Civil Rights Defenders delar den oro som grov kriminalitet i Sverige skapar, inte minst för boende i utsatta områden, de som drabbas och deras närstående. Att bekämpa brott och öka tryggheten i samhället är viktiga mål som Civil Rights Defenders stödjer; det är också en rättighetsfråga. Vi ser dock med oro på att Tidöpartierna framför allt fokuserar på kortsiktiga och repressiva lösningar som innebär rättighetsinskränkningar och en försvagad rättsstat. ​​Respekten för grundläggande rättsstatsprinciper som proportionalitet, effektivitet och legalitet brister i lagstiftningsarbetet. Mot bakgrund av forskning och empiri, som beskrivs i mer detalj i kommentarerna nedan, ser vi att flertalet av åtgärderna i bästa fall kommer att vara verkningslösa, i värsta fall rent kontraproduktiva i förhållande till målet om att stävja det dödliga skjutvapenvåldet. Flertalet av förslagen riskerar dessutom att skapa större klyftor i samhället, vilket i sig är en etablerad riskfaktor för kriminalitet.

Tidöpartierna har varit tydliga med sin ambition om att göra en genomgripande förändring av hela det straffrättsliga systemet. Mot bakgrund av åtgärderna i Tidöavtalet rör det sig om en tydlig rörelse från det rehabiliterande och återintegrerande perspektivet till ett fokus på vedergällning och repression. Staten ska i allt större utsträckning fokusera på att utfärda fängelsepåföljd som straff medan brott främst ska bekämpas genom lagföring.

Enligt Tidöpartierna innebär förändringarna ett skifte i fokus, från gärningspersonen till den brottsutsatte. Det är en förståelse som ​​framställer brottsutsatta som en homogen grupp vars behov tillgodoses av höjda straff. Civil Rights Defenders menar att den enda gemensamma nämnaren för alla brottsutsatta är att det bästa är om brott överhuvudtaget inte sker. Därför måste stort fokus vara på att förebygga brott. Civil Rights Defenders vill också påminna om de rättigheter som brottsutsatta har såsom rätt till information, rätt till stöd, rätt till skydd och att yrkesprofessioner som kommer i kontakt med brottsutsatta ska vara adekvat utbildade.  

Flera av Tidöavtalets förslag suddar ut gränsen mellan dömd och icke-dömd. Brottsbekämpande myndigheter kan sedan oktober 2023 avlyssna personer även utan brottsmisstanke, visitationszoner ska införas där alla i ett bostadsområde kan utsättas för kroppsvisitation utan skälig misstanke och vistelseförbud ska kunna utfärdas utan fällande dom. Med Tidöpartiernas kriminalpolitik riskerar flera grupper, framför allt personer som ​​rasifieras och som bor i socio-ekonomiskt eftersatta områden, att stigmatiseras och misstänkliggöras utan skälig grund. Detta hör inte hemma i en demokratisk rättsstat.

Civil Rights Defenders noterar också med oro att ett flertal kriminalpolitiska lagstiftningsprocesser riktar in sig mot unga lagöverträdare, och att samma linje av repression återfinns även här. Det är sedan länge etablerat att unga lagöverträdare särbehandlas inom rättsväsendet med hänvisning till barnrättsperspektiv och barnpsykologiska aspekter. Att luckra upp detta är inte bara i strid med barns rättigheter, men också kontraproduktivt. Ökad lagföring och repression samt användning av tvångsmedel mot unga lagöverträdare har allvarliga konsekvenser, inte minst vad gäller stigmatisering, skapandet och förankringen av en ”kriminell identitet” samt ökad risk för återfall i (ofta grövre) brottslighet.

Forskning kring orsakerna bakom kriminalitet pekar ut ekonomisk ojämlikhet och fattigdom som riskfaktorer för kriminalitet. Det innebär att kriminalitet, inklusive gängkriminalitet, i första hand inte ska betraktas som ett polisiärt problem. Fokus bör i stället ligga på att åtgärda de strukturella, sociala och ekonomiska riskfaktorerna. Tidöpartiernas brottsförebyggande arbete verkar dock främst handla om den avskräckande effekten som skärpta straff ska innebära samt den s.k. inkapaciteringseffekten, där den frihetsberövade helt enkelt inte har möjlighet att begå brott. Skärpta straff har dock liten eller ingen brottsreducerande effekt – särskilt i det långa loppet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/

dela:

Status: De senaste åren har det införts flertalet förändringar inom området för hemliga tvångsmedel. Exempelvis har brottsbekämpande myndigheter sedan april 2020 kunnat använda sig av hemlig dataavläsning i brottsbekämpande syfte. Lagen om hemlig dataavläsning är en tidsbegränsad lag som gäller till och med sista mars 2025 och infördes under förra regeringens mandatperiod. I en ny utredning, som tillsattes av Tidöpartierna, föreslår utredaren vissa ändringar i lagstiftningen samt att lagen ska bli permanent. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2025.  

2023 blev det även tillåtet med preventiv avlyssning i Sverige. Det innebär att brottsbekämpande myndigheter nu kan använda hemliga tvångsmedel (exempelvis telefonavlyssning, kameraövervakning, dataavläsning) mot personer som inte är misstänkta för brott. Utredningen tillsattes av förra regeringen med sina stödpartier, men lagen har röstats igenom och börjat gälla under Tidöpartiernas mandatperiod. För närvarande behandlas även en utredning som föreslår ytterligare utvidgning av preventiva tvångsmedel, som bland annat skulle möjliggöra preventiv husrannsakan och preventiv rumsavlyssning. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 september 2024. 

Kommentar: Var och en är enligt svensk grundlag samt Sveriges internationella åtaganden skyddade mot betydande intrång i den personliga integriteten. Övervakning är förenat med stora risker, på både individ- och samhällsnivå. Ur ett samhälleligt perspektiv kan utökad övervakning leda till rädsla som hindrar människor från att rättmätigt utöva sina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar det demokratiska samhället. 

Att införa en permanent lagstiftning om hemlig dataavläsning innebär ett omfattande intrång i rätten till privatliv och skyddet för den personliga integriteten. Civil Rights Defenders bedömer i och för sig att hemlig dataavläsning kan vara en ändamålsenlig och proportionell åtgärd för att uppnå syftet att bekämpa allvarlig brottslighet. Införandet av sådana åtgärder måste dock föregås av en ytterst noggrann avvägning mellan dessa båda intressen. Utredaren föreslår bland annat att det ska införas möjlighet att i vissa fall inhämta kameraövervakningsuppgifter i realtid, även i enskildas hem, för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott. Förslaget riskerar att leda till en omfattande övervakning av den som tvångsmedlet riktar sig emot, samt dennes familjemedlemmar, närstående eller till och med brottsoffer.

Civil Rights Defenders menar även att det inte går att på ett rättssäkert sätt övervaka personer utan brottsmisstanke. Det finns en stor risk att personer som inte har begått och som inte kommer att begå brott kommer att drabbas av en icke-legitim integritetsinskränkning.   

Under de senaste åren har användningen av sedan tidigare existerande hemliga tvångsmedel ökat markant, samtidigt som en granskning av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden visat på allvarliga brister i användningen av hemliga tvångsmedel.¹ Dessutom har hemliga tvångsmedel använts i mycket större utsträckning än vad lagstiftaren ursprungligen avsåg. Detta borde ha beaktats i proportionalitetsbedömningen inför bedömningen av om preventiv avlyssning ska införas.   

Möjligheten till preventiv avlyssning infördes innan tidigare hemliga tvångsmedel utvärderats. I den utvärdering som nu presenterats om lagen om hemlig dataavläsning saknas tyvärr också en bedömning av den föreslagna lagstiftningens lämplighet i ljuset av de omfattande förändringar som har införts och föreslås införas vad gäller hemliga tvångsmedlen. Risken är att detta leder till en sämre förståelse för den sammantagna effekten av tvångsmedlen vad gäller rättighetsinskränkningar men också deras effektivitet, för makthavare, privatpersoner och de myndigheter som ska förhålla sig till lagstiftningen.   

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget om preventiv avlyssning som blev lag 2023. Se även vårt remissyttrande till lagförslaget i den pågående utredningen som föreslår ytterligare utvidgning av preventiva tvångsmedel samt vårt remissyttrande till lagförslaget om en permanent lagstiftning om hemlig dataavläsning. 

¹ https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/skrivelse/2021/12/skr.-20212279/

Senast uppdaterad: 2024-03-27

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte en departementspromemoria som presenterade ett förslag om vistelseförbud under 2023. Den 21 december 2023 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag på en ny lag om preventiva vistelseförbud. Lagen röstades igenom av riksdagen den 24 januari 2024 och lagändringarna börjar gälla den 1 februari 2024. Lagen innebär att en person kan förbjudas att inom ett avgränsat område vistas på allmän plats, på skolgårdar eller motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem. Enligt lagen ska vistelseförbud kunna användas mot personer även när de inte är misstänkta för brott. Ett vistelseförbud kan också kombineras med elektronisk övervakning. Överträdelse av vistelseförbud är straffsanktionerat med böter eller fängelse i högst ett år. 

Kommentar: Vistelseförbud inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv. Åtgärden är särskilt inskränkande med tanke på att den tar sikte på personer som inte är dömda till straff. Ett vistelseförbud kan innebära att man under en tid begränsas från skola, arbete, fritidsaktiviteter, vårdcentral, familj och bostad. Detta bör väga tungt i en proportionalitetsbedömning. Den nya lagen innehåller inte heller adekvata rättssäkerhetsgarantier, bland annat i form av en stadgad maximal radie för hur stor geografisk yta som ett vistelseförbud får täcka. Slutligen är det tveksamt om vistelseförbud kommer att lyckas uppnå syftet att minska viss typ av kriminell verksamhet, eftersom ett vistelseförbud inte förhindrar kriminaliteten att förflyttas eller främjas från andra platser.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget.  

Uppdatering: Den 24 januari 2024 sa riksdagen ja till förslaget. Lagändringarna börjar gälla den 1 februari 2024.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Under 2022 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att lämna förslag på hur ett system med tidsbegränsade och geografiskt avgränsade visitationszoner, som regeringen valt att benämna säkerhetszoner, kan införas i Sverige. Uppdraget redovisades den 14 december 2023 och regeringen presenterade sitt lagförslag den 5 mars 2024. Lagändringarna trädde i kraft den 25 april 2024.

Kommentar: Systemet med visitationszoner motiveras med att det underlättar för polis att genomföra kontroller i situationer där en konflikt behöver kylas av, och där polis kan behöva kontrollera individer som inte redan är kända av polis. Svensk polis hade dock redan mycket långtgående möjligheter att visitera individer utan skälig brottsmisstanke även i jämförelse med våra grannländer. Genom 19 § 2 st. polislagen får poliser bland annat kroppsvisitera enskilda ”i den utsträckning det behövs” för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. De effekter som regeringen, och utredarna, säger sig vilja uppnå med ett system med visitationszoner hade sannolikt kunnat uppnås genom tillämpning av den redan existerande lagstiftningen i kombination med utökade resurser för polis att insamla underrättelser för att kunna genomföra väl underbyggda ingripanden.

Vi ifrågasätter också effektiviteten av ett system med visitationszoner. Detta inte minst mot bakgrund av den låga träffsäkerhet som polisens kontroller har idag. Även utredningen konstaterade att effektivitetsvinsten av ett system med visitationszoner bedöms vara begränsad och att de ökade befogenheterna i en visitationszon inte bedöms medföra ett stort antal fler skjutningar eller sprängningar kan förhindras.  

Möjligheter för polis att kroppsvisitera enskilda utan skälig brottsmisstanke öppnar upp för godtyckliga polisingripanden och därigenom för omotiverade intrång i enskildas personliga integritet. JO har återkommande kritiserat Polismyndighetens användning av kroppsvisitationer och har även inlett en granskning av polisers användning av kroppsvisitationer enligt 19 § 2 st. och 20 a § polislagen. I granskningen, som publicerades under hösten 2023, konstaterade JO att polisens tillämpning av bestämmelserna var oacceptabel och innebar en fara för rättssäkerheten. Mycket talar för att den nya lagstiftningen kommer att leda till samma tillämpningsproblem. Inte minst då lagtexten är formulerad på ett sätt som riskerar att leda till att enskilda poliser kan komma att tolka sina befogenheter i en visitationszon som bredare än lagen medger. Det är därför viktigt att Polismyndigheten ges i uppdrag av regeringen att ta fram tydliga riktlinjer för hur bedömningen ska ske av huruvida en kroppsvisitation bör genomföras för att förebygga godtyckliga och diskriminerande kroppsvisitationer.  

Med en lagstiftning som ökar risken för godtyckliga polisingripanden, ökar också risken för diskriminerande polisingripanden. Därför är det av yttersta vikt att regeringen skyndsamt går vidare med förslaget i den statliga utredning (SOU 2021:94) som blev färdig den 1 december 2021 och som innebär att diskrimineringslagens förbud mot diskriminering också ska omfatta åtgärder vidtagna av polis.  

Ett system som ger poliser vida befogenheter att vidta tvångsmedel ställer höga krav på rättssäkerhetsgarantier. Den nya lagstiftningen uppfyller dessvärre inte dessa krav. Möjligheten för enskilda att genom så kallat förvaltningsbesvär försöka få till stånd en prövning av beslutet att införa en visitationszon är inte tillräcklig. En bättre ordning hade varit att varje beslut att införa visitationszon skulle fattas av domstol. Det är heller inte tillfredsställande att lagstiftningen inte anger en bortre tidsmässig och geografisk gräns för visitationszoner. I praktiken kan detta komma att leda till omfattande och långvariga visitationszoner.  

Sammantaget anser vi att ett system med visitationszoner innebär inskränkningar i enskildas fri och rättigheter som inte är nödvändiga eller proportionerliga.  

I vårt remissyttrande föreslog vi att, om regeringen trots de risker som ett system med visitationszoner innebär och trots bristande ändamålsenlighet avser att gå vidare med förslaget att införa ett sådant system, bör regleringen införas som en tillfällig lagstiftning under två år varefter effekterna av lagstiftningen utvärderas. Regeringen har dock inte hörsammat detta och valt att inte tidsbegränsa lagstiftningen. 

De särskilda befogenheterna i en visitationszon ska enligt den nya regleringen få gälla även mot barn. Poliser kan visserligen även före lagändringen kroppsvisitera barn utanför en visitationszon, och så även barn under 15 år. Det är bristande ur ett barnrättsperspektiv och barn bör endast utsättas för tvångsmedel när synnerliga skäl föreligger, och som huvudregel i närvaro av en vårdnadshavare. Det är motiverat med hänsyn till att barnets bästa ska utgöra ett tungt vägande skäl i alla åtgärder och beslut som rör barn.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

Senast uppdaterad: 2024-04-25

dela:

Status: Tidöpartierna har tillsatt en utredning som bland annat ska föreslå att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall. Ett exempel är att överväga om gränsen för presumtion för häktning ska sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025. 

Kommentar: Häktning är ett stort intrång i en persons grundläggande fri- och rättigheter, särskilt med tanke på att det används gentemot personer som inte har dömts för brott. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska häktning därför bara användas som en sista utväg vid undantagsfall.¹ Användning av häktning måste dessutom vara nödvändigt och proportionerligt.² Sverige har i över trettio års tid mottagit omfattande skarp kritik från såväl JO som FN:s och Europarådets kommittéer mot tortyr för våra långvariga häktningar och utbredda användning av restriktioner. Kritiken har särskilt avsett situationen för häktade barn och den isolering som restriktionerna ofta leder till, men även avsaknad av tidsgränser för häktning samt att det finns för få alternativ till häktning.³ Det innebär att det redan finns stora problem med hur häktning används i Sverige som inte har åtgärdats. Gränsen för häktespresumtion sänktes från 2 år till 1,5 år under 2023, trots omfattande kritik kring effektivitet och proportionalitet. En ytterligare sänkning bör därför inte ske efter så kort tid, och utan utvärdering.

¹ Se Europadomstolens praxis, jfr Ambruszkiewicz v Poland.
² Fair Trials rapport A Measure of Last Resort? The practice of pre-trial detention decision making in the EU från 2016. https://www.fairtrials.org/app/uploads/2022/01/A-Measure-of-Last-Resort-Full-Version.pdf
³ Human Rights Committee, Concluding observations on the seventh periodic report of Sweden, 2016, para 29; JO:s rapport “Tema isolering av intagna från häkte”, 2020.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Barn är sina egna rättighetsbärare. En central princip i barnkonventionen är att barnets bästa ska vara vägledande i alla beslut som rör barn. Forskning visar att barn skiljer sig från vuxna i deras fysiska och psykologiska utveckling, samt vad gäller behov av emotionellt stöd och utbildning. Detta reflekteras också av Sveriges internationella åtaganden såsom barnkonventionen. Detta motiverar varför barn och unga inte på samma sätt som vuxna hålls ansvariga för sina handlingar inom straffsystemet. Skyddet för barnets bästa inom kriminalpolitiken innebär därför ett fokus på rehabilitering och återintegrering när det rör sig om ungdomskriminalitet.*

Sverige och andra stater är förpliktigade att utveckla och implementera en strategi för unga lagöverträdare. Detta krav ska läsas tillsammans med övriga rättigheter som barnkonventionen stadgar, såsom skyddet mot diskriminering men också att all behandling av barn ska vara i linje med barnets känsla av värdighet och värde, samt beakta barnets ålder. Bland annat innebär det att alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn och unga som har begått brott ska vara adekvat utbildade.  

*CRC General Comment 10: Children’s Rights in Juvenile Justice, 2007; Se även UN Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (de så kallade Beijing-reglerna).  

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som ska överväga och föreslå ändringar av den straffrättsliga behandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen ska bland annat överväga och, om lämpligt, lämna förslag på en sänkning av straffmyndighetsåldern samt föreslå ändringar som innebär att straffreduktionen för unga (18–20 år) ska tas bort. Utredningen ska även föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för unga lagöverträdare i åldern 15–17 år. Uppdraget ska redovisas senast 10 januari 2025.

Kommentar: Straffbarhetsåldern i Sverige är idag 15 år, en ålder som enligt FN:s barnrättskommitté är förenlig med barnkonventionen. Vidare förordar kommittén att det är just runt 14–15 år som straffbarhetsåldern ska vara som lägst, utifrån vad vi vet om barns mognad, utveckling och förståelse för konsekvenser av olika ageranden. Kommittén uppmanar också alla stater som har en högre straffbarhetsålder att inte sänka denna, i enlighet med artikel 41 i barnkonventionen.¹ Förslaget att eventuellt sänka straffbarhetsålder har mött kritik av en rad barnrättsorganisationer.²

¹ https://www.svd.se/a/69dbgL/debattorer-barn-i-kriminella-gang-behover-skydd-inte-straff samt https://www.ohchr.org/en/press-releases/2023/02/un-child-rights-committee-publishes-findings-azerbaijan-bolivia-ireland
² https://unicef.se/barnkonventionen/sverige-maste-ta-kritiken-fran-fn-barnrattskommitte-pa-allvar

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna har fortsatt handläggningen av en utredning som bland annat föreslår inrättandet av ungdomsfängelser i Kriminalvårdens regi. Utredningen tillsattes 2021 av förra regeringen. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2028.

Kommentar: Om förslaget blir verklighet innebär det att påföljden sluten ungdomsvård (på särskilda ungdomshem som drivs av SiS) ska utmönstras och att unga lagöverträdare framöver i stället ska dömas till fängelse. Fängelsepåföljden ska verkställas på särskilda ungdomsavdelningar på Kriminalvårdens befintliga anstalter.
Barnkonventionen stadgar att varje barn som frihetsberövas ska åtskiljas från vuxna. Ett barn som frihetsberövas ska inte placeras i ett vuxenfängelse eller annan institution för vuxna. Forskning visar att placeringen av barn i vuxenfängelser eller dylikt hotar deras basala trygghet, välmående och deras framtidsutsikter vad gäller risken för återfall i brott och sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället. Det enda acceptabla undantaget vad gäller åtskiljande av frihetsberövade barn och vuxna bara får ske när det är i barnets bästa. Detta undantag ska dock tolkas snävt. Barnrättskommittén är tydliga med att principen om barnets bästa inte ska tolkas som vad som är smidigast för staten i fråga. Staterna ska i stället etablera separata faciliteter för barn som frihetsberövas, och dessa ska omfatta utbildad personal med fokus på barnperspektiv, med tillhörande policyramverk och praktik.
Barnkonventionen anger vidare att fortsatt vistelse i en facilitet för minderåriga ska vara möjlig även efter att en intagen fyllt 18 år om det är för personens bästa, och inte står i motsats till de övriga barnens bästa.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska föreslå en ny påföljd, ”utvidgad ungdomsövervakning”, som är mer ingripande och innebär en utvidgad verktygslåda med fler kontrollmöjligheter. Regeringen har beslutat om ett tilläggsdirektiv som innebär att förslaget ska redovisas redan 3 juni 2024, istället för 10 januari 2025.

Kommentar: Även om utvidgad ungdomsövervakning inte är ett frihetsberövande, måste det fortfarande uppfylla barns andra grundläggande fri- och rättigheter, såsom rätten till rörelsefrihet och integritet. Detta innebär bland annat högt ställda krav på legalitet och proportionalitet. Det bör vidare erinras om att fokus ska läggas på förebyggande åtgärder, i stället för sanktioner såsom utvidgad ungdomsövervakning.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som ska överväga en rad åtgärder i syfte att stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att förhindra, utreda och lagföra brott som begås av unga personer. Utredaren ska bland annat analysera behovet av att kunna anhålla och häkta brottsmisstänkta personer som inte har fyllt 18 år i fler fall än idag, samt föreslå hur en ordning bör utformas som innebär att det blir möjligt att använda hemliga tvångsmedel mot personer som inte har fyllt 15 år och som begår brott. Uppdraget ska redovisas senast 20 december 2024.

Kommentar: Frihetsberövande av barn får bara användas som en sista utväg, och måste omgärdas av högt ställda krav i lagstiftning. Detta gäller särskilt häktning, där stater också måste se till att det finns mindre ingripande alternativ till häktning. Europarådets riktlinjer stadgar därutöver att särskilda åtgärder måste vidtas för att undvika att häktning av barn förekommer. När barn blir frihetsberövade krävs det också att det sker i institutioner som är anpassade efter barns rättigheter, och med adekvat utbildad personal. Flera människorättsinstanser rekommenderar starkt att det ska finnas en bortre tidsgräns för hur länge ett barn kan vara häktat. I likhet med alla förslag som rör minderåriga, är det också centralt att principen om barnets bästa ska vara vägledande. Forskning visar att barn som blir häktade ofta mår psykosocialt dåligt av att frihetsberövas och att bli isolerade från sina sammanhang (inklusive skola) och bekanta miljöer. Detta kan ha förödande konsekvenser för barnens välmående och framtid.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv som gav en pågående utredning i uppdrag att undersöka möjlighet att vräka barnfamiljer när barn begår brott, som ett sätt att förtydliga föräldraansvaret. Den ursprungliga utredningen tillsattes av förra regeringen, men då ansågs det inte rimligt att en hel familj ska behöva flytta när ett barn i familjen har begått brott i närområdet. Regeringen presenterade lagförslagen den 25 mars 2024. Förslaget innebär att ett hyresavtal ska kunna sägas upp om hyresgästen, eller dennes barn, har begått brott som typiskt sett försämrar närmiljön för dem som bor i omgivningen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2024.  

Kommentar: Rätten till bostad stadgas av svensk lagstiftning och internationell rätt. Rätten till bostad är sammankopplad med individers rättigheter till social trygghet, värdighet och rätten att bli hörd.¹ Detta omfattar även barn, inte minst eftersom bostaden utgör en grundpelare för den levnadsstandard som krävs för barns utveckling. Enligt barnkonventionen har barn rätt till social trygghet och en skälig levnadsstandard. Genom barnkonventionen framgår också att staten, vid behov, ska bistå föräldrarna med till exempel mat, kläder och bostad. Eftersom rätten till bostad och social trygghet och utveckling är en så central del i de grundläggande mänskliga rättigheterna, finns en förväntan på medlemsstaten att axla ansvaret för varje barns rätt till detta.² Ur ett barnrättsperspektiv kan det inte anses vara i barnets bästa att bli vräkt tillsammans med familjen när denna, eller ett minderårigt syskon i familjen, begår brott. Förslaget går dessutom emot FN:s barnrättskommittés rekommendationer. I kommitténs senaste granskning av Sverige rekommenderades att Sverige vidtar åtgärder för att förhindra att barn vräks från sina hem.³

Att bli vräkt kan ha långtgående konsekvenser och utestänga familjer från bostadsmarknaden. Fler kommer att behöva flytta runt bland kortvariga kontrakt på andrahandsmarknaden, vilket har negativa konsekvenser för barns rätt till utbildning samt generellt för barnets sociala utveckling. Fler kommer också att riskera att hamna i hemlöshet. Barn som lever i hemlöshet befinner sig nästan alltid också i en ekonomisk utsatthet. Därmed kommer risken att öka för bland annat fysisk och psykisk ohälsa, utsatthet för brott och otrygghet men även att barnet själv hamnar i kriminalitet.⁴ Sett till detta innebär det att förslaget om att kunna vräka barnfamiljer inte bara är oproportionerligt ur ett rättighetsperspektiv, utan också kontraproduktivt om syftet är att minska brottsligheten. Förslaget öppnar dessutom upp för godtycklighet i rättstillämpningen dels då det inte är tillräckligt tydligt definierat vad som avses med brottslighet som försämrar närmiljön, dels då det inte finns någon tydlig geografisk begränsning gällande var brottet ska vara begånget för att lagen skakunna tillämpas.

¹ CESCR:s allmänna kommentar nr. 4: The right to adequate housing (art. 11 (1) of the Covenant), p. 7 och 8.
² https://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument/publikationer/bo_ar2022_blir-det-nan-skillnad.pdf s. 11.
³https://www.regeringen.se/globalassets/regeringen/dokument/socialdepartementet/barnets-rattigheter/crc_c_swe_co_6-7_51663_svensk-version-final.pdf

⁴ Forte (2018), Ungdomars och unga vuxnas levnadsvillkor i Sverige – En kunskapsöversikt med fokus på ojämlikhet.

Senast uppdaterad: 2024-03-25

dela:

Status: Den 20 november 2023 meddelade Tidöpartierna att de avser att utreda möjlighet till fotboja för unga som vårdas i hemmet på grund av brottslighet eller koppling till grov kriminalitet. Utredningen ska även se över hur fotboja kan användas efter en placering på exempelvis SiS för att säkerställa att den unge inte återfaller in i kriminalitet. Syftet är att se om fotboja kan användas för att säkerställa att barn och unga genomgår vissa behandlingsinstanser, avstår alkohol eller andra droger, befinner sig i hemmet, i skolan eller på andra aktiviteter vid givna tillfällen och på så sätt undviker kriminella miljöer.

Kommentar: Att åläggas att bära fotboja innebär en allvarlig inskränkning av rörelsefriheten, särskilt i ljuset av att utredningen ska utreda möjligheten att besluta om fotboja för unga som inte är dömda för brott. Ett beslut om att bära fotboja måste enligt Sveriges internationella åtaganden vara nödvändigt och proportionerligt. Att begränsa barns rörelsefrihet efter att de har avtjänat ett straff eller är/har varit föremål för vårdande insatser riskerar att kränka både deras rörelsefrihet och rätt till privatliv.
Det är viktigt att poängtera att unga som vårdas i hemmet på grund av koppling till grov kriminalitet inte själva måste ha misstänkts eller dömts för ett brott. Vidare bör uppmärksammas att möjlighet till fotboja efter en placering på SiS kan utgöra en illegitim inskränkning i rörelsefriheten, eftersom SiS-placeringen kan ha varit resultatet av en vårdande insats och eftersom tvångsåtgärden avses sättas in efter att tvångsvården har upphört. Åtgärden riskerar dessutom att vara kontraproduktiv, då forskning visar att misstro och negativ självtillit försvårar för barn och unga att upphöra med att begå brott. Att beläggas med fotboja när den unge aldrig har begått ett brott eller har avtjänat ett straff riskerar att öka den ungas misstro mot rättsliga och sociala myndigheter och således även öka risken för återfall i kriminalitet.

¹ De Tommasso mot Italien, no. 43395/09
² Strategiska brott kortversion av rapport 2021:5 (bra.se)

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Det finns i svensk lagstiftning än så länge ingen legaldefinition av ”gängkriminalitet”, vilket väcker frågan vilka kriterier som åtgärder som tar sikte mot gängkriminella kommer att utgå från. De kriminella nätverk som existerar i Sverige idag består av mer eller mindre lösa konstellationer som förändras snabbt. Nuvarande användning av begreppet innebär att ”gängkriminalitet” tolkas väldigt brett, och kan omfatta allt från ett fåtal personer som begår ringa narkotikaförsäljning till transnationellt organiserad kriminalitet. 

Den s.k. gängbrottsutredningen (SOU 2021:68) menade att det är svårt att ge en definitiv och enhetlig beskrivning av de kriminella nätverk som utredningens förslag på åtgärder ska riktas mot. Problembilden är komplex och dynamisk. Strukturen på och graden av organisation i kriminella nätverk varierar, och detsamma gäller de brott som begås. Utredningen landade slutligen i att det inte var en framkomlig väg att försöka skapa en legaldefinition av ”gängkriminalitet” eller ”kriminella nätverk”. Detta är också i linje med de samtida straffteoretiska utgångspunkterna i Sverige, där straffvärdet av en viss gärning ska bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. Civil Rights Defenders ser dock en risk för att denna grundläggande straffteoretiska princip kommer att luckras upp med Tidöpartiernas förslag som tar sikte på gängkriminalitet, och kommer att medföra bristande rättssäkerhet.  

dela:

Status: Tidöpartierna gav i september 2023 Polismyndigheten i uppdrag att lämna en lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige. Uppdraget innebar bland annat en bedömning av hur många personer som är aktiva i, eller är kopplade till, kriminella nätverk i Sverige samt en bedömning av hur många aktiva i kriminella nätverk i Sverige som är utländska medborgare. Uppdraget redovisades den 23 februari 2024. Enligt Polismyndighetens rapport¹ bedöms antalet aktiva personer i kriminella nätverk i Sverige uppgå till omkring 14 000 och antalet personer med koppling till kriminella nätverk till omkring 48 000. Av rapporten framgår även att en stor majoritet av de personer som bedöms vara aktiva inom kriminella nätverk är män med svenskt medborgarskap.

Kommentar: Avsaknaden av en definition i lagen av ”gängkriminalitet” och “kriminella nätverk” innebär en betydande osäkerhet kring denna typ av kartläggning. Inom ramen för Polismyndighetens rapport har “kriminella nätverk” definierats som “alla samarbeten inom ramen för vad som bedöms utgöra organiserad brottslighet på lokal, nationell eller internationell nivå”. Detta är en bred definition, och eftersom kartläggningen sannolikt omfattar även ringare brottslighet riskerar den integritetsinsinskränkning som kartläggningen innebär att vara oproportionerlig. Det är dessutom osannolikt att kartläggningen kommer att kunna uppdateras i samma takt som miljön förändras. I rapporten föreslår Polismyndigheten att redovisningar av lägesbilden ska presenteras vartannat år och att en gynnsam metod för att genomföra redovisningen är att använda underrättelsematerial. Polismyndigheten skriver dock att “det kommer finnas en viss osäkerhet i de redovisade bedömningarna, inte minst gällande hur antalet personer i kriminella nätverk förändras över tid”. Att det finns en osäkerhet kring bedömningarna om vilka som ingår i eller kan kopplas till kriminella nätverk är ytterligare ett skäl till att kartläggningen framstår som en proportionerlig integritetsinskränkning.  

Enligt Polismyndigheten bedöms antalet personer som är aktiva i eller har koppling till kriminella nätverk uppgå till 62 000 personer. I deras rapport definieras “aktiva i kriminella nätverk” som personer som förekommer i ett eller flera av de material som utgör rapportens underlag. Underlaget består bland annat av underrättelser från polisens nationella operativa avdelning och från Ekobrottsmyndigheten. “Kopplade till kriminella nätverk” definieras som personer som bedöms ha samröre med aktiva i kriminella nätverk utifrån brottsmisstankar och underrättelser. Med detta avses att personen antingen har förekommit som medmisstänkt med minst en person som är aktiv i kriminella nätverk eller kan länkas till minst två personer som är aktiva i kriminella nätverk enligt underrättelseuppgifter. Det framgår dock inte av rapporten vad som avses med att kunna “länkas” till personer som är aktiva i kriminella nätverk, vilket skapar en osäkerhet kring vad som krävs för att en person ska förekomma i kartläggningen. 

I april 2023 uppgav dåvarande rikspolischefen att 30 000 personer i Sverige ingår i ”den gängkriminella miljön”. Trots avsaknad av en närmare förklaring från Polismyndighetens håll gällande vad det innebär att ingå i den gängkriminella miljön har såväl politiker som medier talat om att det finns ”minst 30 000 gängkriminella i Sverige”. Siffran har inte minst kommit att användas som argument av politiker för att motivera nya repressiva åtgärder. Den aktuella rapporten är problematisk inte bara mot denna bakgrund, utan även eftersom det saknas en transparent insyn i kartläggningen. Av erfarenheterna från polisens register över romer finns det en stor risk för att det kommer att leda till profilering på diskriminerande grunder. Bristande insyn i kartläggningen innebär att det finns få eller inga möjligheter för de personer som omfattas av kartläggningen att få upprättelse om deras rättigheter kränks.

¹ Polismyndighetens rapport: Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige

Senast uppdaterad: 2024-03-08

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en grundlagsutredning som bland annat ska se över om det bör införas utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2024.

Kommentar: Civil Rights Defenders avstyrkte i ett remissyttrande förslaget om kriminalisering av deltagande i terroristorganisation. Vi ser att de synpunkter vi förde fram då även kan komma att aktualiseras i förhållande till det kommande förslaget om att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar.

Brottsbekämpning är i sig ett godtagbart ändamål för att inskränka vissa rättigheter, men det är viktigt att lagändringar och andra åtgärder som vidtas grundas på en djupgående och nyanserad analys av hur dessa kan komma att inskränka enskildas mänskliga rättigheter och rättsstatens principer samt konsekvenserna för samhället på längre sikt. Detta är särskilt viktigt eftersom föreningsfriheten är en av Sveriges grundlagsstadgade rättigheter, som även återspeglas av våra internationella åtaganden. Inskränkningar av föreningsfriheten får dessutom enbart göras om det är proportionerligt och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Civil Rights Defenders ser en risk att den här typen av inskränkningar i föreningsfriheten blir allt för långtgående. Det är svårt att inskränka föreningsfriheten för en så bred och icke-juridiskt definierad term som ”gängkriminalitet” utan att rättssäkerheten blir lidande. En teoretisk risk är att lagstiftningen omfattar organisering som den inte primärt varit avsedd för, till exempel organisationer som bedriver civil olydnad.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk. Enligt utredningsdirektivet ska tillämpningen av en sådan bestämmelse motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Här hänvisas till den danska lagstiftningen, som kan ge dubbla straff om brottet har begåtts i en gängkriminell kontext. Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025.

Kommentar: Som ovan redogjorts för, är det en grundläggande straffteoretisk princip att en gärnings straffvärde ska bedömas utifrån vilken skada, kränkning eller fara som själva gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. En annan princip som är lika central i den svenska rättsstaten handlar också om likhet inför lagen, och att lika brott ska straffas likadant. Om dubbla straff för gängkriminalitet införs, innebär det en uppluckring av dessa grundläggande principer. Det kan inte anses vara proportionerligt att samma gärning kan straffas dubbelt så hårt beroende på vem som har utfört gärningen. Förslaget ska också läsas i en kontext där straffskalorna också stiger, och där Tidöavtalet också nämner att utvisning vid brott ska gälla i flera fall. Avsaknaden av en legaldefinition av gängkriminalitet väcker också frågor kring hur individens processuella rättigheter ska kunna tillvaratas, eftersom det finns en risk att grunden för bedömningen av kriminella nätverk kommer att utgå från brottsbekämpande myndigheters definitioner. Sådana definitioner är sällan föremål för insyn och transparens, vilket gör det svårt att utmana juridiskt.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Regeringen överlämnade i oktober 2023 propositionen Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten (prop. 2023/24:33) vilket innefattar en kraftig skärpning av straffen för allvarliga vapenrelaterade brott, brott mot tillstånd för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor. Lagändringarna trädde i kraft 1 januari 2024 och innebär ändringar i straffskalorna för de berörda brotten och höjningar av maximistraffen.

Kommentar: Tidöpartiernas ökade fokus på repressalier och den snabba lagstiftningsakten riskerar att leda till en bristande utvärdering av lagarnas effektivitet och huruvida de kommer att uppnå de eftersökta målen. De kan istället leda till oönskade konsekvenser likt problem med överbeläggning på anstalter och ytterligare belastning på rättssystemet, istället för att åtgärda de underliggande problemen berörande brottslighet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska adressera fängelsepresumtionen. Tidöpartierna har genom kommittédirektivet angett att ”det är inte rimligt att den grundläggande regeln för påföljdsvalet är utformad som en presumtion mot fängelse” samt att ”gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff bör inte gå före brottsoffers rätt till upprättelse och intresset av att påföljden står i rimlig proportion till brottet.” Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025.

Kommentar: Enligt det nuvarande systemet ska i första hand lindrigare påföljd än fängelse användas. Det stämmer också överens med Sveriges internationella åtaganden inom mänskliga rättigheter. Eftersom frihetsberövande är en av de mest ingripande åtgärderna som staten kan använda mot en individ ska de användas restriktivt. UNODC manar i stället stater att använda alternativ till fängelsestraff, eftersom dessa är både mindre ingripande på individens fri- och rättigheter samt mer effektiva.¹ Frihetsberövande är också kontraproduktivt i relation till målen om rehabilitering och återintegrering av den som blivit dömd för brott. Med ett avskaffande av fängelsepresumtionen kommer sannolikt fler att dömas till fängelsestraff, vilket utgör en mycket större påfrestning på Kriminalvården. Fler personer i fängelse ökar också risken för överbeläggning och att frihetsberövades rättigheter inte tas tillvara.

¹ För en utveckling av UNODCs resonemang, se Handbook of basic principles and promising practices on Alternatives to Imprisonment.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna beslöt under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning. Utredningen ska nu bland annat föreslå skärpta återfallsregler. Återfall ska få betydelse vid straffmätningen i fler situationer än vad som är fallet idag. Den ursprungliga utredningen adresserar också återfall i brott på liknande sätt och initierades av förra regeringen. Uppdraget ska redovisas senast den1 juli 2024.

Kommentar: Vad som sker vid en hårdare bedömning vid återfall i brott kan sägas vara att samhället ger upp i förhållande till den enskilde. För att dölja detta samhälleliga misslyckande legitimerar man ett straff som är oproportionerligt hårt för det specifika brott som begåtts, genom att hänvisa till en osäkerhet som är placerad i framtiden.
Individen döms inte bara för det brott hen har begått, utan även för de brott personen redan har sonat, men framför allt döms hen på stigmatiserande grunder, där rättsväsendet ser personen som kriminell i framtiden.
Att döma en individ utifrån hur den tilltänkta framtiden kan komma att se ut är inte en kriminalpolitik värdig en rättsstat. Att straffa och låsa in i förebyggande syfte blir en institutionaliserad ad hoc lösning, där problemet skjuts på framtiden.¹
Slutligen menar som nämnt tidigare forskning och empiri att hårdare straff inte fungerar brottsförebyggande och kan många gånger vara kontraproduktivt. Med hårdare straff ökar nämligen risken för återfall i brott.

¹ Se även UNODC – Prevention of Recidivism and Social Reintegration, “No crime prevention strategy is complete without effective measures to address the problem of recidivism”.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna beslöt under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning. Utredningen ska nu bland annat överväga om det bör införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd (”förvaringsdom”) och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag på hur en sådan påföljd kan utformas. Uppdraget ska redovisas senast den1 juli 2024.

Kommentar: Rätten till frihet och trygghet är bland grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, vilket bland annat Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt Europadomstolens praxis tydligt stadgar.¹ Frihetsberövande är en av de mest långtgående åtgärderna som en stat kan vidta mot en individ, och tillåts därför bara om det omfattas av ett godtagbart skäl. Det räcker därför inte att ett frihetsberövande sker i enlighet med nationell lagstiftning, utan den nationella lagstiftningen i sig måste vara i enlighet med Sveriges internationella åtaganden.² Det innebär bland annat att förutsättningarna för frihetsberövande enligt nationell lagstiftning måste vara tydligt definierade och att lagen är förutsebar vad gäller dess tillämpning. Detta för att skydda gentemot godtyckligt frihetsberövande. Godtycklighet kan till exempel handla om de grunder som frihetsberövandet vilar på, eller när det inte föreligger proportionalitet mellan grunderna för frihetsberövande och frihetsberövandet i sig. Civil Rights Defenders menar att fängelsestraff på obestämd tid är en oproportionerlig inskränkning av individens frihet och, beroende på dess utformning, skulle kunna bedömas vara otillåtet godtycklig. Att låsa in någon på obestämd tid tjänar dessutom inget rehabiliterande eller återintegrerande syfte.

¹ Se till exempel Medvedyev och andra v. Frankrike, 2010, § 76; Ladent v. Polen, § 45.
² Europadomstolen, Pléso v. Ungern, 2012, § 59.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna beslöt under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning. Enligt tilläggsdirektivet ska utredningen lämna förslag som bland annat innebär att villkorlig frigivning som huvudregel inte beviljas annat än om det finns särskilda skäl, och att permission ska begränsas. Uppdraget ska redovisas senast den1 juli 2024.

Kommentar: Även frihetsberövade personer ska få sina grundläggande fri- och rättigheter tillgodosedda. Därför har det utvecklats internationella riktlinjer för hur detta ska ske.¹ Både permission och villkorlig frigivning ses som verktyg för att underlätta för den frihetsberövades återintegrering tillbaka in i samhället, och för att förebygga återfall i brott – helt i enlighet med vad människorättsinstanser och Sveriges internationella åtaganden ställer krav på.² Att skärpa kraven för villkorlig frigivning och permission skulle kunna innebära att bedömningen av den intagna hela tiden förhåller sig till tidpunkten då brottet begicks. Ett sådant strikt krav ger inte utrymme för att beakta återintegreringsprocessen och den utveckling som personen kan ha gjort sedan den blev frihetsberövad. Europadomstolen har uttalat sig om att det inte går att rättfärdiga sådana typer av strikta krav.

¹ Europadomstolen, Marcello Viola v. Italien (nr. 2), 2019; §§ 103–108.
² Europadomstolen, Murray v. Nederländerna, 2016, Khoroshenko v. Ryssland, 2015, Jankovskis v. Litauen, 2017.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna har gett Kriminalvården i uppdrag att beräkna hur många platser som måste byggas under de kommande åren. I sin budget föreslår regeringen att Kriminalvårdens anslag höjs med ca 1,5 miljarder kronor 2024. För 2025 beräknas tillskottet till ca 1,5 miljarder kronor och för 2026 till ca 4 miljarder kronor.

Kommentar: Enligt Kriminalvårdens egen rapport¹ bedömer myndigheten att kapacitetsbehoven, kostnaderna och kompetensförsörjningsbehoven kommer att bli mycket stora till följd av de planerade åtgärderna i Tidöavtalet. Den totalt bedömda ökningen av kapacitetsbehoven enbart för anstalt hamnar någonstans i spannet 3 300–4 900 fängelseår. Detta motsvarar 11–16 stora anstalter, vilket bedöms generera ett personalbehov om cirka 3 600–5 400 årsarbetskrafter totalt och kosta 7–10 miljarder kronor årligen. Slutligen anger Kriminalvården i sin rapport att det kommer att krävas både fler och andra åtgärder än att enbart bygga ut. Riskerna med den diskrepans som finns mellan resurser och lagförslagens praktiska konsekvenser rör bland annat rättigheterna för frihetsberövade, men även arbetssituationen för Kriminalvårdens personal. Under det senaste året har det återkommande kommit larm om att Sveriges häkten är överfulla och att situationen för personal och de intagna är ansträngd. Överbeläggningen är ett resultat av den höga lagstiftningstakten vad gäller kriminalisering av fler gärningar och straffskärpningar och på att Polismyndigheten har fått mer resurser. På häktena har det blivit allt vanligare att två får dela rum och periodvis har även besöksrummen belagts med intagna vilket inneburit att besök inte har kunnat genomföras. Situationen är alltså redan ansträngd och kan potentiellt medföra otillåtna inskränkningar av frihetsberövades rättigheter samt en ohållbar arbetssituation för anställda. En sådan situation kan därför även riskera att försvåra för återintegrering samt förebyggande av återfall i brott.

¹ https://www.kriminalvarden.se/globalassets/nyheter/kriminalvardens-kapacitetsbehov-till-foljd-av-tidoavtalet.pdf

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Regeringen tog den 31 oktober emot ett betänkande med förslag på regler för en ökad informationsdelning med brottsbekämpande myndigheter (SOU 2023:69). Utredningen föreslår en ny huvudregel om att information som behövs för att förebygga och bekämpa brott ska delas med brottsbekämpande myndigheter.

Kommentar: Förslaget om utökad informationsdelning med brottsbekämpande myndigheter riskerar att kränka enskildas personliga integritet och leda till en övervakning och kartläggning av enskildas personliga förhållanden.¹ Förslaget innebär att personuppgifter kommer behandlas på nya sätt, av nya aktörer och i en starkt ökad omfattning. Till exempel kan det röra sig om uppgifter från ett barns skola, om barnets etnicitet, umgänge eller släkt. Det kan också röra sig om uppgifter från sjukvården rörande exempelvis en skottskadad person. För individer som är oroade över att kartläggas av brottsutredande myndigheter kan det skapa ett hinder för att åtnjuta rätten till hälsa och utbildning.

I utredningen påpekas också att uppgiftsinhämtningen bedöms få störst genomslag på underrättelseområdet.² Det är i det avseende viktigt att påminna om att individer som omfattas av de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet inte är misstänkta för något konkret brott.³

Den minskade sekretessen mellan myndigheter är särskilt oroväckande i relation till de övriga förslag som Tidöpartierna vill driva fram i relation till personer som inte är misstänkta för brott, exempelvis förslagen om utökade möjligheter att använda hemliga preventiva tvångsmedel.

¹ SOU 2023:69 s. 714
² SOU 2023:69 s. 709
³ SOU 2023:69 s. 631

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna har fortsatt handläggningen av en utredning om Anonyma vittnen som tillsattes 2022 av den tidigare regeringen. Den 30 oktober överlämnade utredningen om Anonyma vittnen (SOU 2023:67) sitt delbetänkande till regeringen. I betänkandet föreslås att det ska införas ett system med anonyma vittnen i brottmål. Förslaget innebär att åklagare och försvarare i vissa fall ska ges rätt att åberopa vittnen som är okända för motparten och domstolen.

Kommentar: Det följer av Sveriges internationella åtaganden att den som blivit anklagad för ett brott har en rätt till rättvis rättegång. Det inbegriper bland annat en rätt att förhöra motpartens vittnen. Eftersom förslaget om anonyma vittnen förtar försvarets möjlighet att ifrågasätta vittnets trovärdighet och begränsar vilka frågor som kan ställas till vittnet riskerar det att kränka den tilltalades rätt till en objektiv prövning. Om inte heller domstolen vet vem vittnet är försvårar det även deras möjligheten att utreda om vittnet är trovärdigt, vilket minskar domstolens möjlighet att göra en fullgod bevisvärdering.¹ Förslaget riskerar därför att inskränka på grundläggande rättsstatliga principer.

Om anonyma vittnen tillåts finns även en risk att de vittnen som idag väljer att vittna offentligt istället kommer göra detta anonymt. Syftet med lagförslaget om anonyma vittnen är att bryta tystnadskulturen och öka lagföringen av brott. Men eftersom anonyma vittnesmål kan komma att leda till fler vittnesutsagor med lägre bevisvärde riskerar förslaget dessutom att bli kontraproduktivt.

¹ Kostovski mot Nederländerna

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

I Tidögranskningen noterade Civil Rights Defenders att Tidöavtalet sammanblandar kriminalitet med migration. Under det år som gått ser vi i debatten och retoriken att detta om möjligt blivit än tydligare och ännu mer normaliserat¹. Detta är en förenklad förklaring, som används för att motivera inskränkningar av asylsökandes, migranters och icke-medborgares mänskliga rättigheter i Sverige. Av de förslag som nedan analyseras är det tydligt att Tidöpartierna inte bara avser att minska invandringen till Sverige, utan även göra det svårare för de grupper som inte har svenskt medborgarskap att leva i Sverige. Tidöpartierna har också som uttalat mål att öka återvandringen.

Civil Rights Defenders noterar också att det sker en fördjupad skiktning av olika kategorier av människor inom migrationspolitiken. Bland annat rör det om skillnaderna mellan personer med flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande, mellan de med tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, men också vilka som anses vara ”riktiga” flyktingar. Samtidigt kommer flera av förslagen ovan att leda till en större otrygghet även för de som har fått uppehållstillstånd, då det finns risk att dessa kommer att återkallas eller utmönstras. Att försätta människor i ett konstant tillstånd av osäkerhet och otrygghet kommer inte att öka incitamenten att bli en del av samhället, utan tvärtom.

I sammanhanget ska det erinras om att Tidöpartierna drastiskt sänkte antalet kvotflyktingar som Sverige tar emot, från 5 000 per år till 900 per år. Kvotflyktingsystemet bidrar till en mer rättvis ansvarsfördelning mellan länder, då de flesta som flyr hamnar i grannländerna runt konfliktområdena. De som väljs ut som kvotflyktingar av UNHCR är bland de mest sårbara grupperna, exempelvis barn. Tidöpartierna vill nu att urvalet också ska utgå från kriterier som ger en välgrundad prognos för god integration i det svenska samhället och i förhållande till svenska värderingar. Det är ett sätt att göra skillnad mellan flyktingar och villkora skyddsvärdheten utifrån parametrar som inte hör hemma inom asylrätten.

Både minskningen av kvotflyktingar och striktare krav på familjeåterförening innebär att de lagliga vägarna till Sverige blir mindre. Konsekvensen blir att fler kommer att tvingas till farliga flyktvägar, med stor risk för liv och hälsa. Bristen på lagliga och trygga vägar till Europa är ett resultat av en gränspolitik med långtgående konsekvenser. Priset betalas av de som dör längs vägen.

Tidöpartierna har påstått att 100 000 personer befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd och att dessa lever i ett så kallat ”skuggsamhälle”.² Siffrorna har inte närmare redovisats av regeringen, och det framgår inte varför personer hamnar i ett så kallat skuggsamhälle. Det kan antas att ett inte oansenligt antal av de som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd gör det med anledning av en rättsosäker asylprocess. Många befinner sig också här utan tillstånd för att de är statslösa och inte kan utvisas till något annat land.

Sammantaget ser Civil Rights Defenders en risk att den riktningen som migrationspolitiken rör sig i leder till att Sveriges inte längre respektera internationella åtaganden på migrationsområdet, men också att det kommer att vara kontraproduktivt sett till ambitionen att underlätta för människor att bli en del av samhället.

¹ Se exempelvis Statsministerns tal till nationen
² https://www.expressen.se/nyheter/de-som-inte-har-ratt-att–vistas-i-sverige-ska-ut/

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som syftar till att så långt som rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter till miniminivån enligt EU-rätten. Utredningen ska också ta ställning till hur möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för vissa utlänningar samt under vilka förutsättningar som permanenta uppehållstillstånd kan ändras. Den del som berör anpassning av det svenska regelverket till EU:s rättsliga miniminivå, ska redovisas senast den 2 januari 2025, och övriga delar ska redovisas senast den 2 oktober 2025.

Kommentar: Syftet med EU:s skydd av mänskliga rättigheter är att säkerställa att medlemsländerna respekterar och främjar de grundläggande rättigheterna som fastställs i EU-stadgan, EKMR och andra relevanta internationella instrument. Att tolka mänskliga rättigheter som enbart en miniminivå kan skapa en risk för att medlemsländerna endast strävar efter att undvika att bryta mot lagstiftningen, i stället för att aktivt främja och skydda mänskliga rättigheter. Om lagstiftningen läggs på en miniminivå ökar också risken för att tillämpningen leder till felaktiga inskränkningar i enskilda fall, med allvarliga konsekvenser för individen.

Den uttalade önskan att lägga sig på en miniminivå är inte att anse vara ett korrekt sätt att uppfylla Sverige konventionsåtaganden. Staterna har en skyldighet att tolka internationella överenskommelser med respekt för överenskommelsens syfte och ändamål. När det gäller förslaget att utmönstra permanenta uppehållstillstånd kommer det att innebära en ökad osäkerhet för de som tvingas leva med tillfälliga uppehållstillstånd, vilket i sin tur försvårar för dem att bli en del av det svenska samhället. Vidare kommer det också att innebära ökade kostnader i form av ökat antal prövningar. När det gäller frågan om att utreda möjligheten att ändra redan beviljade permanenta uppehållstillstånd bör det framhållas att inom förvaltningsrätten gäller som utgångspunkt att ett beslut som till sin karaktär är gynnande för en enskild, inte senare får ändras av myndigheten till den enskildes nackdel. Syftet med detta är att enskilda ska kunna inrätta sig efter olika beslut och känna trygghet i att de inte plötsligt ändras. Den enskilde bör alltså kunna förvänta sig att myndigheten inte tar tillbaka vad den har beviljat genom ett beslut.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna presenterade under 2023 propositionen Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl. Där föreslogs bland annat att åldersgränsen för att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning höjs och att begränsa möjligheterna till undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring, när anknytningspersonen är alternativt skyddsbehövande. Vidare föreslogs att bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter tas bort och att barn i stället ska få beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter trots att omständigheterna inte har samma allvar och tyngd som för vuxna. Lagändringarna trädde i kraft den 1 december 2023.

Kommentar: Att kraftigt begränsa rätten till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande riskerar att bryta inte bara mot barnkonventionen men även mot EKMR. Det slogs fast i en dom från Migrationsöverdomstolen (MIG 2020:18). Att Tidöpartierna ändå har gått vidare med ovan nämnda lagförslag visar på en bristande ambition att leva upp till mänskliga rättigheter och Sveriges internationella åtaganden. Begränsningar i familjeåterförening för personer med subsidiär skyddsstatus (till exempel alternativt skyddsbehövande) skulle därutöver kunna utgöra en otillåten inskränkning av rätten till familjeliv enligt art. 8 EKMR. EU har traditionellt ansett familjeåterförening vara en av de viktigaste komponenterna för en lyckad integration, vilket bland annat återspeglas av förordet till familjeåterföreningsdirektivet. I Civil Rights Defenders yttrande över utkastet fördjupar vi vår kritik mot nämnda lagändringar.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status:  Den 1 november 2023 trädde en ny bestämmelse i kraft efter förslag från Tidöpartierna som innebär att arbetskraftsinvandrare måste ha en lön på minst 80 % av dagens medianlön, alltså 27 360 kr i månaden, för att beviljas arbetstillstånd. Den 15 februari 2024 tog regeringen emot en ny utredning¹, som initialt tillsattes av förra regeringen men som under 2023 kompletterades med tilläggsdirektiv från Tidöpartierna. I utredningen föreslås att det nuvarande inkomstkravet på 80 % ersätts med ett krav på att utlänningens lön ska uppgå till minst medianlönen för Sverige vid tidpunkten för ansökan, vilket i nuläget innebär en månadslön på 34 200 kr. Lönekravet inte ska gälla yrken där det bedöms finnas behov som inte kan tillgodoses med arbetskraft i Sverige. Vilka yrken som undantas ska regleras i en förordning. Utredningen föreslår även att regeringen ska kunna utesluta vissa yrkesgrupper helt från att beviljas arbetstillstånd, däribland personliga assistenter och bärplockare, samt att möjligheten till så kallat “spårbyte” avskaffas. Det innebär att en individ som sökt asyl i Sverige men haft en anställning under asylprövningen inte längre kan söka arbetstillstånd från Sverige, utan måste söka från utlandet. Lagstiftningen föreslås träda i kraft 1 juni 2025.

Kommentar: De nu gällande reglerna rör sig redan om en kraftig ökning från kravet på 13 000 kr i lön till 27 360 kr, utan några övergångsregler. Att öka kravet på inkomst med 20 % försvårar ytterligare möjligheten att söka arbetstillstånd. Vi är också kritiska till att spårbyte nu föreslås att tas bort. Möjligheten att göra ett spårbyte infördes för att möjliggöra för asylsökande som fått avslag på sin asylansökan att i vissa fall i stället söka och beviljas arbetstillstånd utan att behöva lämna landet. Reglerna infördes eftersom det framstod som oskäligt och kostsamt för den enskilde, dess familj och dess arbetsgivare att den ansökande behöver lämna landet under tiden ansökan om arbetstillstånd prövas. Att möjligheten nu tas bort riskerar att minska arbetsgivares incitament att anställa asylsökande som lever i Sverige.

Civil Rights Defenders har i våra yttrande över En långsiktig migrationspolitik samt yttrande över Utkastet till lagrådsremiss vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl, argumenterat att ett höjt försörjningskrav kommer att slå extra hårt mot personer som inte har utbildning eller vars utbildning inte är efterfrågad på arbetsmarknaden. Det gör att faktorer som socioekonomisk klass, kön och utbildning kommer att påverka vem som har möjlighet att beviljas arbetstillstånd och likaså familjeåterförening. Utöver dessa strukturer verkar diskriminerande strukturer negativt mot människor med utomeuropeisk bakgrund, vilket leder till att de i praktiken inte har tillgång till arbetsmarknad i samma utsträckning som andra. Slutligen framgår principen om familjens enhet och att en familj i möjligaste mån ska hållas samman av både svensk och internationell praxis. Fortsatt strikta krav på försörjning och boende riskerar att gå emot skyddet av denna essentiella princip då det förhindrar familjers möjlighet att återförenas.  

¹ https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/02/sou-202415/

Senast uppdaterad: 2024-02-16

dela:

Status: Under 2023 presenterades en utredning som bland annat föreslår att möjligheten för asylsökande att välja eget boende med bibehållna förmåner ska tas bort. I stället måste alla asylsökande nu bo på Migrationsverkets egna boenden. Utredningen förslår även utökade befogenheter för Migrationsverkets personal samt sanktionsmöjligheter vid misskötsamhet på Migrationsverkets boenden. Regeringen har också beslutat att utredarens uppdrag ska utvidgas till att föreslå hur en anmälningsplikt, kopplad till att asylsökande ska bo ett visst boende, kan införas. De ska också ta ställning till om asylsökande ska vistas inom ett geografiskt område samt utreda om förslagen går utöver miniminivåerna för EU-rätten. Utredningen ska presenteras den 31 maj 2024.

I februari 2024 tillsatte regeringen ytterligare en utredning som ska se över kommunernas skyldighet att ordna en tidsbegränsad boendelösning för nyanlända i max 3 år, och hur detta boende ska vara villkorat med att nyanlända aktivt bidrar till sin etablering i arbets- och samhällslivet. Utöver detta har regeringen också gett Migrationsverket i uppdrag att förbereda för ett reformerat system för mottagande av asylsökande som bidrar till att uppfylla regeringens mål om en effektivare asylprocess och ett effektiverare återvändande. Bland annat ska de förbereda för övergången från lägenhetsboenden till kollektiva boenden i mottagnings- och återvändandecenter. Migrationsverket ska redovisa uppdraget för regeringen senast den 31 oktober 2024.  

Kommentar: Utredningens förslag tar inte tillräcklig hänsyn till konsekvenserna för asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat är Sverige skyldig att tillgodose en adekvat levnadsstandard, rätten till bostad, rätten till privat- och familjeliv samt barns rätt till utbildning, hälsa och trygghet. Därför ska tiden som spenderas i gemensamma asylboenden vara så kort som möjligt, och asylsökande bör snabbt få tillgång till egna, privata boenden.¹ Risken med stora, kollektiva asylboenden är att asylsökandes mänskliga rättigheter inte fullt ut kommer att kunna tillgodoses. Det kan också vara kontraproduktivt ur ett integrationsperspektiv, om asylboenden också isoleras från övriga samhället. Barn, ensamstående mammor och hbtqi-personer riskerar att drabbas särskilt negativt av kollektiva asylboenden, eftersom dessa sällan är anpassade efter deras behov.² 

Att därtill införa områdesbegränsningar där asylsökande ska vistas inom vissa geografiska områden samt införa en anmälningsplikt riskerar att ytterligare begränsa asylsökandes mänskliga rättigheter. Det skulle inskränka på rörelsefriheten. Civil Rights Defenders är även mycket kritiska till att införa sanktionsmöjligheter i form av nedsatt dagersättning vid misskötsamhet, då detta kommer att få oproportionerligt negativa konsekvenser för den drabbade. 

För en fördjupad kommentar kring förslaget, se Civil Rights Defenders remissyttrande.

¹ https://www.refworld.org/docid/3f3770104.html
² Sandra Karlsson, Children’s lived rights, 2021.

Senast uppdaterad: 2024-03-13

dela:

Status: Regeringen meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om ett ordnat initialt mottagande av asylsökande. Utredaren ska nu se över om det är möjligt att kräva att asylsökande i större utsträckning än i dag kan åläggas att täcka eller på annat sätt bidra till kostnaderna för hälso- och sjukvård, med undantag för tandvård. Uppdraget ska redovisas 2024. Den initiala utredningen tillsattes av förra regeringen.

Kommentar: Enligt gällande lagstiftning finns ingen fast avgift för asylsökande kopplad till mottagandet. Om asylsökande ska tvingas betala i samband med en asylansökan riskerar det att i praktiken begränsa rätten till asyl, då rätten till att söka asyl kommer att villkoras av ekonomiska medel. Civil Rights Defenders är tveksamma till huruvida en fast avgift för mottagandet skulle vara förenligt med EU:s mottagandedirektiv.

Därutöver skulle det kunna få negativa konsekvenser för integrationen om asylsökande ska bära en större del av kostnaden för sitt mottagande. Asylsökande är generellt en ekonomiskt utsatt grupp med utmaningar att ta sig in på arbetsmarknaden. I kombination med förslaget om att inskränka rätten för asylsökande att arbeta i väntan på beslut i asylprocessen riskerar kravet på avgift att göra det ännu svårare för asylsökande att bli en del av samhället. 

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna beslutade under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om en målstyrd integrationspolitik, som initialt tillsattes av förra regeringen. Den 1 februari 2024 delredovisades utredningen där nya mål för integrationspolitiken föreslås. Bland annat anges att andelen utrikes födda som arbetar och försörjer sig själva ska öka och att språkkunskaperna hos utrikesfödda ska öka.

Utredaren ska också se över om regelverket för etableringsersättningen, etableringstillägget och bostadsersättningen innehåller tillräckligt starka incitament för att den nyanlände ska börja arbeta eller utöka sin arbetstid samt lämna förslag på hur etableringstillägget och bostadsersättningen kan avskaffas. Etableringstillägg kan lämnas till den som får etableringsersättning och har hemmavarande barn, medan den som är ensamstående utan hemmavarande barn kan få bostadsersättning. Uppdraget ska slutredovisas 31 maj 2024. 

Vidare tillsattes en kommitté i oktober 2023 som har fått i uppdrag att granska kvalificeringen till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för nyanlända och icke-medborgare bosatta i Sverige. Uttalat i direktivet är att målet är att föreslå en ny modell för kvalificering som minskar risken för att dessa förmåner fungerar som tilldragningsfaktorer för migranter samt för att öka incitamenten för nyanlända att snabbt integreras, hitta arbete och bli självförsörjande för att motverka utanförskap och långvarigt bidragsberoende. Kommittén ska även lämna förslag på hur rätten till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen kan avskaffas eller begränsas för nyanlända som erhåller etableringsersättning, i enlighet med EU-rätt eller andra internationella åtaganden. Uppdraget ska redovisas senast 30 september 2024.

Kommentar: Sverige har åtagit sig att upprätthålla en viss nivå på individens boende och levnadsstandard, exempelvis genom art. 25 UDHR och art. 11 ICESCR som fastslår rätten till en tillfredställande levnadsstandard. Detta inkluderar tillgång till bostad, mat, kläder och andra grundläggande behov. Avskaffandet av bostadsersättning, etableringsersättning och andra ekonomiska bistånd har negativa konsekvenser för individer som redan befinner sig i en socioekonomiskt utsatt situation. Dessa ersättningar utgör ofta en viktig del av ekonomin för många som kämpar för att upprätthålla en acceptabel levnadsstandard. Utan dessa bidrag kan boendekostnaderna bli en alltför tung ekonomisk börda, och tillgängligheten till grundläggande behov som mat och kläder kan påverkas. För de som redan lever i socioekonomiskt utsatta situationer kan detta leda till en försämrad levnadssituation och kan även försvåra möjligheterna till social inkludering och delaktighet i samhället.

Barnkonventionen stadgar också att social trygghet är en grundläggande rättighet för alla barn i ett land. Redan enligt rådande nivå av regelverk och praxis i bidragssystemen når hundratusentals barn inte upp till rätten till en skälig levnadsnivå. Att föräldrar ska behöva kvalificera sig till en lägstanivå för att klara sina mest grundläggande levnadsomkostnader som mat, boende och kläder kommer att innebära att många barn förnekas sin rätt till en materiellt anständig tillvaro. Detta kommer i sin tur att påverka hälsa, skolprestationer och framtidstro. När barnbidrag inrättades var det centralt att det skulle vara ett generellt bidrag till alla barn, utan att göra skillnad på föräldrarnas situation. Detta har varit väldigt viktigt för att undvika stigmatisering och utanförskap. Samma resonemang bör även prägla etableringstillägget. Att utmönstra etableringstillägget innebär en risk för diskriminering av barn beroende på deras status som nyanländ.

Vidare kan förslagen kring kvalificeringen till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för nyanlända och icke-medborgare i Sverige brista i aspekter som likabehandling då detta initiativ skapa och förstärka ojämlikheter baserade på ursprung och nationalitet. Att införa en modell som specifikt riktar sig mot nyanlända och icke-medborgare kan skapa en känsla av uteslutning och påverka dessa grupper negativt. Genom att fokusera på specifika grupper och koppla deras rättigheter till kriterier som är kopplade till ursprung eller migrationsstatus, riskerar man att skapa en narrativ som förstärker stereotyper och främjar negativa attityder gentemot dessa grupper. Sådana åtgärder kan bidra till att befästa och normalisera en hierarki baserad på ursprung, vilket går emot principen om alla människors lika värde och riskerar istället att skapa och förstärka rasistiska strukturer i samhället.

Senast uppdaterad: 2024-02-07

dela:

Status: Tidöpartierna meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om målstyrd integrationspolitik. Utredaren får nu även i uppdrag att föreslå ett nytt mål för integrationspolitiken där samhällets insatser utgår från att ”den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska samhället”. Tidöpartierna har även fortsatt handläggningen av en utredning som föreslår att det ska ställas krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för att beviljas permanent uppehållstillstånd. Kunskaperna föreslås visas genom ett godkänt prov för permanent uppehållstillstånd. Det ska tas fram ett särskilt kunskapsprov som består av delprov; ett som avser det svenska språket och ett som avser det svenska samhället. Kunskapskravet föreslås träda i kraft 1 juli 2027.  

Kommentar: Civil Rights Defenders tillsammans med ett flertal antidiskrimineringsbyråer har i vårt remissyttrande avstyrkt förslaget om att införa kunskapskrav. Vårt avstyrkande baseras på att det saknas empiriskt stöd för att kunskapskrav leder till ökad integration, och att det tvärtom finns empiriskt stöd för att kunskapskrav leder till exkludering och diskriminering utifrån diskrimineringsgrunderna funktionsnedsättning, kön och ålder. Vidare finns det behov att i stället stärka existerande språk och samhällsutbildningar, och att stärkt arbete mot diskriminering har större positiva effekter i samhället. Om förslaget att införa språk- och kunskapsprov för permanent uppehållstillstånd trots kontraproduktiva konsekvenser ändå genomförs menar vi att det är ytterst viktigt att utredningens förslag på undantag är noga utformade för att undvika diskriminering. Detta innebär konkret att personer med skyddsbehov bör undantas kunskapskravet, att undantaget för personer med funktionsnedsättning inte får bli för snävt samt att anpassningar vid provsituationen måste definieras tydligare.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 utredningen Skärpta krav för att förvärva svenskt medborgarskap. Utredaren ska bland annat föreslå krav på längre hemvist i Sverige för att förvärva medborgarskap. Dessutom ska utredningen bedöma vilka ytterligare kunskaper om det svenska samhället och svensk kultur som ska krävas för att förvärva medborgarskap, krav på egenförsörjning för att förvärva medborgarskap, skärpt krav på hederligt levnadssätt för att förvärva medborgarskap samt ta ställning till om det bör införas ett krav på medborgarskapssamtal och om avläggande av lojalitetsförklaring eller liknande ceremoniellt inslag som slutpunkt i processen att förvärva medborgarskap. Uppdraget ska redovisas 30 september 2024.

Den 24 januari 2024 lämnade regeringen också in en lagrådsremiss med förslag om ändringar i lagstiftningen om svenskt medborgarskap. Det föreslås bland annat att kraven för förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan ska skärpas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2024.¹

Kommentar: Tidöpartiernas ambition är att göra det avsevärt svårare att bli svensk medborgare jämfört med idag. Alla eventuella förslag om skärpta villkor att erhålla medborgarskap behöver vila på en gedigen grund då medborgarskapet är av stor betydelse för enskilda och deras integration i Sverige.  Om en växande grupp personer befinner sig i landet och saknar medborgarskapets grundläggande rättigheter, vidgas klyftor i samhället och fler människor ställs utanför möjligheten att påverka och ta del av samhällets olika funktioner. Införandet av höga krav för att erhålla medborgarskap kan leda till att en grupp av permanent boende, som av olika skäl inte uppfyller kraven, ställs utanför och betraktas som en ”andra klassens medborgare”. Denna hierarki strider mot principen om lika värde och rättigheter för alla individer oavsett deras ursprung eller bakgrund.

¹. https://www.regeringen.se/contentassets/8a3014cf7ac146d8a69968c40e279ffd/andringar-i-medborgarskapslagen.pdf

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Under 2023 meddelade Tidöpartierna ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om stärkt återvändandeverksamhet, som initialt tillsattes av förra regeringen. Den 2 februari 2024 redovisades den del av utredningen som berör preskriptionstid för avlägsnandebeslut och bestämmelser om återreseförbud. Utredningen föreslår att preskriptionstiden för ett avlägsnandebeslut ska börja löpa först när utlänningen lämnat landet och att preskriptionstiden ska förlängas från 4 till 5 år. Om ett avlägsnandeförbud förenats med ett återreseförbud ska avlägsnandebeslutet preskriberas först när tiden för återreseförbudet löpt ut. Utredningen föreslår också att återreseförbud ska kunna bestämmas till längre tid än vad som gäller idag. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 januari 2025. Utredningen ska slutredovisas 30 september 2024.  

Kommentar: I nuläget är preskriptionstiden normalt fyra år när ett beslut om avvisning eller utvisning har vunnit laga kraft. Därefter går det att söka uppehållstillstånd på nytt. Ett sådant uppehållstillstånd får bara beviljas om preskription inträtt utan att det beror på den enskildas agerande. Reglerna om preskription infördes för att skydda asylsökande från att under väldigt lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av ett beslut som inte har kunnat verkställas.¹ I många fall preskriberas utvisningsbeslut därför att personen i fråga inte har kunnat återvända på grund av att landet som de ska utvisas till inte tar emot dem – oavsett vad personen själv gör för att försöka följa utvisningsbeslutet. En stor grupp av sådana människor är statslösa personer som saknar medborgarskap. Att preskriptionstiden inträder först efter att utlänningen lämnat landet innebär att man allvarligt försvårar för denna grupp att legalisera sin vistelse.

Om förslaget träder i kraft kommer de som fått ett avlägsnandebeslut endast kunna legalisera sin vistelse i Sverige genom en prövning av så kallade verkställighetshinder. Det riskerar att leda till flera rättssäkerhetsbrister, bland annat eftersom beviskravet är mycket högt ställt och besluten bara i vissa fall går att överklaga. Förslaget riskerar därför att leda till att människor som egentligen har rätt till skydd i Sverige utvisas samt bidra till att fler under lång tid tvingas leva i papperslöshet. Särskilt barn och statslösa riskerar att lida svåra humanitära konvenser på grund av förslaget.

Det bör noteras att Europadomstolen i ett avgörande (Sudita Keita mot Ungern²) ansåg det vara en kränkning av rätten till privatliv att en statslös person hade vistats i Ungern i 15 år utan att kunna legalisera sin vistelse. Även EU-domstolen har förtydligat att medlemsstater inte bör fatta beslut som inte går att verkställa eftersom sådana beslut skulle strida mot barnets bästa.³ För en fördjupad kommentar se vårt remissvar.

¹ Prop. 1975/76:18, s. 121.
² https://hudoc.echr.coe.int/eng?i=002-12816
³ TQ v. Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C-441/19)

Senast uppdaterad: 2024-04-16

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som ska se över regelverket om förvar. Utredaren ska bland annat se över om det bör införas möjligheter att ta utlänningar i förvar i fler situationer än vad som idag är möjliga, tidsfristerna för förvar (det vill säga hur länge en person får hållas kvar) samt överväga utökade möjligheter att visitera förvarstagna och söka igenom deras rum och tillhörigheter. Uppdraget delredovisades 10 januari 2024¹ och ska slutredovisas 17 februari 2025. Lagförslaget föreslås träda i kraft 1 juli 2025.

Kommentar: Förvar används för att begränsa rörelsefriheten och inskränka privatlivet för personer som inte har begått brott. Detta bör väga tungt vid en proportionalitetsbedömning. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska förvar användas restriktivt och bara som en sista utväg – mindre ingripande alternativ ska finnas tillgängliga och användas i första hand. Därutöver ska det noteras att det är väldokumenterat att personer som frihetsberövas i förvar upplever många negativa effekter, såväl fysiskt som psykiskt.²

Det finns redan i nuläget många personer som är förvarstagna utan att det leder till verkställighet av utvisningsbeslut. Att myndigheterna arbetar aktivt med verkställigheten är en del av bedömningen av om det finns grund för förvar. Ändras inget i möjligheterna till verkställighet av utvisningsbeslut finns det risk för att ökade tvångsmedel inte ökar mängden verkställda beslut om utvisning utan enbart ökar mängden personer som är förvarstagna eller på andra sätt har sin rörelsefrihet och rätt till privatliv inskränkt.

Utredningen som gjorts på uppdrag av Tidöpartierna föreslår att det ska införas utökade möjligheter att visitera förvarstagna och söka igenom deras rum och tillhörigheter. Men behovet av ökad visitering motiverats inte tillräckligt, vilket innebär att åtgärden på ett oproportionerligt sätt inskränker enskildas rätt till privatliv och integritet. JO har även kritiserat hur personal på förvar utnyttjat sin överordnande ställning, till exempel genom hot om tvångsåtgärder.³ Innan personalen ges utökade befogenheter att göra ingrepp i enskildas privatliv bör dessa brister åtgärdas. Tiden som enskilda spenderar i förvar har också dubblerats de senaste fem åren⁴, vilket gör det än mer angeläget att förhållandena i förvar är goda och förenliga med grundläggande mänskliga rättigheter. För en mer fördjupad kommentar se vårt remissyttrande.

¹ https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/01/utredning-foreslar-nya-regler-for-att-starka-ordning-och-sakerhet-vid-forvar/

² WHO:s rapport Addressing the health challenges in immigration detention and alternatives to detention, 2022.

³ Opcat-inspektion av Migrationsverket, förvaret i Mölndal den 17–18 januari 2023, JO O 3–2023

⁴ SOU 2024:5 s.56: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/01/sou-20245/

Senast uppdaterad: 2024-04-16

dela:

Status: Under 2023 presenterade Tidöpartierna ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen Stärkt återvändandeverksamhet. Enligt tilläggsdirektivet ska utredningen nu även undersöka utökad användning av fotografier, fingeravtryck och DNA-analys för identifiering i alla slags utlänningsärenden. Denna del ska redovisas senast 30 september 2024.

Kommentar: Att öka inhämtningen av biometriska data motiveras av syftet att effektivisera återvändandeverksamheten för personer som saknar tillstånd att vistas i Sverige. Det finns en risk att en utökning av den kontroll som myndigheter utövar kommer att leda till att personerna blir mer benägna att undvika kontakt med myndigheterna, vilket innebär att åtgärderna inte skulle vara ändamålsenliga och kan dessutom orsaka att grupper skjuts längre utanför samhället. Det kommer försvåra för personer i papperslöshet att få tillgång till sina grundläggande fri- och rättigheter. Det bör även erinras om att biometriska data utgör särskilt känsliga personuppgifter, vilket även aktualiserar frågor om den enskildes integritet och hur detta ska vägas mot myndigheternas intresse av kontroll.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna har gett Migrationsverket i uppdrag att prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd.

Kommentar: Resultatet av en återkallelse av skyddsstatus blir att många flyktingar förlorar sin rätt till fortsatt skydd och att de själva inte förstår eller blir medvetna om detta förrän i samband med att de ansöker om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Sedan Migrationsverket har fått i uppdrag att prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd har civilsamhällesorganisationer uppmärksammat en ökning av antalet tidigare asylsökande hbtqi-personer vars tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd har återkallats efter att Migrationsverket inlett en utredning om återkallelse. Det finns också en risk för att Migrationsverkets utredning av särskilt hbtqi-personer bedrivs genom att ställa integritetskränkande frågor kring personers sexuella läggning och/eller könsidentitet/könsuttryck, vilket inte ska vara tillåtet enligt UNHCR:s rekommendationer. Vid återkallelse av skyddsstatus förordnas inte ett offentligt biträde i ärendet, vilket innebär en risk förallvarliga konsekvenser för den enskilde utan att denne får tillgång till stöd, råd och juridisk information från jurist eller advokat.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: I november 2023 har Tidöpartierna gett en särskild utredare uppdraget att analysera och föreslå utvidgningar av möjligheterna att neka och återkalla uppehållstillstånd på grund av brister i levnadssätt samt att avvisa utlänningar utan uppehållstillstånd. Vidare ska berörda myndigheter ges ökad tillgång till information för att fatta fler beslut om nekande, återkallelse, och avvisning. Uppdraget ska redovisas senast den 15 januari 2025.

Kommentar: Listan över skäl för nekande, återkallelse, och avvisning inkluderar bland annat bristande regelefterlevnad, exempelvis bidragsfusk eller annat missbruk av välfärdssystemet, skulder till det allmänna och till enskilda, association eller samröre med kriminella nätverk eller klaner. Den breda exemplifieringen riskerar att leda till en betydande grad av godtycklighet. Bedömningen av vad som utgör ”brister i levnadssättet”, ”svenska värderingar” eller ”association med kriminella nätverk” är subjektivt och tolkningsbar, vilket leder till en bristande förutsebarheten för enskilda och ökar risken för oproportionerliga och inkorrekta beslut baserat på godtyckliga bedömningar.

Vidare har Europadomstolen har i sin praxis påvisat vikten av en proportionalitetsbedömning med hänsyn till brottets allvar vid bedömning av huruvida en person ska beviljas uppehållstillstånd och hur detta kan leda till inskränkningar av den enskildes rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 EKMR.¹ Sådana exempel som omnämns i direktivet kan därför ifrågasättas och bedömas stå i strid med vad som skulle vara proportionerligt, då flertal av de omnämnda exemplen inte utgör brott, vilket kan leda till en hårdare bedömning än den som godtas enligt internationell rätt och att Sverige bryter sina internationella åtaganden.

Att utvisa utländska medborgare utan att de begått brottsliga handlingar eller blivit dömda för brott strider mot rättsstatens grundprinciper om oskuldspresumtion och kan inte anses vara proportionerligt med tanke på vilken långtgående maktutövning en utvisning utgör och dess konsekvenser för individen. Åtgärden strider potentiellt mot grundläggande människorättsnormer såsom rätten till privatliv och rätten till yttrandefrihet och går inte i linje med principen om allas lika värde. Till följd av risken för godtyckliga definitioner av ”bristande levnadssätt”, kan det öppna för stereotyper och fördomar. Individer kan utsättas för diskriminering baserat på generaliseringar eller felaktiga antaganden om deras livsstil, kulturella bakgrund eller socioekonomiska status.

Att utredaren även ska analysera om det är möjligt och lämpligt att också inkludera yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden, är systemhotande eller som kan hota den offentliga förvaltningens legitimitet som en sådan grund för nekande eller återkallelse är en oroväckande utveckling och långgående åtgärd, där grundläggande demokratiska rättigheter riskeras att åsidosättas.

¹. Boultif v. Switzerland, Application no. 54273/00, 2 August 2001, para. 51–56.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Under 2023 meddelade Tidöpartierna ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning. Utredaren ska nu utvidga mandatet om att se över införandet över en s.k. informationsplikt, en form av angiverilagstiftning. Det innebär en skyldighet för kommuner och myndigheter att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Med tilläggsdirektivet innebär det att utredaren inte på förhand ska utgå från några undantag, vilket var fallet när förra regeringen tillsatte utredningen. Utredningen ska överlämnas till regeringen den 30 september 2024.

Kommentar: Införandet av en informationsplikt mellan Polismyndigheten och andra myndigheter riskerar att hindra personers tillgång till sina grundläggande rättigheter, såsom vård och skola. Även personer som lever i papperslöshet omfattas av dessa rättigheter. Rättigheter får inte heller förbli teoretiska, utan måste vara nåbara i praktiken. Det innebär att även om rätten till utbildning och vård kvarstår i teorin, trots en informationsplikt, riskerar den praktiska konsekvensen bli att människor av rädsla avstår från all myndighetskontakt. Detsamma gäller om informationsplikten kommer att medge undantag för exempelvis sjukvård och utbildningsväsendet, eftersom det är svårt att kommunicera lagstiftning till gruppen personer i papperslöshet.

I sammanhanget är det av stor betydelse att anlägga ett barnrättsperspektiv, och att säkerställa att eventuella lagändringar inte strider mot barnkonventionen. Alla barn, oavsett juridisk status, har en ovillkorlig rätt till utbildning enligt barnkonventionen. Flera människorättsinstanser, däribland barnrättskommittén, uppmanar stater att se till att det i praktiken är vattentäta skott (”brandvägg”) mellan utbildningsinrättningar och migrationsmyndigheter, och förbjuda att elevers uppgifter lämnas ut samt förbjuda verkställande av migrationsbeslut på eller nära skolors områden. Att gå i motsatt riktning begränsar eller omintetgör rätten till utbildning och rätten till vård för barn i papperslöshet. Slutligen har FN:s kommitté för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter uppmanat Tyskland, som har liknande lagstiftning, att upphäva sin informationsplikt så att personer i papperslöshet kan få sina rättigheter tillgodosedda.¹ Informationsplikten kommer även att stå i stark kontrast mot yrkesetiken hos berörda yrkesgrupper.

^1. CESCR Concluding observations on the sixth periodic report of Germany, 2018, paras. 26–29.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna utfärdade ett regleringsbrev till Polismyndigheten för 2023, där det bland annat anges att antalet gränskontroller ska ökas med 25 %. Dessutom trädde en ny lagstiftning i kraft under året, som ger utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden. Lagstiftningen innebär bland annat en sänkning av kraven för när inre gränskontroll kan ske, men även för kroppsvisitation och omhändertagande av pass eller andra identitetshandlingar. Dessutom meddelade Tidöpartierna under 2023 ett tilläggsdirektiv som ger en befintlig utredning i uppdrag att överväga avskaffandet eller omformulering av den nuvarande principen om att det ska finnas ”grundad anledning” för en utlänningskontroll. Genomsökning av mobiler med mera finns också med i nämnda tilläggsdirektiv. Samma tilläggsdirektiv angav även att utredaren skulle göra en översyn av regelverket om inre utlänningskontroller för att förbättra myndigheternas möjligheter att kontrollera personers rätt att vistas i landet. Den 14 september presenterades propositionen Effektivare verktyg vid inre utlänningskontroll (2023/14:12). I propositionen föreslår regeringen att det ska införas en möjlighet för myndigheterna att vid en inre utlänningskontroll kroppsvisitera en utlänning för att söka efter pass eller andra identitetshandlingar och en möjlighet att omhänderta sådana handlingar. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 2024.

Kommentar: Att brottsbekämpande myndigheter ges ytterligare och vidare befogenheter att stoppa och kontrollera enskilda individer för att kontrollera deras vistelserätt innebär en ökad risk för ras-/etnisk profilering.¹ Ras-/etnisk profilering är förbjudet enligt såväl internationell rätt som svensk lag, samt oförenlig med grundläggande rättsstatliga principer om allas lika värde och likhet inför lagen. FN:s Rasdiskrimineringskommitté har vidare identifierat risken för ras-/etnisk profilering som störst vid bland annat identitetskontroller.² I svensk forskning har särskilt ras-/etnisk profilerings samband med inre gränskontroller uppmärksammats.³

Vidare medförs en risk för kränkningar av enskildas mänskliga rättigheter. Exempelvis kroppsvisitation är en åtgärd som inskränker rätten till skydd för privatlivet som fastslås i artikel 8.1 EKMR med vissa begränsade möjligheter till undantag i enlighet med artikelns andra punkt. Kroppsvisitationer utgör en känslig åtgärd som påverkar individens integritet och privatliv och är därför avgörande att överväga om de åtgärder som vidtas är förenliga med grundläggande mänskliga rättigheter och om de respekterar principen om proportionalitet i varje enskilt fall. En ökad användning av åtgärder som kroppsvisitationer, kan underminera det allmänna förtroendet för myndigheter och rättssystemet. Att finna en balans mellan nödvändiga säkerhetsåtgärder och respekten för individens rättigheter är avgörande för att undvika överträdelser av grundläggande friheter och upprätthålla en rättvis och demokratisk samhällsstruktur. Ökade ingripande åtgärder kan skapa en atmosfär av övervakning och misstro, vilket går emot demokratiska värden och principen om respekt för individens värdighet.

Vad gäller den nya lagstiftningen om utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden avstyrkte Civil Rights Defenders förslaget i ett remissyttrande. Se även vårt resonemang kring visitationszoner. Enligt Sveriges internationella åtaganden ställs höga krav på effektivitet, proportionalitet, rättssäkerhet, legalitet och objektivitet. Vår kritik grundas både i att kraven inte är uppfyllda, och att förslaget genomfördes trots en bristande människorätts- och konsekvensanalys. Denna kritik har även riktats av andra remissinstanser, såsom DO och JK.

¹ Se, i urval, bl.a., Granér, R., Patrullerande polisers yrkeskultur, 2005; SOU 2005:60, ”Röster om etnisk diskriminering”, 2005; Kalonaityté, V., Kawesa, V., Tedros, A., ”Att färgas av Sverige: upplevelser av diskriminering och rasism bland ungdomar med afrikansk bakgrund i Sverige, Diskrimineringsombudsmannen, 2007; Wieslander, M., Ordningsmakter inom ordningsmakten: diskurskamp, dilemman och motstånd i blivande polisers samtal om mångfald, 2014. Schclarek Mulinari, ”Slumpvis utvald – ras-/etnisk profilering i Sverige”, 2017.
² CERD, General Recommendation No. 36 (2020) on preventing and combating racial profiling by law enforcement officials, CERD/C/GC/36, 17 December 2020, para. 18.
³ Hydén, S., Lundberg, A., Inre utlänningskontroll i polisarbetet – mellan rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige, 2004.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: I syfte att öka återvandringen för personer bosatta i Sverige med anknytning till ett annat land beslutade regeringen i oktober 2023 att tillsätta en särskild utredare. Utredaren ska bland annat kartlägga insatser för att stimulera återvandring, identifiera ekonomiska incitament för återvandring, och föreslå nödvändiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 1 augusti 2024. Migrationsverket ska redan enligt ett regeringsuppdrag arbeta med frivillig återvandring och ska nu arbeta med att vidare göra informationen och detta tillgänglig och nu ut till fler personer.

Kommentar: Året 2022 var det totalt 30 sökande och av dessa beviljades två personer bidrag för frivillig återvandring.¹ Frivillig återvandring berör inte en stor grupp av människor och rätten till att frivilligt lämna landet är något som en alltid har i enlighet med art. 13 FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Civil Rights Defenders menar att fokus på frivillig återvandring utgör en felprioritering utifrån de begränsade resurser som Migrationsverket har och det kan uppfattas som ett symboliskt initiativ av Tidöpartierna för att understryka deras narrativ om att vara en integrerad del av samhället. Det underliggande narrativet i utredningen och dess inriktning på att stimulera återvandring, särskilt för personer som inte integrerats enligt specifika kriterier, trots att det är personer som uppfyller lagkraven för att bosätta sig i landet, riskerar att förstärka stereotyper och negativa attityder gentemot vissa grupper i samhället. Istället för att fokusera på integrationsåtgärder och skapa en inkluderande miljö för alla som väljer att bosätta sig i Sverige, kan detta initiativ förstärka ett potentiellt rasistiskt narrativ som kopplar en persons värde till deras grad av integration. Resurser bör istället fokuseras på att skapa trygga, säkra och effektiva handläggningsprocesser för asylsökande och andra grupper som söker tillstånd att bosätta sig i Sverige. Långa handläggningstider leder idag till rättssäkerhetsbrister, särskilt inom asylärenden, där det blir svårare för asylsökande att bevisa skyddsbehov med tiden. I kombination med andra planerade åtgärder, som åtgärder om kvalificering till välfärden och skärpningar av möjligheterna att erhålla permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap, riskerar det att resultera i en mer eller mindre påtvingad återvandring, snarare än en frivillig sådan. 

¹. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2023/2023-08-29-Fler-insatser-kravs-for-att-oka-kunskapen-om-stod-vid-atervandring.html

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela: