslaget om att bara villkorligt frige en person om det finns särskilda skäl innebär att hänsyn inte tas till återintegreringsprocessen och den utveckling som personen kan ha gjort sedan den dömdes och frihetsberövades. Skärpningen av kraven gör att bedömningen av den intagna alltid utgår från när brottet begicks och personen dömdes. Det spelar rakt in i myten om att “en gång brottsling, alltid brottsling”. Att urholka systemet med villkorlig frigivning på detta sätt kommer försvåra återintegreringen i samhället och leda till fler återfall i brott. 

I ett system där villkorlig frigivning bara beviljas i undantagsfall är det väldigt viktigt att kriterierna som ska användas för att bestämma när någon får friges villkorligt är rimliga. Som utredningen själv konstaterar är det svårt att hitta tydliga, och från ett människorättsperspektiv, godtagbara kriterier för individuella bedömningar. Till exempel är det en mycket godtycklig bedömning att avgöra om det finns risk för att en person begår brott igen efter frigivningen. 

Det finns inte heller någon definition i svensk lag av ”kriminell gruppering”. Att inskränka rätten till permission för personer som har koppling till en kriminell gruppering innebär därför stora förutsebarhetssvårigheter och leder till rättsosäkerhet. 

Civil Rights Defenders anser därför att det inte är godtagbart ur ett människorättsperspektiv att skärpa reglerna för villkorlig frigivning samt permission på detta sätt. Förslagen kan innebära en ökad risk för återfall i brott istället för ett förstärkt samhällsskydd. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.  

¹ Europadomstolen, Marcello Viola v. Italien (nr. 2), 2019; §§ 103–108.
² Europadomstolen, Murray v. Nederländerna, 2016, Khoroshenko v. Ryssland, 2015, Jankovskis v. Litauen, 2017.

Senast uppdaterad: 2026-01-02

Dela:

Status: Tidöpartierna har gett Kriminalvården i uppdrag att beräkna hur många platser som måste byggas under de kommande åren. Regeringen beräknar att anslaget till Kriminalvården ska öka från 14,1 till 26 miljarder kronor åren 2023–2027. Detta är en ökning med 84 procent. 

Den 28 augusti 2025 tillsatte Tidöpartierna en utredning om häkteslagen och fängelselagen. Syftet är att göra det lättare för Kriminalvården att växa. En möjlig ändring är att ge Kriminalvården större rätt att hålla en intagen avskild från andra och att kroppsvisitera intagna. För att spara pengar vill partierna också undersöka om tekniska hjälpmedel kan användas istället för mänsklig kontakt som isoleringsbrytande åtgärd. Utredningen ska också titta på tillfälliga och alternativa lösningar för att skapa fler platser i häkten och fängelser. Det kan handla om att tillåta dubbelbeläggning i fler fall eller att använda fängelsefartyg och industribyggnader som anstalter. Den delen ska vara klar den 28 april 2026. Utredningen har också fått i uppdrag att föreslå hur Kriminalvården ska kunna samla in statistik om intagnas födelseland och etniska bakgrund, vilket ska kunna ligga till grund för regeringens överväganden i kriminalpolitiska frågor. Uppdraget ska slutredovisas den 28 december 2026. 

Kommentar: Enligt Kriminalvårdens egen rapport¹ bedömer myndigheten att kapacitetsbehoven, kostnaderna och kompetensförsörjningsbehoven kommer att bli mycket stora till följd av de planerade åtgärderna i Tidöavtalet. Den totalt bedömda ökningen av kapacitetsbehoven enbart för anstalt hamnar någonstans i spannet 3 300–4 900 fängelseår. Detta motsvarar 11–16 stora anstalter, vilket bedöms generera ett personalbehov om cirka 3 600–5 400 årsarbetskrafter totalt och kosta 7–10 miljarder kronor årligen. Slutligen anger Kriminalvården i sin rapport att det kommer att krävas både fler och andra åtgärder än att enbart bygga ut. 

Om Kriminalvården har för få resurser kan detta få negativa konsekvenser för respekten för frihetsberövades rättigheter, men även negativt påverka arbetssituationen för Kriminalvårdens personal. Under det senaste året har det kommit flera larm om att Sveriges häkten är överfulla och att situationen för personal och de intagna är ansträngd.² Överbeläggningen är ett resultat av den höga lagstiftningstakten med nya brott och allvarligare straff, samt att Polismyndigheten har fått mer resurser. På häktena har det blivit vanligare att två får dela rum och ibland har även intagna hållits i besöksrummen, så att besök inte har kunnat genomföras. Situationen är alltså redan ansträngd och kan medföra otillåtna inskränkningar av frihetsberövades rättigheter samt en ohållbar arbetssituation för anställda. En sådan situation kan därför även försvåra återintegrering och förebyggande av återfall i brott efter att frihetsberövandet upphör.³ 

Flera av Tidöpartiernas förslag för att lösa Kriminalvårdens problem riskerar att kränka mänskliga rättigheter. Att oftare placera intagna i avskildhet, och dessutom ersätta mänsklig kontakt med tekniska lösningar för att bryta isoleringen, är oroande. Enligt internationella människorättsorganisationer kan långvarig isolering räknas som omänsklig behandling och strida mot FN:s konvention mot tortyr. Detta är särskilt viktigt eftersom FN tidigare har kritiserat Sverige för våra häktesregler och uppmanat att isolering bara ska användas i undantagsfall.⁴ 

Planerna på att använda dubbelbeläggning i fler fall innebär också stora risker. Justitieombudsmannen slog i februari 2025 fast att dubbelbeläggning i häkten kan leda till omänsklig behandling.⁵ 

Det är också mycket anmärkningsvärt att Kriminalvården får i uppdrag att samla in statistik om intagnas födelseland och i vilken utsträckning de har utländsk bakgrund. Enligt brottsdatalagen, som bygger på EU-rätt och ska skydda den personliga integriteten, får Kriminalvården inte samla in uppgifter om etniskt ursprung om det inte är absolut nödvändigt. Detta gäller också information om födelseland och nationalitet om det avslöjar någons etniska bakgrund. Att regeringen vill samla in dessa uppgifter för att använda dem i kriminalpolitiken är dessutom mycket oroande eftersom det förstärker Tidöavtalets sammanblandning av migration och kriminalitet. 

¹ https://www.kriminalvarden.se/globalassets/nyheter/kriminalvardens-kapacitetsbehov-till-foljd-av-tidoavtalet.pdf
² Ett exempel är ST:s rapport Från rehabilitering till överfulla celler –verkligheten i dagens kriminalvård.
³ Kriminalvården behöver bli bättre på att minska risken för återfall – Socionomen
⁴ Committe against torture asks Sweden to limit solitary confinement – United Nations Western Europe 
⁵ JO slår fast: Risk för omänsklig behandling vid dubbelbeläggning – Dagens Juridik 

Senast uppdaterad: 2025-09-08

Dela:

Status: I december 2023 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att utreda förutsättningarna för att hyra anstaltsplatser utomlands. Syftet är att minska belastningen på Kriminalvården genom att skicka vissa intagna utomlands. Uppdraget, som redovisades den 29 januari 2025, menar att det inte finns några hinder för en sådan lösning, och föreslår hur ett sådant system kan se ut. När Kriminalvården bedömer vem som ska placeras utomlands, ska de bland annat ta hänsyn till den intagnes anknytning till Sverige, vårdbehov och övriga omständigheter som kan påverka placeringens lämplighet. En bedömning ska också göras för att se till att placeringen är förenlig med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige och internationella förpliktelser. Förslaget undantar vissa grupper från att placeras utomlands, bland annat barn, intagna som beviljats permission och personer som dömts för terroristbrott eller till rättspsykiatrisk vård.

Den 21 januari 2026 gick regeringen vidare med förslaget och meddelade att lagen, om den röstas igenom i riksdagen, ska börja gälla den 3 juli 2026.

Kommentar: Att hyra anstaltsplatser utomlands går emot vad människorättsnormer och organ rekommenderar stater i deras hantering av frihetsberövade personer. Frihetsberövade har fortfarande rätt till grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive rätten att behandlas humant och värdigt och inte utsättas för omänsklig behandling. 

Att placera en frihetsberövad person utanför Sverige innebär att personen isoleras ännu mer från sitt sammanhang. Det gör det svårare för närstående att komma på besök, vilket kan innebära en inskränkning i rätten till familjeliv. Att en intagen bedöms ha viss anknytning till Sverige, som familj och vänner, är enligt utredningen inte i sig ett hinder mot en placering utomlands. Detta öppnar upp för en splittring av familjer, vilket strider mot principen om familjens enhet samt barnets bästa enligt barnkonventionen. Stater är enligt barnkonventionen skyldiga att respektera rätten för barn som är skilt från sin förälder genom att se till så att barnet kan ha regelbunden direkt kontakt och ett personligt förhållande med båda föräldrar. Det finns en risk att denna rättighet bara blir teoretisk, eftersom familjemedlemmar i praktiken inte kommer att ha råd att hälsa på den intagne utomlands.  

Att placera intagna i utländska fängelser kräver en omfattande tillsyn och tydlighet om vem som ska bära ansvar vid händelse av exempelvis människorättskränkningar och övergrepp mot frihetsberövade som befinner sig på anstalter utomlands. I utredningen klargörs inte hur mandatet mellan Sverige och mottagarlandet ska fördelas i hyresavtalet. Innan en sådan överenskommelse träffas bör det därför utredas närmare hur ansvarsfördelningen bör se ut, med en grundlig konsekvensanalys av de olika alternativen.  

Senast uppdaterad: 2026-01-23

Dela:

Status: Den 1 april 2025 trädde lagändringar i kraft som ger vissa statliga myndigheter och kommuner, regioner och skolor en skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter, både på begäran och på eget initiativ. Förslaget innebär bland annat att socialtjänsten och hälso- och sjukvården ges utökade möjligheter att trots sekretess lämna uppgifter som “behövs i den brottsbekämpande verksamheten”. 

Den 25 april 2025 berättade regeringen att de vill gå vidare med att förbättra möjligheterna till informationsutbyte mellan samtliga myndigheter genom en ny generell sekretessbrytande bestämmelse. Enligt förslaget ska sekretess till skydd för enskilda inte hindra att information lämnas till en annan myndighet för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda brott, felaktiga utbetalningar och fusk. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 december 2025. Samma dag presenterade regeringen också en utredning som föreslår att myndigheters skyldighet att på begäran lämna över uppgifter till andra myndigheter ska kompletteras av en möjlighet att lämna över sådan information på eget initiativ, om det kan antas vara intressant för den mottagande myndigheten. Totalt innebär detta att myndigheter kan dela med sig till varandra av tidigare sekretessbelagd information om en enskild personliga och ekonomiska förhållanden på en tjänstemans egna initiativ. 

Kommentar:  Förslaget innebär att personuppgifter kommer behandlas på nya sätt, av nya aktörer och i en mycket större omfattning. Detta kommer ha konsekvenser för förtroendet för myndigheter, riskera att mer information än nödvändigt delas med brottsbekämpande myndigheter och leda till en övervakning och kartläggning av enskildas personliga förhållanden. 

Sen den 1 april 2025 har skolor en skyldighet att, utan att polisen begärt det, lämna uppgifter om elever till polisen, om rektorn bedömer att uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. En sådan anmälningsplikt riskerar att skada tilliten mellan skola och elev. De senare förslagen innebär att samtliga myndigheter på eget initiativ kommer kunna bryta sekretess för att lämna över uppgifter till en annan myndighet, om en tjänsteman anser att detta kan antas hjälpa förebygga brott. Vetskapen om att känslig information kan överlämnas till andra myndigheter i vissa fall kan skapa hinder för tillgång till rätten till hälsa och utbildning. Till exempel skulle det kunna hindra personer med en funktionsnedsättning från att be om och ta emot den hjälp de behöver från socialtjänsten.  

Anmälningsplikten blir förmodligen svår att tillämpa och riskerar att leda till att mer information än vad som är nödvändigt delas med brottsbekämpande myndigheter. Till exempel kommer det vara mycket svårt för rektorer att bedöma vilka uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Det är ju endast de brottsbekämpande myndigheterna själva som vet vilka uppgifter de faktiskt behöver. Detta lär bli ännu svårare att avgöra för myndigheter som på eget initiativ lämnar uppgifter efter en bedömning om informationen kan antas förebygga brott. 

Brottsbekämpande myndigheters arbete för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda brott handlar om personer som inte misstänkta för något konkret brott. Den minskade sekretessen mellan myndigheter är därför särskilt oroande i relation till de övriga förslag som Tidöpartierna driver i förebyggande syfte, som till exempel förslagen om utökade möjligheter att använda hemliga preventiva tvångsmedel och AI-baserad realtidsansiktsigenkänning i kamerabevakning. 

Flera statliga utredningar har eller har nyligen haft i uppdrag att analysera och lämna förslag på förbättrade möjligheter för myndigheter att dela information kopplat till brottsförebyggande eller brottsbekämpande arbete. Detta har resulterat i att de sammantagna potentiella effekterna och konsekvenserna av förslagen är väldigt svåra att överblicka. Det är därför av största vikt att regeringen tar initiativ till en samlad översyn och konsekvensanalys av hur förslagen kan komma att påverka skyddet för den personliga integriteten. 

Senast uppdaterad: 2025-12-10

Dela:

Status: Under 2022 tillsatte den tidigare regeringen en utredning om anonyma vittnen. I oktober 2024 presenterade regeringen ett förslag om att det ska införas ett system med anonyma vittnen i brottmål och i november 2024 röstade riksdagen ja till förslaget. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2025 och innebär att åklagare, den misstänkte eller den tilltalade i vissa fall ska ges rätt att åberopa vittnen som är okända för motparten och domstolen. Åklagaren ska dock alltid ha kännedom om vittnets identitet.

Kommentar: Det följer av Sveriges internationella åtaganden men också av svensk grundlag att den som blivit anklagad för ett brott har rätt till rättvis rättegång. Det inbegriper bland annat en rätt att förhöra motpartens vittnen. Eftersom ordningen med anonyma vittnen förtar försvarets möjlighet att ifrågasätta vittnets trovärdighet och begränsar vilka frågor som kan ställas till vittnet riskerar det att kränka den tilltalades rätt till en objektiv prövning. Om inte heller domstolen vet vem vittnet är försvårar det även deras möjligheten att utreda om vittnet är trovärdigt, vilket minskar domstolens möjlighet att göra en fullgod bevisvärdering.¹ Att införa anonyma vittnen i brottmål riskerar därför att inskränka på grundläggande rättsstatliga principer och äventyrar den mycket grundläggande rätten till en rättvis rättegång.

Syftet med att införa en ordning med anonyma vittnen är att bryta tystnadskulturen och öka lagföringen av brott, men eftersom anonyma vittnesmål kan komma att leda till fler vittnesutsagor med lägre bevisvärde riskerar förslaget dessutom att bli kontraproduktivt. 

¹ Kostovski mot Nederländerna

Senast uppdaterad: 2025-01-13

Dela:

Status: I september 2024 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att analysera om möjligheterna att begränsa tiggeri bör utökas och att, oavsett ställningstagande i sak, lämna lagförslag som innebär att tiggeri förbjuds på nationell nivå. Uppdraget redovisades den 30 juni 2025 och kom fram till att det inte finns ett behov av att införa ett nationellt tiggeriförbud. Utredningen sa också att ett sånt förbud kan leda till att mänskliga rättigheter inte garanteras. Trots detta gav de förslag på hur ett förbud skulle kunna se ut, eftersom regeringen gett dem det uppdraget.  

Kommentar: Ett nationellt tiggeriförbud innebär en inskränkning av såväl yttrandefriheten som rätten till privatliv. Europadomstolen understryker att ett allmänt förbud mot ett visst beteende (vilket ett nationellt tiggeriförbud anses vara) är en radikal åtgärd som måste kunna rättfärdigas genom att relevanta intressen vägs mot varandra. I fallet Lacatus mot Schweiz,¹ där en kvinna bötfälldes med hänvisning till tiggeriförbud, kom Europadomstolen fram till att kvinnans rättigheter kränkts under Europakonventionens artikel 8.² Kvinnan frihetsberövades i fem dagar då hon inte kunde betala boten. Domstolen menade då att kvinnans rätt till privatliv kränkts och slog fast att rätten att uttrycka sin nöd och försöka tillgodose sina behov genom att tigga måste anses vara en rätt som är inbyggd i människans värdighet.  

Ett förbud mot passiv pengainsamling är i strid med de mänskliga rättigheterna. Varje människa har rätt att förmedla sin nöd, vilket omfattas av yttrandefriheten. Att ett förbud mot tiggeri strider mot yttrandefriheten har fastslagits av domstolar i bland annat Storbritannien, USA och Kanada. 

¹ Lacatus vs Switzerland (2021), European Court of Human Rights

² Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

Senast uppdaterad: 2025-09-03

Dela:

Status: I Tidöavtalet uttrycktes en vilja att återinföra brottet “missfirmelse mot tjänsteman”. Mot bakgrund av detta presenterades en utredning i januari 2024 som föreslog ett liknande brott: förolämpning mot tjänsteman. Tjänstemän är redan skyddade av brottsbalkens regler om förolämpning, men det nya brottet föreslås vara en strängare variant av förolämpningsbrottet med en något högre straffskala. Lagändringarna trädde i kraft 2 juli 2025.

Kommentar: Innan man inför ett nytt brott är det mycket viktigt att noga analysera hur detta kommer att påverka mänskliga rättigheter. Utredningen har dock inte undersökt vilka konsekvenser detta “nya” brott kan få för yttrandefriheten. I en rättsstat är det grundläggande att enskilda kan kritisera myndighetsutövning, även i mindre väl valda ordalag. Det nya brottet kan göra att personer undviker att framföra kritik av myndighetsutövning och myndighetsbeslut.  

Stor försiktighet krävs när yttranden kriminaliseras, och särskilt i situationer där maktbalansen är ojämn. Myndighetsutövning är ett uttryck för statens makt emot enskilda. Medan tjänstemän, som utövar myndighet, i vissa fall har långtgående befogenheter, har enskilda individer begränsade möjligheter att hålla tjänstemän ansvariga för tjänstefel.  

När brottet missfirmelse mot tjänsteman avskaffades 1976 gjordes det i samband med att tjänstemäns straffrättsliga ansvar lättades upp. Att nu återinföra förolämpningsbrottet utan någon motvikt i form av ett ökat ansvar för tjänstemän kommer att försvaga den enskildes ställning i förhållande till det allmänna ännu mer. Detta är särskilt oroande mot bakgrund av att bestämmelsen föreslås kunna tillämpas även vid felaktig myndighetsutövning.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

Senast uppdaterad: 2025-09-03

Dela:

Status: I maj 2024 tog Polismyndigheten initiativ till att förenkla hur information delas inom myndigheten. Den 20 maj 2025 gick regeringen vidare med förslaget att ändra reglerna för när personuppgifter ska anses vara “gemensamt tillgängliga” inom polisen.  

När en uppgift bedöms vara gemensamt tillgänglig innebär det att fler personer inom polisen får ta del av den. Vissa villkor måste vara uppfyllda, till exempel att den enskilde informeras om att uppgiften görs tillgänglig inom myndigheten. Innan uppgiften delas behöver polisen också bedöma om det är lämpligt att fler får tillgång till den. 

Detta regelverk ska nu ändras enligt regeringens förslag. Antalet personer inom polisen som kan få ta del av en uppgift innan den formellt bedömts vara gemensamt tillgänglig ska ökas. Fler uppgifter ska bli gemensamt tillgängliga i polisens underrättelseverksamhet. Ändringarna innebär att det generellt blir lättare för fler polisanställda att få tillgång till personuppgifter i underrättelseverksamheten. 

Lagändringarna trädde i kraft den 1 december 2025. 

Kommentar: Att fler personer inom polisen får behandla enskildas uppgifter innebär större risk för intrång i den personliga integriteten. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) har varnat för att förändringarna kan göra gränsen mellan “gemensamt tillgängliga uppgifter” och andra typer av uppgifter mindre tydlig. IMY menar att detta skapar osäkerhet kring när det ska ställas strängare integritetsskyddskrav och när det inte ska göra det.¹  

Advokatsamfundet har också uttryckt oro. De tycker inte att det är tillräckligt utrett om polisen faktiskt behöver dela personuppgifter oftare än idag, och att förslaget riskerar att försvaga skyddet för den personliga integriteten.² Lagrådet har också reagerat på detta och menar att regeringens förslag knappt behandlat integritetsskyddsfrågorna och att det inte framgår att det gjorts en ordentlig avvägning mellan polisens behov och intresset av att skydda integriteten.³ Sådana avvägningar måste lagstiftaren göra enligt Sveriges internationella åtaganden. 

Polisen har under de senaste åren redan fått tillgång till fler hemliga tvångsmedel och befogenheter inom spaningsverksamhet. Nu kan kamerabevakning också bedrivas utan tillstånd, samtidigt som regeringen har gått vidare med förslag som till exempel AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid. Mot bakgrund av detta väcker förslaget om minskad sekretess inom polisen flera frågor ur ett rättighetsperspektiv. När fler personuppgifter kan delas internt utan samma krav som tidigare ökar risken för missbruk, brister i kontroll och läckor av känslig information om enskilda personer. 

En utredning har tillsatts för att se över polisens dataskyddsreglering, eftersom Polismyndigheten under de senaste åren har fått nya verktyg som ger tillgång till stora mängder information. Det är viktigt att vänta på resultaten på denna utredning innan man inför mer lagstiftning som minskar sekretessen och tillåter att personuppgifter delas inom polisen med färre rättssäkerhetsgarantier på plats.⁴ 

¹ Yttrande remiss hemställan från Polismyndigheten om ändring av bestämmelserna om gemensamt tillgängliga uppgifter 

² Yttrande remiss hemställan från Polismyndigheten om ändring av bestämmelserna om gemensamt tillgängliga uppgifter 

³ Lagrådet, Ökade möjligheter att dela uppgifter inom Polismyndigheten 

⁴ Hemställan om översyn av polisens brottsdatalag 

Senast uppdaterad: 2026-02-10 

Dela:

Tidöavtalet innehöll en omfattande reformagenda för svensk migrations- och integrationspolitik, som till stora delar har genomförts under mandatperioden 2022–2026. Avtalet formulerade fyra övergripande målsättningar: att skapa ett paradigmskifte i asylpolitiken, att införa en mer kravbaserad integrationspolitik, att komma till rätta med det så kallade skuggsamhället samt att i övrigt skärpa migrationspolitiken. De reformer som genomförts kan i stor utsträckning förstås utifrån dessa fyra mål och har därför också strukturerats på detta sätt i analyserna nedan.

Civil Rights Defenders ser flera övergripande tendenser i de förändringar som genomförts under mandatperioden. Vissa av dessa utvecklingar påbörjades av tidigare regeringar, men har accelererat och fått ett tydligare genomslag genom de reformer som därefter genomförts.

Flera av reformerna innebär långtgående inskränkningar i individers fri- och rättigheter. Civil Rights Defenders ser återkommande risker kopplade till rättssäkerhet, proportionalitet och förenligheten med Sveriges internationella åtaganden. I flera fall har lagstiftningen utformats med vaga eller svåravgränsade kriterier som riskerar att leda till oförutsebara bedömningar och ökat utrymme för godtycke. Detta är särskilt problematiskt när reglerna kan leda till ingripande konsekvenser som återkallelse av uppehållstillstånd, frihetsberövande eller utvisning.

Civil Rights Defenders noterar också att det har skett en fördjupad skiktning mellan olika kategorier av människor inom migrationspolitiken. Skillnaderna mellan personer med flyktingstatus och alternativ skyddsstatus, mellan personer med tidsbegränsade och permanenta uppehållstillstånd och mellan olika grupper av anhöriga har ökat. Flera av reformerna har dessutom gjort rätten att stanna i Sverige mer villkorad, genom utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap samt genom nya krav för permanent etablering i landet. Att försätta människor i ett långvarigt tillstånd av osäkerhet riskerar att motverka integration och delaktighet i samhället.

Ett återkommande tema i de reformer som genomförts under mandatperioden är också att migration och kriminalitet sammanblandas och att migrationsrätten i ökande utsträckning används för att uppnå kriminalpolitiska och ordningspolitiska syften, en utveckling som ofta beskrivs som crimmigration. Detta kommer till uttryck i bland annat vandelsprövningar, återkallelse av medborgarskap, fler utvisningar på grund av brott och utökade inre utlänningskontroller. Utvecklingen riskerar att sudda ut gränserna mellan migrationsrätt och kriminalpolitik och väcker frågor om rättssäkerhet, proportionalitet och likabehandling.

Civil Rights Defenders ser även brister i själva lagstiftningsprocessen. Under mandatperioden har ett stort antal omfattande och delvis överlappande reformer på migrationsområdet beretts parallellt. Detta har försvårat möjligheten att överblicka de samlade konsekvenserna av förändringarna och att bedöma hur olika reformer påverkar varandra. I flera fall har konsekvensanalyserna varit begränsade, särskilt när det gäller effekterna för grundläggande fri- och rättigheter, barns rättigheter och Sveriges internationella åtaganden. Civil Rights Defenders noterar också att återkommande invändningar från remissinstanser, expertmyndigheter och civilsamhällesorganisationer endast i begränsad utsträckning tycks ha påverkat den fortsatta beredningen av flera centrala förslag. Detta riskerar att försvaga kvaliteten på lagstiftningsprodukten och minska förtroendet för den demokratiska beslutsprocessen.

Sammantaget ser Civil Rights Defenders en risk att de reformer som genomförts under mandatperioden 2022–2026 försvagar skyddet för migranters och asylsökandes mänskliga rättigheter. Det finns också en risk att flera av åtgärderna på sikt visar sig vara kontraproduktiva i förhållande till målet om integration och människors möjlighet att etablera sig som en del av samhället. Samtidigt väcker flera av reformerna även grundläggande frågor om rättssäkerhet, proportionalitet och respekten för Sveriges internationella åtaganden på migrationsområdet.

Dela:

Status: Sedan 2021 är huvudregeln i svensk rätt att uppehållstillstånd för bland annat flyktingar och alternativt skyddsbehövande ska vara tidsbegränsade. Det har dock fortfarande varit möjligt att under vissa förutsättningar beviljas permanent uppehållstillstånd efter en tids vistelse i Sverige. 

En central ambition i Tidöavtalet var att avskaffa denna möjlighet och låta asylrelaterade uppehållstillstånd vara tidsbegränsade. Detta resulterade i nya regler som trädde i kraft den 12 juli 2026 och som innebär att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd i asylrelaterade ärenden avskaffas. Därmed kan skyddsbehövande (exempelvis flyktingar, alternativt skyddsbehövande och kvotflyktingar) samt deras anhöriga inte längre beviljas permanenta uppehållstillstånd. 

Tidöregeringen har även utrett möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd. I sitt slutbetänkande från september 2025 föreslog den tillsatta utredningen en särskild lag som skulle göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd för skyddsbehövande och deras anhöriga. Huvudregeln skulle vara att permanenta uppehållstillstånd återkallas och ersätts med tidsbegränsade tillstånd, om förutsättningarna för ett sådant tillstånd är uppfyllda. Efter remissbehandlingen bedömde regeringen dock att utredningen behövde kompletteras och valde att inte gå vidare med förslaget under mandatperioden. Frågan om att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd har därmed skjutits på framtiden. 

Kommentar: Dessa reformer riktar sig mot personer som redan har bedömts vara i behov av internationellt skydd, såsom flyktingar, alternativt skyddsbehövande och kvotflyktingar. Att avskaffa möjligheten till permanenta uppehållstillstånd för dessa grupper går emot grundtanken i FN:s flyktingkonvention, som syftar till att erbjuda långsiktiga och hållbara lösningar för människor på flykt.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd innebär återkommande prövningar av rätten att stanna i Sverige och därmed återkommande risker för utvisning. Detta gäller även personer som har byggt upp sina liv i landet genom arbete, studier eller familjebildning. Den ständigt närvarande risken att förlora rätten att stanna skapar en osäker tillvaro som försvårar integrationen och kan få negativa konsekvenser för barns rättigheter, familjesammanhållning och psykisk hälsa. Erfarenheterna från 2021 års regeländringar visar att återkommande omprövningar av rätten att stanna i Sverige kan få långtgående konsekvenser för enskilda, vilket bland annat blev tydligt genom de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Utmönstringen av permanenta uppehållstillstånd måste även ses i ljuset av att kraven för medborgarskap samtidigt har skärpts. För vissa grupper, exempelvis personer med funktionsnedsättning, äldre, sjuka eller personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, kan förändringarna skapa trösklar som gör att de under mycket lång tid blir hänvisade till tidsbegränsade uppehållstillstånd och den otrygghet som följer av detta.

Förslaget om att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd aktualiserar därutöver grundläggande rättssäkerhetsfrågor. Ett permanent uppehållstillstånd är ett gynnande myndighetsbeslut och flera remissinstanser har framhållit att sådana beslut enligt etablerade rättsstatliga principer som huvudregel inte bör återkallas till den enskildes nackdel annat än i undantagsfall. Att i efterhand ompröva människors rätt att permanent vistas i landet riskerar därför att undergräva förutsebarheten och tilliten till rättsordningen. Samtidigt har det ifrågasatts om förslaget är proportionerligt, eftersom utredningen inte tydligt visar att de långtgående ingreppen i enskildas rättigheter står i rimlig proportion till de syften som eftersträvas. Flera remissinstanser har också pekat på risker för konflikter med Sveriges internationella åtaganden, inte minst när det gäller barns rättigheter och skyddet för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare.

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: En central ambition i Tidöavtalet har varit att anpassa svensk asyllagstiftning till den rättsliga miniminivå som följer av EU-rätten. För detta ändamål tillsatte regeringen 2023 den så kallade Miniminivåutredningen, med uppdrag att se över det svenska regelverket för asyl och lämna förslag som minskar svenska avvikelser från EU:s miniminivå.

Arbetet har sammanfallit med genomförandet av EU:s nya migrations- och asylpakt, som började tillämpas den 12 juni 2026. Pakten och de lagändringar som följt av dess genomförande innebär omfattande förändringar av det svenska asylsystemet. Regeringens uttalade målsättning har genomgående varit att anpassa svensk lagstiftning till den lägsta skyddsnivå som EU-rätten tillåter.

Miniminivåambitionen har bland annat inneburit utökade möjligheter att avvisa asylansökningar och förklara ansökningar som uppenbart ogrundade. Möjligheterna att få offentligt biträde under asylprocessen har också kraftigt begränsats.

Kommentar: Syftet med EU:s skydd av mänskliga rättigheter är att säkerställa att medlemsstaterna respekterar och främjar de grundläggande rättigheter som följer av EU-stadgan, Europakonventionen och andra internationella åtaganden. Att betrakta mänskliga rättigheter som enbart en miniminivå riskerar att förskjuta fokus från att aktivt skydda rättigheter till att endast undvika rättighetskränkningar. Om lagstiftningen systematiskt läggs på lägsta tillåtna nivå ökar också risken för att enskilda i praktiken inte får det skydd som deras rättigheter syftar till att garantera.

Regeringens ambition att genomgående anpassa svensk asyllagstiftning till EU:s rättsliga miniminivå måste också ses i ljuset av att EU:s nya migrations- och asylpakt innebär en mer restriktiv reglering än tidigare. Pakten har kritiserats för att riskera ökad användning av förvar, även för barn, snabbare asylprocesser med begränsade möjligheter till individuell prövning samt ett ökat fokus på effektiva avvisningar framför rättssäkerhet.¹ När Sverige samtidigt väljer att konsekvent lägga sig på den lägsta skyddsnivå som EU-rätten tillåter förstärks risken för att rättssäkerhetsgarantier och individuella rättigheter urholkas.

Särskilt problematisk är begränsningen av rätten till offentligt biträde i asylprocessen. Tillgången till kvalificerat juridiskt stöd är en central rättssäkerhetsgaranti, särskilt i processer där utgången kan få avgörande betydelse för en persons rätt att stanna i landet eller risk att utsättas för förföljelse, tortyr eller annan allvarlig skada. De nya reglerna innebär att offentliga biträden i många fall får mycket begränsade möjligheter att sätta sig in i ärenden och ge individuellt anpassad rådgivning. Flera erfarna migrationsadvokater har varnat för att reglerna riskerar att försätta dem i konflikt med sina advokatetiska skyldigheter och att reformen i praktiken kan leda till att färre advokater kan åta sig uppdrag som offentliga biträden.

Minskad tillgång till juridiskt stöd, i kombination med utökade möjligheter att avvisa asylansökningar och att förklara ansökningar som uppenbart ogrundade, riskerar sammantaget att öka risken för felaktiga beslut i enskilda fall. Konsekvenserna av sådana fel kan vara mycket allvarliga för den som riskerar att utvisas till förföljelse, väpnad konflikt eller andra människorättskränkningar.

¹ Se exempelvis Civil Rights Defenders rättighetsbaserade granskning av EU:s asyl och migrationspakt.  

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har flera lagändringar genomförts i fråga om mottagandet av asylsökande. Ett uttalat syfte från Tidöpartiernas sida har varit att öka kontrollen över var asylsökande bor och vistas samt att i större utsträckning villkora ekonomiskt bistånd med att den enskilde följer vissa krav.

Sedan den 1 mars 2025 är huvudregeln att alla nya asylsökande tilldelas en plats på ett av Migrationsverkets boenden. För att ha rätt till ekonomiskt stöd i form av dagersättning och särskilt bidrag måste den asylsökande också bo på det tilldelade boendet. Möjligheten att välja eget boende med bibehållna förmåner har därmed i stort sett avskaffats, utom i vissa undantagsfall. Migrationsverket har också fått utökade befogenheter att kontrollera att asylsökande faktiskt bor på de boenden de har anvisats, bland annat genom att undersöka boende- och förvaringsutrymmen. Om en asylsökande som inte bor på ett asylboende inte informerar Migrationsverket om sin bostadsadress kan dennes ansökan om uppehållstillstånd i vissa fall anses återkallad.

Den nya mottagandelag som trädde i kraft den 1 oktober 2026 innebär ytterligare skärpningar av asylsökandes skyldigheter. Asylsökande ska som huvudregel vistas inom ett begränsat geografiskt område, medverka i närvarokontroller, informera Migrationsverket om sin adress och medverka till att klarlägga sin identitet. Villkoren för dagersättning har samtidigt skärpts, och den som inte följer reglerna riskerar att få ersättningen nedsatt eller att förlora rätten till ekonomiskt bistånd. Motsvarande skyldigheter gäller i regel även för personer med beslut om utvisning.

Reformerna har lett till en omfattande omställning av mottagningssystemet. Migrationsverket har successivt ställt om från lägenhetsboenden till mottagnings- och återvändandecenter med större inslag av kollektiva boendeformer. Några separata center för olika målgrupper har inte inrättats. I stället ska centren kunna delas in i olika sektioner anpassade efter olika gruppers behov.

Därutöver har kommunernas ansvar för mottagandet av nyanlända förändrats genom en ny bosättningslag som gäller från den 1 januari 2027. Lagen innebär att kommunerna får ett större inflytande över mottagandet samtidigt som rätten till anvisat boende begränsas till 36 månader och i vissa fall kan upphöra tidigare.

Kommentar: En tydlig risk med övergången till mottagnings- och återvändandecenter med större inslag av kollektiva boendeformer är att asylsökandes rättigheter och individuella behov inte fullt ut kan tillgodoses. Det gäller särskilt barn, ensamstående föräldrar och hbtqi-personer, vars behov ofta är svårare att tillgodose i kollektiva boendemiljöer. Det är också oklart hur indelningen av boenden i olika sektioner kommer att fungera i praktiken. Redan i dag förekommer rapporter om allvarliga missförhållanden på Migrationsverkets boenden, vilket väcker frågor om hur ett system med fler och större kollektiva boenden kommer att påverka de boendes trygghet och levnadsvillkor. 

De nya reglerna innebär också att asylsökande i högre grad blir bundna till Migrationsverkets mottagningssystem genom boendeskyldighet, områdesbegränsningar och närvarokontroller. Dessa åtgärder riskerar att inskränka rörelsefriheten och begränsa möjligheterna att delta i samhällslivet utanför mottagningscentren. Samtidigt kan sanktioner i form av nedsatt dagersättning få allvarliga konsekvenser för personer som redan befinner sig i en ekonomiskt utsatt situation. 

Särskilt problematiskt är att bristande efterlevnad av reglerna i vissa situationer kan få mycket långtgående konsekvenser. Om en asylsökande som inte bor på ett av Migrationsverkets boenden inte håller myndigheten underrättad om sin bostadsadress kan ansökan om uppehållstillstånd anses återkallad. En sådan ordning riskerar att försvaga rättssäkerheten i asylprocessen. Mot bakgrund av de mycket ingripande konsekvenser som ett återkallande av en asylansökan kan få kan det ifrågasättas om åtgärden är proportionerlig, särskilt eftersom Migrationsverket samtidigt har ett eget ansvar för att se till att ett ärende blir tillräckligt utrett. 

För en fördjupad kommentar kring förslagen, se vårt remissyttrande avseende den nya bosättningslagen samt vårt remissyttrande avseende den nya mottagandelagen. 

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har kraven för svenskt medborgarskap skärpts i flera omgångar. Redan 2024 röstade riksdagen genom vissa ändringar i medborgarskapslagen, vilket bland annat gjorde det svårare att få medborgarskap genom det enklare anmälningsförfarandet. Lagändringarna byggde på en utredning som tillsatts av den föregående regeringen.

Inom ramen för Tidöavtalet tillsatte regeringen 2023 en utredning om skärpta krav för att förvärva svenskt medborgarskap. Utredningens förslag låg till grund för stora lagändringar som trädde i kraft den 6 juni 2026.

Ändringarna innebär bland annat att kravet på hemvist i Sverige har höjts från fem till åtta år som huvudregel. Den som ansöker om medborgarskap måste också uppfylla ett försörjningskrav, vilket innebär krav på en viss inkomst och att personen inte får ha mottagit försörjningsstöd under mer än sex månader de senaste tre åren. Kraven på ett skötsamt och hederligt levnadssätt har samtidigt skärpts genom att tiden som måste ha förflutit efter eventuell brottslighet innan medborgarskap kan beviljas (så kallad karenstid) har förlängts.

Vidare har krav på kunskaper i svenska språket och samhällskunskap införts för att få svenskt medborgarskap. Dessutom har möjligheten att få medborgarskap genom det enklare anmälningsförfarandet kraftigt begränsats.

Lagändringarna började gälla direkt vid ikraftträdandet den 6 juni 2026 och omfattar även ärenden som redan hade kommit in till Migrationsverket eller överklagats när de nya reglerna trädde i kraft.

Kommentar: Medborgarskapet är av stor betydelse för enskilda och deras integration i Sverige. Höga krav för att få medborgarskap riskerar att leda till att personer som är permanent bosatta i landet stängs ute från medborgarskapets rättigheter och möjligheten att fullt ut delta i samhällslivet. Det kan öka klyftorna i samhället och skapa en grupp människor som, trots en långvarig anknytning till Sverige, hamnar i ett permanent utanförskap. Detta går emot principen om lika värde och rättigheter för alla individer oavsett ursprung eller bakgrund, och riskerar samtidigt att få motsatt effekt jämfört med ambitionen att stärka integrationen.

Förutsättningarna för att erhålla medborgarskap behöver utformas rättssäkert och förhindra godtyckliga beslut. Kravet på skötsamt och hederligt levnadssätt är vagt formulerat och kan öppna upp för godtycke i bedömningen av vem som kan få medborgarskap. Det kan också upplevas som misstänkliggörande mot personer med migrantbakgrund. Vi ser också en särskild risk för att försörjningskravet kommer att drabba de som redan diskrimineras hårdast på arbetsmarknaden.

Regeringen valde att genomföra lagändringarna utan övergångsbestämmelser, trots att Lagrådet avrådde från en sådan ordning. Civil Rights Defenders delar Lagrådets bedömning att en sådan retroaktiv tillämpning av lagändringarna riskerar att försvåra en enhetlig rättstillämpning och påverka människors förtroende för rättsordningens stabilitet.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har Tidöpartierna påbörjat arbetet med att införa en möjlighet att återkalla svenskt medborgarskap i vissa fall. Eftersom det svenska medborgarskapet är skyddat i grundlagen krävs en grundlagsändring. Den 20 maj 2026 fattade riksdagen ett första beslut om att göra det möjligt att återkalla medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap som har fått medborgarskap genom oriktiga uppgifter eller som har begått brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen. Eftersom det handlar om en grundlagsändring krävs även ett andra riksdagsbeslut efter valet 2026 innan förändringen kan träda i kraft.

Grundlagen anger endast de övergripande ramarna för när medborgarskap ska kunna återkallas. De närmare förutsättningarna ska regleras i vanlig lag. Regeringen har därför låtit utreda vilka ändringar som behöver göras i medborgarskapslagen. Den utredning som presenterades 2026 föreslår, i linje med regeringens direktiv, att begreppet ”brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen” ska omfatta brott mot rikets säkerhet, såsom högförräderi, spioneri och terroristbrott men även viss annan allvarlig brottslighet, exempelvis vissa vålds- och penningtvättsbrott som begås inom ramen för kriminella nätverk. Utredaren menar samtidigt att kategorin riskerar att bli för omfattande och svår att avgränsa, och ifrågasätter om en sådan reglering är förenlig med Sveriges internationella åtaganden.

Kommentar: Skyddet för medborgarskapet är en grundläggande del av individens fri- och rättighetsskydd. En möjlighet att återkalla medborgarskap innebär en tydlig inskränkning av detta skydd samt en genomgripande förändring av den svenska medborgarskapsrätten. Frågan har prövats i flera tidigare statliga utredningar, som alla bedömt att nackdelarna med ett återkallelseinstitut kraftigt överstiger de potentiella vinsterna.

En möjlighet till återkallelse skulle i praktiken skapa två typer av medborgarskap: ett oåterkalleligt och ett som kan återtas. Ordningen innebär dessutom att personer med dubbla medborgarskap riskerar att drabbas av ytterligare sanktioner utöver straffrättsliga påföljder, vilket väcker frågor om proportionalitet och likhet inför lagen.

Personer vars medborgarskap återkallas och som därefter saknar uppehållstillstånd kan i vissa fall inte utvisas, exempelvis på grund av risk för tortyr eller dödsstraff. De riskerar att hamna i ett rättsligt limbo där de varken har rätt att stanna i Sverige eller kan avlägsnas. Reglerna kan också träffa personer med svag eller obefintlig anknytning till sitt andra medborgarskap, eftersom många länder automatiskt tilldelar medborgarskap genom härstamning och i vissa fall inte tillåter att det avsägs. Återkallelse på grund av oriktiga eller ofullständiga uppgifter riskerar dessutom att drabba barn som själva inte har gjort något fel, men vars rättsliga ställning bygger på uppgifter eller ageranden från deras föräldrar.

Internationella konventioner tillåter endast undantagsvis återkallelse av medborgarskap. Om brottslighet ska kunna ligga till grund för återkallelse måste det röra sig om mycket allvarliga gärningar som skadar statens vitala intressen, såsom förräderi eller arbete för en utländsk underrättelsetjänst. Regeringens modell, ”brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen”, saknar dock tydliga konturer och ska enligt regeringen även kunna omfatta viss systemhotande brottslighet kopplad till kriminella nätverk. Kriterierna för vad som ska omfattas är otydliga och riskerar att leda till oenhetliga och godtyckliga bedömningar. Även utredaren framhåller att regleringen är omfattande, svår att avgränsa och potentiellt svårförenlig med Sveriges internationella åtaganden.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande avseende grundlagsändringen och vårt remissyttrande avseende ändringen i medborgarskapslagen.

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har flera förändringar genomförts av regelverken för välfärdsförmåner och ekonomiska ersättningar för personer som kommer till Sverige. Syftet har varit att stärka incitamenten till arbete och egen försörjning samt att minska risken för att svenska bidrag och förmåner fungerar som så kallade tilldragningsfaktorer för migration.

Som en del av detta tillsatte Tidöregeringen 2023 en utredning med uppdrag att se över kvalificeringen till socialförsäkringen och ekonomiskt bistånd. Detta resulterade i nya regler som innebär att personer som bosätter sig i Sverige från och med den 1 januari 2027 måste kvalificera sig för vissa bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. Kvalificeringen kan ske antingen genom en längre tids bosättning i Sverige eller genom bosättning i kombination med arbete som uppfyller vissa krav på varaktighet och inkomst. Vidare omfattas numera endast personer som vistas lagligen i Sverige av den bosättningsbaserade socialförsäkringen.

Till skillnad från vad utredningen föreslog omfattar reformen inte ekonomiskt bistånd. Regeringen valde inte heller att gå vidare med förslaget att låta personer som redan var bosatta i Sverige omfattas av de nya reglerna. Kvalificeringskraven gäller därför endast personer som bosätter sig i Sverige från och med den 1 januari 2027.

Ändringar har även gjorts i ersättningarna till nyanlända som deltar i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Från den 1 september 2026 har etableringstillägget och bostadsersättningen slopats, samtidigt som ett nytt barntillägg har införts och etableringsersättningen förändrats.

Kommentar: Sverige är folkrättsligt förpliktigad att upprätthålla en viss nivå på individens boende och levnadsstandard, exempelvis genom art. 25 UDHR och art. 11 ICESCR som fastslår rätten till en tillfredställande levnadsstandard. Detta inkluderar tillgång till bostad, mat, kläder och andra grundläggande behov.

De nya kvalificeringskraven riskerar att leda till negativa konsekvenser för personer som redan befinner sig i en socioekonomiskt utsatt situation. Förmåner som barnbidrag, bostadsbidrag, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd kan vara avgörande för en skälig levnadsstandard. När tillgången till dessa förmåner villkoras genom längre bosättningstid eller arbete riskerar människor att få svårare att tillgodose sina grundläggande behov och etablera sig i samhället.

Reformerna väcker också frågor om likabehandling. Genom att i högre grad koppla tillgången till sociala rättigheter till bosättningstid, arbete och migrationsstatus riskerar skillnaderna mellan olika grupper att öka. En sådan ordning kan skapa utanförskap och förstärka föreställningen att vissa människor är mindre berättigade till samhällets skyddsnät än andra. Det riskerar att befästa en hierarki baserad på ursprung och nationalitet, vilket går emot principen om alla människors lika värde och rättigheter och kan bidra till att förstärka rasistiska strukturer i samhället.

Barnkonventionen slår fast att social trygghet är en grundläggande rättighet för alla barn. Redan i dag når hundratusentals barn inte upp till rätten till en skälig levnadsnivå. Att föräldrar måste kvalificera sig till centrala socialförsäkringsförmåner för att kunna täcka grundläggande levnadsomkostnader som mat, boende och kläder innebär att många barn riskerar att förnekas en materiellt anständig tillvaro. Detta kan i sin tur få negativa konsekvenser för barns hälsa, skolprestationer och framtidstro. När barnbidraget infördes var en central utgångspunkt att det skulle vara ett generellt stöd till alla barn, oavsett föräldrarnas situation. Det har varit viktigt för att motverka stigmatisering och utanförskap. Kvalificeringskrav som utestänger vissa barn från sådana förmåner riskerar därför att undergräva denna princip och förstärka ojämlikheten mellan barn.

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: På initiativ av Tidöpartierna infördes den 13 juli 2026 en ny uppgiftsskyldighet för vissa myndigheter, som en del av arbetet med att öka återvändandet och motverka det så kallade skuggsamhället. Reglerna innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en person saknar rätt att vistas i Sverige. Därutöver är Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten skyldiga att på begäran lämna uppgifter till Polismyndigheten. Hälso- och sjukvården, skolan, socialtjänsten och biblioteken omfattas inte av uppgiftsskyldigheten.

Kommentar: Uppgiftsskyldigheten riskerar att begränsa den praktiska tillgången till grundläggande rättigheter för personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Personer i papperslöshet omfattas av vissa grundläggande rättigheter, såsom barns rätt till utbildning och rätt till vård som inte kan anstå. Dessa rättigheter måste finnas i både teori och praktik.

Även om hälso- och sjukvården, skolan, socialtjänsten och biblioteken har undantagits finns det en risk att människor av rädsla för att uppgifter ska lämnas vidare till Polismyndigheten undviker kontakt med myndigheter generellt. Risken förvärras av att regelverket är otydligt och av s.k. ”läckage”-situationer på grund av myndigheternas ökade informationsdelning sinsemellan.¹ Om människor avstår från myndighetskontakter av rädsla för att upptäckas eller anmälas riskerar dessa rättigheter att urholkas i praktiken, även om de formellt fortfarande gäller. 

Ur ett barnrätts- och människorättsperspektiv är detta särskilt problematiskt. Internationella människorättsorgan har återkommande betonat vikten av så kallade ”brandväggar” mellan migrationskontroll och välfärdstjänster för att säkerställa att grundläggande rättigheter kan utövas i praktiken.² En ökad informationsdelning mellan myndigheter riskerar att få motsatt effekt och minska tilliten till det offentliga.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

¹ Angiverilagen – information för dig som jobbar inom staten. 

² Se t.ex. UN Committee on the Rights of the Child on State obligations regarding the human rights of children in the context of international migration in countries of origin, transit, destination and return

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har flera lagändringar genomförts i syfte att stärka återvändandeverksamheten, bekämpa det så kallade skuggsamhället och effektivisera utlänningskontrollen. Redan 2023 infördes utökade befogenheter för polisen i gränsnära områden, bland annat genom ökade möjligheter att genomföra så kallade inre utlänningskontroller, det vill säga kontroller för att fastställa om en person har rätt att vistas i Sverige, och använda kamerabevakning. Året därpå skärptes reglerna för inre utlänningskontroller ytterligare genom att polisen fick utökade möjligheter att bland annat kroppsvisitera personer för att söka efter pass och andra identitetshandlingar.

Den 13 juli 2026 trädde ett större reformpaket för stärkt återvändandeverksamhet i kraft, på initiativ av Tidöpartierna. Utöver den uppgiftsskyldighet som beskrivs i avsnittet ovan innebär reformen att Polismyndigheten fått utökade möjligheter att genomföra inre utlänningskontroller och att använda underrättelseinformation, observationer och riskprofiler vid bedömningen av när en kontroll ska genomföras. Polisen och andra myndigheter har samtidigt fått fler verktyg för att fastställa identitet, däribland utökade möjligheter till husrannsakan, kroppsvisitation samt genomsökning av mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning.

Reformen innebär också en ökad användning av biometriska uppgifter i utlänningsärenden. Fingeravtryck och fotografier får samlas in, lagras och användas i fler situationer än tidigare, bland annat för att motverka identitetsmissbruk. Åldersgränsen för att inhämta biometriska uppgifter har dessutom sänkts från 14 till 6 år. Samtidigt har Säkerhetspolisen fått direktåtkomst till Migrationsverkets biometriregister.

Kommentar: De utökade befogenheterna för polisen att kontrollera individers vistelserätt innebär en ökad risk för ras-/etnisk profilering, där människor misstänkliggörs och kontrolleras på grund av sitt utseende, namn eller antagna ursprung. Ras-/etnisk profilering är förbjuden enligt såväl internationell rätt som svensk rätt och är oförenlig med grundläggande rättsstatliga principer om allas lika värde och likhet inför lagen. FN:s rasdiskrimineringskommitté har också pekat ut identitetskontroller som ett område där risken för ras-/etnisk profilering är särskilt stor, och svensk forskning har uppmärksammat kopplingen mellan sådan profilering och inre utlänningskontroller.¹ Att misstänkliggöras på grund av sitt ursprung riskerar att skada tilliten till myndigheter och undergräva principen om likabehandling.

Reformerna innebär också mer långtgående möjligheter till kroppsvisitation, husrannsakan och genomsökning av mobiltelefoner. Sådana åtgärder innebär betydande ingrepp i den personliga integriteten och aktualiserar frågor om proportionalitet och rättssäkerhet. När statens kontrollbefogenheter utökas är det särskilt viktigt att det finns tydliga begränsningar och effektiva skydd mot godtyckliga ingripanden. Ökade kontroll- och övervakningsåtgärder riskerar också att skapa en atmosfär av misstro och frångår demokratiska värden samt principen om respekt för individens värdighet.

Även den utökade användningen av biometriska uppgifter väcker integritetsfrågor. Fingeravtryck och fotografier utgör känsliga personuppgifter och lagstiftningen innebär att sådana uppgifter kan samlas in och lagras i betydligt fler situationer än tidigare. Det finns också en risk att en ökad kontrollnivå leder till att människor undviker kontakt med myndigheter, vilket kan försvåra tillgången till grundläggande rättigheter för vissa grupper. Särskilt problematiskt är sänkt åldersgräns för insamling av biometriska uppgifter, eftersom barn befinner sig i en särskilt sårbar situation. Enligt Europadomstolen kan insamling av biometriska uppgifter vara särskilt skadlig när det gäller barn.²

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande avseende lagändringarna som trädde i kraft 2023 och vårt remissyttrande över lagändringarna som trädde i kraft 2026.  

¹ CERD, General Recommendation No. 36 (2020) on preventing and combating racial profiling by law enforcement officials, 2020, para. 18. Se bl.a., Hydén, S., Lundberg, A., Inre utlänningskontroll i polisarbetet – mellan rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige, 2004; Schclarek Mulinari, L., Slumpvis utvald – ras-/etnisk profilering i Sverige, 2017.
² S and Marper v. United Kingdom

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: På initiativ av Tidöpartierna skärptes under mandatperioden reglerna om preskription av avlägsnandebeslut och om återreseförbud. De nya reglerna trädde i kraft den 1 april 2025 och innebär bland annat att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel gäller i fem år från det att personen lämnat landet. Tidigare var preskriptionstiden fyra år och började löpa när beslutet fick laga kraft, oavsett om personen hade lämnat Sverige eller inte. 

Förändringen innebär att en person som vill ansöka om uppehållstillstånd på nytt efter att ett avlägsnandebeslut preskriberats inte längre kan räkna in tiden som tillbringats i Sverige efter beslutet. Preskriptionstiden börjar i stället gälla först när personen faktiskt har lämnat EU-ländernas territorium och Schengenområdet. 

Om ett avlägsnandebeslut har förenats med ett återreseförbud ska beslutet dessutom som huvudregel inte preskriberas förrän återreseförbudet har löpt ut. Samtidigt har möjligheterna att besluta om längre återreseförbud än tidigare utökats, bland annat när det gäller personer som inte lämnar landet inom tidsfristen för frivillig avresa. 

Kommentar: Reglerna om preskription infördes för att skydda asylsökande från att under väldigt lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av ett beslut som inte har kunnat verkställas.¹ I många fall kan personer med utvisningsbeslut nämligen inte återvända på grund av att landet som de ska utvisas till inte tar emot dem – oavsett vad personen själv gör för att försöka följa utvisningsbeslutet. En stor grupp av sådana människor är statslösa personer som saknar medborgarskap. Att preskriptionstiden inträder först efter att utlänningen lämnat landet innebär att man allvarligt försvårar för denna grupp att legalisera sin vistelse.   

I och med de nya reglerna kan de som fått ett avlägsnandebeslut endast legalisera sin vistelse i Sverige genom en prövning av så kallade verkställighetshinder. Det riskerar att leda till flera rättssäkerhetsbrister, bland annat eftersom beviskravet är mycket högt ställt och besluten bara i vissa fall går att överklaga. De nya reglerna riskerar därför att leda till att människor som egentligen har rätt till skydd i Sverige utvisas samt bidra till att fler under lång tid tvingas leva i papperslöshet. Särskilt barn och statslösa riskerar att lida svåra humanitära konvenser på grund av förslaget.   

Europadomstolen har i ett fall menat att det strider mot rätten till privatliv att en statslös person hade vistats i Ungern i 15 år utan att kunna legalisera sin vistelse.² Även EU-domstolen har förtydligat att medlemsstater inte bör fatta beslut som inte går att verkställa eftersom sådana beslut skulle strida mot barnets bästa.³  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissvar. 

¹ Prop. 1975/76:18, s. 121.
² Sudita Keita mot Ungern, https://hudoc.echr.coe.int/eng?i=002-12816.
³ TQ v. Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C-441/19)

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: På initiativ av Tidöpartierna har reglerna om förvar och uppsikt skärpts. I augusti 2025 trädde nya regler i kraft som har gett Migrationsverket utökade möjligheter att använda kontroll- och tvångsåtgärder på förvaren. Bland annat har det blivit möjligt att oftare genomföra kroppsvisitationer, undersöka försändelser och genomsöka bostadsrum och andra förvaringsutrymmen. Migrationsverket har också fått möjlighet att införa allmän inpasseringskontroll vid behov.

Under 2026 beslutades ytterligare lagändringar i syfte att stärka återvändandeverksamheten. Förutsättningarna för att ställa en person under uppsikt eller ta någon i förvar har utvidgats, samtidigt som nya former av uppsikt har införts. Bland annat kan personer numera åläggas boendeskyldighet eller vistelseskyldighet inom ett visst geografiskt område. Vistelseskyldigheten kan i vissa fall förenas med elektronisk övervakning genom fotboja, så kallad förstärkt uppsikt. Reglerna innebär också att vissa förvarstagna kan placeras på särskilda säkerhetsavdelningar och att personer i vissa situationer kan hållas i förvar under längre tid än tidigare. De flesta av lagändringarna trädde i kraft den 21 juli 2026, medan vissa bestämmelser har införts eller införs vid senare tidpunkter.

Satsningen på förvar har varit en del av regeringens arbete för att öka återvändandet. Parallellt har Migrationsverkets förvarsverksamhet byggts ut, med målsättningen att det ska finnas 1 000 förvarsplatser år 2029.

Kommentar: Förvar innebär begränsad rörelsefrihet och inskränkningar i privatlivet för personer som inte har begått brott. Detta bör väga tungt vid en proportionalitetsbedömning. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska förvar användas restriktivt och endast som en sista utväg. Mindre ingripande alternativ ska finnas tillgängliga och användas i första hand. Det är också väldokumenterat att frihetsberövande i förvar kan få negativa konsekvenser för den enskildes fysiska och psykiska hälsa.¹

Förvar är särskilt problematiskt när det gäller barn. Flera FN-organ har återkommande framhållit att barn aldrig bör tas i förvar. Mot denna bakgrund väcker de förlängda förvarstiderna och möjligheten att tillämpa mer ingripande kontrollåtgärder mot barn frågor om proportionalitet och barnets bästa. 

Det finns redan i dag många personer som hålls i förvar utan att det leder till att ett utvisningsbeslut kan verkställas. Om möjligheterna att verkställa besluten inte förändras finns en risk att ökade tvångsmedel och längre förvarstider i första hand leder till fler och längre frihetsberövanden, snarare än till ett ökat återvändande. 

De utökade möjligheterna till kroppsvisitationer, undersökningar av bostadsrum och andra kontrollåtgärder innebär också ökade ingrepp i den personliga integriteten. Samtidigt har brister i förvarsmiljön och användningen av tvångsåtgärder tidigare uppmärksammats.² När personalens befogenheter utökas blir det därför särskilt viktigt att det finns ett starkt rättssäkerhetsskydd och en effektiv tillsyn. Att den genomsnittliga tiden i förvar har ökat under senare år gör dessa frågor än mer angelägna.

Även uppsikt är en ingripande åtgärd, trots att den inte innebär ett frihetsberövande. De nya formerna av boendeskyldighet, vistelseskyldighet och elektronisk övervakning begränsar den personliga friheten och bör därför användas med stor återhållsamhet. Särskilt långtgående är möjligheten att använda elektronisk övervakning även för barn samt att låta förstärkt uppsikt pågå under lång tid. Sådana åtgärder väcker frågor om proportionalitet, personlig integritet och rättssäkerhet, särskilt i och med att de används mot personer som inte har dömts för brott. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande över delbetänkandet samt vårt remissyttrande över slutbetänkandet.  

¹ WHO:s rapport Addressing the health challenges in immigration detention and alternatives to detention, 2022. Se även Delmis policy brief Hälsa bland förvarstagna och alternativ till förvar, 2025.

² Opcat-inspektion av Migrationsverket, förvaret i Mölndal den 17–18 januari 2023, JO O 3–2023

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har villkoren för anhöriginvandring successivt skärpts. Redan 2023 genomfördes flera förändringar på initiativ av Tidöpartierna, bland annat begränsades möjligheterna för subsidiärt skyddsbehövande att undantas från försörjningskravet och åldersgränsen för när uppehållstillstånd för makar kan vägras höjdes från 18 till 21 år. Samtidigt avskaffades möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter och ersattes med det betydligt strängare rekvisitet synnerligen ömmande omständigheter. Förändringen innebär att möjligheterna att beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl har begränsats avsevärt och att bestämmelsen numera är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall. 

Tidöregeringen har därefter genomfört ytterligare skärpningar med utgångspunkt i ambitionen att anpassa reglerna om anhöriginvandring till EU-rättens miniminivå. De nya reglerna trädde i kraft den 1 oktober 2026 och innebär bland annat att det görs en tydligare åtskillnad mellan svenska medborgare, andra nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt å ena sidan, och personer med uppehållstillstånd å den andra. 

En central förändring är att det som huvudregel krävs att en anknytningsperson med tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd har vistats med uppehållstillstånd i Sverige i minst två år innan en anhörig kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Vissa undantag gäller, bland annat för ensamkommande barn och för flyktingar i vissa situationer. 

Försörjningskraven vid anhöriginvandring har också skärpts. Kraven gäller numera i fler situationer än tidigare och ska dessutom beaktas även vid ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd. 

Den 1 oktober 2026 har samtidigt vissa undantag införts för unga vuxna som tidigare beviljats uppehållstillstånd som barn genom anknytning, men som efter att ha fyllt 18 år riskerat att hamna mellan olika regelverk. Personer under 21 år kan nu i fler situationer beviljas fortsatt uppehållstillstånd på grund av anknytning. Möjligheterna för vissa tidigare anhöriginvandrare att ansöka om uppehållstillstånd på annan grund inifrån Sverige har också utökats. 

Kommentar: Att kraftigt begränsa rätten till familjeåterförening för subsidiärt skyddsbehövande riskerar att bryta inte bara mot barnkonventionen utan även mot Europakonventionen. Detta har också uppmärksammats av Migrationsöverdomstolen (MIG 2020:18). Begränsningar i familjeåterföreningen för personer med subsidiär skyddsstatus skulle därutöver kunna utgöra en otillåten inskränkning av rätten till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. EU har traditionellt ansett familjeåterförening vara en av de viktigaste komponenterna för en lyckad integration, vilket bland annat återspeglas i familjeåterföreningsdirektivet. Förändringarna väcker också oro när det gäller likabehandling och rättssäkerhet.  

De skärpta försörjningskraven riskerar dessutom att slå hårdare mot vissa grupper än andra. Faktorer som utbildningsnivå, socioekonomisk bakgrund och ställning på arbetsmarknaden får ökad betydelse för möjligheterna att uppfylla kraven, vilket kan få särskilt negativa konsekvenser för personer som redan möter strukturella hinder på arbetsmarknaden. 

Även skärpningen av bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl väcker oro. Bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter infördes som en ventil för att den nya ordningen med tidsbegränsade uppehållstillstånd inte skulle leda till orimliga konsekvenser i enskilda fall. Genom att ersätta kravet på särskilt ömmande omständigheter med det betydligt strängare rekvisitet synnerligen ömmande omständigheter har utrymmet för sådana individuella bedömningar minskat avsevärt. 

Förändringen utgör också en av flera bakomliggande orsaker till de uppmärksammade tonårsutvisningarna. Tillsammans med övergången till tidsbegränsade uppehållstillstånd och de höjda lönekraven för arbetstillstånd har den minskat möjligheterna för unga människor med stark anknytning till Sverige att beviljas fortsatt uppehållstillstånd. De undantag som senare införts för vissa unga vuxna kan mildra konsekvenserna i enskilda fall, men omfattar inte alla som berörs av problemen. För många riskerar problematiken också att skjutas framåt snarare än att lösas mer långsiktigt. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande över de skärpningar som infördes 2023 samt vårt remissyttrande över det lagförslag som lades fram 2025.  

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har villkoren för arbetskraftsinvandring successivt skärpts. Den senaste reformen trädde i kraft den 1 juni 2026 och innebär att flera delar av regelverket för arbetskraftsinvandring ändras samtidigt. En av de största förändringarna är införandet av ett lönekrav som innebär att lönen för att beviljas arbetstillstånd som huvudregel måste uppgå till minst 90 procent av medianlönen i Sverige. År 2026 motsvarar detta 34 470 kronor per månad. Regeringen har samtidigt getts möjlighet att besluta om lägre lönekrav för vissa yrkesgrupper. I maj 2026 beslutade regeringen att bland annat vissa vårdyrken ska omfattas av sådana undantag. 

De nya reglerna innebär också krav på heltäckande sjukförsäkring för personer som ska vistas i Sverige i högst ett år. Möjligheterna att avslå ansökningar om arbetstillstånd har utökats genom att brister hos arbetsgivaren, exempelvis vissa brott eller sanktioner, kan beaktas vid prövningen. Reformen innebar även att två nya brott har införts i utlänningslagen: exploatering av utländsk arbetskraft och handel med arbetstillstånd. Den särskilda avgiften har dessutom höjts för arbetsgivare som anställer personer som saknar rätt att vistas eller arbeta i Sverige. 

Den 1 april 2025 avskaffades även systemet med så kallat spårbyte. Tidigare kunde personer som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under sin asylprocess i Sverige, under vissa förutsättningar beviljas arbetstillstånd utan att lämna landet. Efter lagändringen gäller som huvudregel att den som vill ansöka om arbetstillstånd måste göra det från utlandet. Förändringen påverkar även familjemedlemmar till tidigare spårbytare, som inte längre kan beviljas uppehållstillstånd på denna grund. 

Regeringen har därefter aviserat att vissa lättnader för personer som tidigare beviljats arbetstillstånd genom spårbyte övervägs. Frågan har framför allt gällt möjligheten att ansöka om ett nytt arbetstillstånd från Sverige för personer som uppfyller det skärpta lönekravet. 

Kommentar: Reformerna innebär sammantaget en kraftig höjning av lönekraven för arbetskraftsinvandring, jämfört med det tidigare kravet på minst 13 000 kronor i månaden. Höjda försörjningskrav slår särskilt hårt mot personer som saknar högre utbildning eller vars utbildning och yrkeserfarenhet inte efterfrågas på arbetsmarknaden. Det innebär att faktorer som socioekonomisk bakgrund, kön och utbildningsnivå får ökad betydelse för vem som kan beviljas arbetstillstånd. Därtill möter personer med utomeuropeisk bakgrund ofta strukturella hinder på arbetsmarknaden, vilket riskerar att ytterligare begränsa deras möjligheter att uppfylla kraven. Höga lönekrav innebär också att enskilda och familjer blir mer sårbara för förändringar i arbetsmarknadssituationen. Om kraven inte längre kan uppfyllas till följd av exempelvis arbetslöshet, sjukdom eller förändrade anställningsvillkor kan det leda till att uppehållstillstånd inte förlängs och att familjer riskerar att utvisas eller splittras. 

De kraftigt höjda lönekraven utgör dessutom en av flera bakomliggande orsaker till de uppmärksammade tonårsutvisningarna. När möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av arbete förutsätter betydligt högre inkomster än tidigare blir det särskilt svårt för unga personer i början av arbetslivet att uppfylla kraven. 

Möjligheten till spårbyte infördes för att personer som fått avslag på sin asylansökan, men som etablerat sig på arbetsmarknaden i Sverige, under vissa förutsättningar skulle kunna beviljas arbetstillstånd utan att behöva lämna landet. Reglerna byggde på bedömningen att det är oskäligt och kostsamt för den enskilde, dennes familj och arbetsgivare att den sökande måste lämna Sverige under tiden en ansökan om arbetstillstånd prövas. Att möjligheten nu har avskaffats riskerar att minska arbetsgivares incitament att anställa asylsökande som vistas i Sverige och försvåra etableringen för personer som redan har kommit in på arbetsmarknaden. 

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden tillsatte regeringen den så kallade Vandelsutredningen med uppdrag att utreda utökade möjligheter att neka och återkalla uppehållstillstånd på grund av brister i levnadssättet. Utredningen presenterades i april 2025 och låg till grund för de lagändringar som sedan trädde i kraft den 13 juli 2026.

Tidigare krävdes i regel brottslighet, eller brottslighet i kombination med annan misskötsamhet, för att ett uppehållstillstånd skulle kunna vägras eller återkallas. Genom reformen har möjligheterna utvidgats på så sätt att brottslighet inte längre är en förutsättning, utan icke-straffbara brister i levnadssättet kan nu ensamt ligga till grund för antingen avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallelse av ett redan beviljat uppehållstillstånd.

Vid vandelsprövningen ska det särskilt beaktas om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, har dömts för brott eller på annat sätt kan anses ha brustit i sin vandel. Med bristande vandel avses bland annat ovilja att följa lagar eller myndighetsbeslut, obetalda skulder, missbruk av välfärdssystemen eller samröre med kriminella nätverk eller våldsbejakande organisationer. Även mindre allvarlig brottslighet kan tillmätas större betydelse än tidigare.

Lagändringen gäller delvis retroaktivt. Det innebär att reglerna inte enbart får betydelse för nya uppehållstillstånd utan även kan tillämpas på personer som redan har beviljats uppehållstillstånd, förutsatt att de omständigheter som åberopas inte uteslutande hänför sig till tiden före lagens ikraftträdande.

De nya reglerna gäller endast uppehållstillstånd som inte grundas på Sveriges internationella åtaganden. Flyktingar, alternativt skyddsbehövande, kvotflyktingar och vissa anhöriga omfattas därför inte av den nya vandelsprövningen.

Kommentar: Reglerna om bristande vandel väcker betydande rättssäkerhetsfrågor. Trots att vandelsprövningen nu har införts saknas fortfarande en tydlig definition av vad som avses med bristande vandel. Den breda och öppna exemplifieringen av aspekter som ska beaktas i vandelsprövningen omfattar bedömningar som är subjektiva och öppna för tolkning. Detta innebär stora svårigheter för handläggare på Migrationsverket som ska tillämpa bestämmelserna, särskilt innan det finns vägledande rättspraxis. Det minskar förutsebarheten och ökar risken för oproportionerliga beslut, samtidigt som det öppnar för att beslut fattas utifrån stereotyper, fördomar eller felaktiga antaganden om människors livsstil, kulturella bakgrund eller socioekonomiska status. 

Det kvarstår även oklarheter kring vilken betydelse yttranden och andra uttryck ska kunna tillmätas inom ramen för vandelsprövningen. Om det är så att laglig opinionsbildning eller samhällskritik indirekt kan påverka en persons rätt att vistas i Sverige riskerar detta att få negativa konsekvenser för yttrande- och föreningsfriheten. En sådan ordning kan i praktiken innebära att personer utan svenskt medborgarskap får ett svagare skydd för sina grundläggande fri- och rättigheter än andra. 

Att lagstiftningen är tydlig är en grundläggande förutsättning i en rättsstat. Laglighetskravet innebär att en individ i förväg ska kunna förstå vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. När denna tydlighet saknas, finns en risk för självcensur. Människor kommer att undvika att uttrycka även legitim samhällskritik av rädsla för att det ska påverka deras rätt att stanna i Sverige. En sådan utveckling är oförenlig med grundläggande demokratiska rättigheter och undergräver förtroendet för det svenska rättssystemet.  

Reformen aktualiserar också frågor om proportionalitet. Enligt Europakonventionen ska åtgärder som påverkar rätten till privat- och familjeliv stå i rimlig proportion till det syfte som eftersträvas.¹ De nya reglerna innebär att även icke-straffbara beteenden kan få betydelse för en persons rätt att vistas i Sverige. Att så långtgående konsekvenser som avslag eller återkallelse av uppehållstillstånd kan följa av handlingar som inte utgör brott väcker frågor om förenligheten med Sveriges internationella åtaganden. 

Även den retroaktiva tillämpning som införts väcker frågor om rättssäkerhet och förutsebarhet. Personer som redan har beviljats uppehållstillstånd riskerar att få sin rättsliga ställning omprövad enligt regler som inte gällde när tillståndet beviljades. Detta innebär ett avsteg från den grundläggande principen att enskilda ska kunna förutse vilka rättsverkningar deras handlande får och riskerar att undergräva tilliten till myndighetsbeslut och rättsordningen i stort. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissvar och vår debattartikel.  

¹ Boultif v. Switzerland, Application no. 54273/00, 2 August 2001, para. 51–56.

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har frågan om återkallelse av uppehållstillstånd fått en mer framträdande roll i migrationspolitiken än tidigare. Utöver de nya reglerna om bristande vandel har även möjligheterna att vägra eller återkalla uppehållstillstånd på andra grunder utökats. Bland annat har nya återkallelsegrunder införts för situationer där förutsättningarna för ett tidsbegränsat uppehållstillstånd inte längre är uppfyllda eller där oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet har lämnats av någon annan än den berörda personen själv.

Samtidigt har skyddet mot återkallelse begränsats genom att vissa omständigheter som tidigare kunnat beaktas vid proportionalitetsbedömningen ges mindre utrymme. Sammantaget syftar förändringarna till att göra det lättare att återkalla uppehållstillstånd i fler situationer än tidigare.

Parallellt med lagändringarna har regeringen gett Migrationsverket i uppdrag att prioritera arbetet med återkallelseärenden.

Kommentar: Ett beslut om återkallelse av uppehållstillstånd kan få mycket allvarliga och långtgående konsekvenser för den enskilde, inte minst när beslutet leder till att människor förlorar sin rätt att stanna i Sverige eller att familjer splittras. Mot den bakgrunden är det viktigt att återkallelseprövningar innehåller tillräckliga rättssäkerhetsgarantier och att en bred proportionalitetsbedömning görs i varje enskilt fall.

Särskilt problematiskt är att uppehållstillstånd nu kan återkallas på grund av oriktiga uppgifter som lämnats av någon annan än den berörda personen själv. Därmed kan en person drabbas av mycket långtgående konsekvenser trots att denne varken lämnat de felaktiga uppgifterna, haft kontroll över dem eller ens känt till att de lämnats. En sådan ordning försvårar den enskildes möjligheter att förutse vilka omständigheter som kan påverka rätten att stanna i Sverige och väcker frågor om proportionalitet och rättssäkerhet.

Sedan Migrationsverket fick i uppdrag att prioritera återkallelseärenden har civilsamhällesorganisationer uppmärksammat en ökning av antalet tidigare asylsökande hbtqi-personer vars tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd har återkallats efter att myndigheten inlett en återkallelseutredning. Det finns också en risk för att Migrationsverkets utredning av särskilt hbtqi-personer bedrivs genom att ställa integritetskränkande frågor kring personers sexuella läggning och/eller könsidentitet/könsuttryck, vilket inte ska vara tillåtet enligt UNHCR:s rekommendationer.

Vid återkallelse av skyddsstatus förordnas normalt inte något offentligt biträde. Det innebär att personer kan förlora sin rätt att vistas i Sverige utan tillgång till juridiskt stöd, rådgivning eller information från jurist eller advokat. Mot bakgrund av de mycket ingripande konsekvenser som ett återkallelsebeslut kan få väcker detta frågor om rättssäkerheten i systemet.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden tillsatte Tidöregeringen en utredning med uppdrag att ta fram ett strängare regelverk för utvisning på grund av brott. Utredningen låg till grund för de lagändringar som trädde i kraft den 1 september 2026. 

De nya reglerna syftar till att fler personer som begår brott och saknar svenskt medborgarskap ska kunna utvisas. En central förändring är att utvisning numera kan komma i fråga redan när påföljden för brottet är strängare än böter. Tidigare krävdes som regel både att brottsligheten var tillräckligt allvarlig och att det fanns en risk för återfall i brott för att utvisning skulle kunna ske. Vid den nya prövningen ska större vikt läggas vid brottets allvar, brottets karaktär och risken för återfall. Samtidigt ska hänsyn till personens anknytning till Sverige endast beaktas i den utsträckning som följer av Sveriges internationella åtaganden. 

Reformen innebär också att det tidigare särskilda skyddet mot utvisning för personer som kommit till Sverige före 15 års ålder har avskaffats. 

De nya reglerna innebär även längre återreseförbud för personer som utvisas på grund av brott. I vissa fall kan återreseförbud meddelas utan tidsbegränsning. Straffen för den som bryter mot ett återreseförbud har samtidigt skärpts. 

En annan förändring är att åklagare har fått en skyldighet att yrka på utvisning när ett brott är utvisningsgrundande. Därutöver ska allmän domstol inte längre beakta eventuella verkställighetshinder vid prövningen av frågan om utvisning. Sådana frågor ska i stället hanteras senare i processen inom migrationsrätten. Detta innebär att fler personer kan dömas till utvisning även i situationer där det vid tidpunkten för domen inte är möjligt att verkställa utvisningen. 

Sedan den 1 juni 2026 gäller dessutom en ny ordning för utvisningar som inte kan verkställas, bland annat för personer som utvisats på grund av brott. Numera ska verkställigheten som huvudregel skjutas upp (inhiberas) i stället för att personen beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Personerna kan samtidigt åläggas anmälningsskyldighet och områdesbegränsning, hänvisas till Migrationsverkets boenden samt få begränsade möjligheter att arbeta och ta del av välfärdssystemet. 

Kommentar: Utvisning på grund av brott är en mycket ingripande åtgärd som kan innebära långtgående inskränkningar i en persons rätt till privat- och familjeliv. Europadomstolen har i flera fall funnit att utvisningar på grund av brott stått i strid med artikel 8 i Europakonventionen.¹ Det är därför centralt att en persons anknytning till Sverige ges stor vikt vid bedömningen av om utvisning ska ske.

Genom de nya reglerna ges brottslighetens allvar, brottets karaktär och risken för återfall större betydelse, samtidigt som hänsynen till den enskildes anknytning till Sverige begränsas. Detta kan leda till att fler personer utvisas trots långvarig bosättning, familjeband och stark social anknytning till Sverige. Särskilt problematiskt är att det tidigare skyddet för personer som kom till Sverige före 15 års ålder har avskaffats, vilket kan leda till fler utvisningar av personer som tillbringat större delen av sina liv i Sverige. Reformen kan därmed få negativa konsekvenser för rätten till privat- och familjeliv. 

De skärpta reglerna om återreseförbud väcker också frågor om proportionalitet. Ett återreseförbud kan få mycket långtgående konsekvenser för den enskilde genom att försvåra familjekontakter, arbete och möjligheten att återvända till Sverige eller övriga Schengenområdet under lång tid. Särskilt återreseförbud utan tidsbegränsning innebär mycket ingripande konsekvenser. För personer som i framtiden kan komma att behöva internationellt skydd kan ett långvarigt eller permanent återreseförbud dessutom försvåra möjligheten att söka asyl och i praktiken begränsa tillgången till skydd inom Schengenområdet. Sådana åtgärder bör därför användas med stor återhållsamhet. 

För brottsutvisade som inte kan avlägsnas från Sverige under lång tid innebär de nya reglerna om inhibition att de kan bli kvar i landet utan uppehållstillstånd men samtidigt omfattas av långtgående begränsningar i vardagslivet. Det kan exempelvis röra sig om situationer där en utvisning inte kan verkställas eftersom personen riskerar tortyr, dödsstraff eller annan behandling som strider mot Sveriges internationella åtaganden. När verkställighetshindret består under flera år riskerar den samlade rättighetsförlusten, bland annat vad gäller arbete, boende och rörelsefrihet, att bli oproportionerlig och leda till långvariga limbosituationer. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

¹ Maslov v. Austria [GC] (no. 1638/03) p. 100, Noorzae v. Denmark (no. 44810/20) p. 39.

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: Under mandatperioden har det på Tidöpartiernas initiativ genomförts omfattande ändringar i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar (LSU). LSU används i kvalificerade säkerhetsärenden, det vill säga ärenden som rör utlänningar som bedöms kunna utgöra ett allvarligt hot mot rikets säkerhet eller som kan antas komma att begå terroristbrott. Lagändringarna gäller från den 1 mars 2027. 

En central del av ändringarna är skärpta regler om förvar. Kraven för att ta vuxna i förvar har sänkts samtidigt som den tidigare tidsgränsen på högst tre års förvar har avskaffats. Därmed finns ingen fastställd bortre tidsgräns för hur länge en vuxen person kan hållas i förvar med stöd av LSU. För barn har den maximala förvarstiden förlängts från sex dagar till upp till 365 dagar, med möjlighet till placering på säkerhetsavdelningar. 

Lagändringarna innebär även utökade möjligheter att utvisa personer som bedöms utgöra så kallade indirekta säkerhetshot, det vill säga personer som inte själva kan knytas till säkerhetshotande handlingar men som på annat sätt anses utgöra en säkerhetsrisk. Därutöver skärps reglerna om uppsikt, tvångsmedel, frysning av tillgångar och överträdelser av återreseförbud. 

Under utredningsarbetet diskuterades även införandet av en ny kategori, så kallade polisiära utlänningsärenden, som skulle ge Polismyndigheten större möjligheter att initiera utlänningsärenden kopplade till personer med anknytning till kriminella nätverk. Regeringen valde dock att inte gå vidare med denna del av utredningens förslag. 

Kommentar: LSU kännetecknas redan tidigare av betydande begränsningar i den enskildes insyn och möjlighet att försvara sig. Flera viktiga rättssäkerhetsgarantier är svagare än i ordinära förfaranden, eftersom ärendena ofta bygger på säkerhetsbedömningar och sekretessbelagd information. Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att reglerna är tydliga och att varje ny inskränkning av rättigheter inte görs utan en noggrann prövning av om åtgärden verkligen behövs och står i rimlig proportion till det hot den ska motverka. 

Att sänka trösklarna för att ta vuxna i förvar och samtidigt avskaffa den bortre tidsgränsen innebär att personer i praktiken kan frihetsberövas under mycket lång tid utan att det finns någon fastställd övre gräns. Detta riskerar att förstärka redan existerande rättssäkerhetsproblem och göra det svårare för den enskilde att effektivt ifrågasätta eller få sin situation omprövad. 

Särskilt allvarliga är de nya reglerna om förvar av barn. Att förlänga den maximala förvarstiden från sex dagar till upp till 365 dagar, samtidigt som barn kan placeras på säkerhetsavdelningar, går emot den grundläggande principen att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och under så kort tid som möjligt. Forskning och internationell praxis visar att även kortare frihetsberövanden kan få allvarliga konsekvenser för barns hälsa och utveckling. 

Att utvidga LSU till att även omfatta personer som bedöms utgöra så kallade indirekta säkerhetshot väcker dessutom betydande rättssäkerhetsfrågor. När kopplingen mellan den enskilde och det påstådda säkerhetshotet inte behöver vara direkt riskerar tillämpningsområdet att bli mycket brett och svåravgränsat. Det kan leda till att även personer med mer avlägsna kopplingar till en viss miljö eller händelse omfattas av lagen, till exempel någon som deltagit i ett offentligt sammanhang eller uttryckt sympatier för en viss grupp, utan att själv ha deltagit i någon säkerhetshotande verksamhet. För den enskilde kan det bli svårt att förstå varför lagen tillämpas i det enskilda fallet och att försvara sig mot påståendena. 

En sådan ordning aktualiserar frågor om legalitetsprincipen, som kräver att regler ska vara tillräckligt tydliga och förutsebara. Ju mer indirekt kopplingen mellan personen och det påstådda hotet är, desto större är risken för svårförutsebara bedömningar och oproportionerliga ingripanden. Utvisning är en mycket ingripande åtgärd och bör därför bygga på tydliga och väl underbyggda bedömningar av den enskildes eget agerande. 

Även övriga skärpningar i LSU, bland annat avseende uppsikt, tvångsmedel, frysning av tillgångar och återreseförbud, innebär mer långtgående befogenheter för staten. Sammantaget riskerar förändringarna att leda till oproportionerliga ingrepp i enskildas fri- och rättigheter samtidigt som redan befintliga rättssäkerhetsutmaningar inom LSU-systemet förstärks. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.  

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela:

Status: I syfte att öka återvandringen för personer bosatta i Sverige med anknytning till ett annat land tillsatte regeringen i oktober 2023 en särskild utredare. Utredaren fick i uppdrag att bland annat kartlägga insatser för att stimulera återvandring, identifiera ekonomiska incitament för återvandring och lämna förslag på nödvändiga författningsändringar. Utredningens förslag presenterades i augusti 2024. 

Trots att utredaren bedömde att kraftiga höjningar av återvandringsbidraget var förenade med betydande risker och att det saknades stöd för att sådana höjningar skulle leda till ökad frivillig återvandring, valde regeringen att gå vidare med en omfattande höjning av stödet. 

Sedan den 1 januari 2026 kan personer som är lagligen bosatta i Sverige och väljer att återvandra till sitt hemland eller ett annat land där de har rätt att bosätta sig beviljas ett betydligt högre ekonomiskt bidrag än tidigare. En vuxen kan få upp till 350 000 kronor och en familj kan få som mest 600 000 kronor. Det tidigare bidraget uppgick till 10 000 kronor per vuxen. 

Kommentar: Det starka fokus som lagts på återvandring riskerar att signalera att personer med migrationsbakgrund är mindre önskvärda i Sverige, trots att de har laglig rätt att vistas och bosätta sig i landet. Det underliggande budskapet riskerar att bli att människor som inte anses vara tillräckligt integrerade bör lämna landet, vilket kan förstärka negativa stereotyper och fördomar om vissa grupper i samhället. I förlängningen riskerar detta att bidra till polarisering och förstärka rasistiska strukturer. 

Återvandringsbidraget måste dessutom ses i sitt sammanhang. Under samma mandatperiod har kvalificeringskrav till välfärdssystemen skärpts, möjligheterna att få permanenta uppehållstillstånd begränsats, kraven för medborgarskap höjts och flera andra reformer genomförts som gör det svårare att etablera sig långsiktigt i Sverige. Tillsammans riskerar dessa förändringar att skapa ekonomiska och sociala incitament att lämna landet. Även om återvandringsbidraget formellt bygger på frivillighet finns därför en risk att gränsen mellan frivillig och en mer eller mindre påtvingad återvandring blir mindre tydlig. 

Det kan ifrågasättas om den kraftiga höjningen av återvandringsbidraget är en ändamålsenlig användning av offentliga resurser, särskilt eftersom den statliga utredningen bedömde att det saknades stöd för att höjda bidrag leder till ökad frivillig återvandring. 

Senast uppdaterad: 2026-10-12

Dela: