Civil Rights Defenders delar den oro som grov kriminalitet i Sverige skapar, inte minst för boende i utsatta områden, de som drabbas och deras närstående. Att bekämpa brott och öka tryggheten i samhället är viktiga mål som Civil Rights Defenders stödjer; det är också en rättighetsfråga. Vi ser dock med oro på att Tidöpartierna framför allt fokuserar på kortsiktiga och repressiva lösningar som innebär rättighetsinskränkningar och en försvagad rättsstat. ​​Respekten för grundläggande rättsstatsprinciper som proportionalitet, effektivitet och legalitet brister i lagstiftningsarbetet. Mot bakgrund av forskning och empiri, som beskrivs i mer detalj i kommentarerna nedan, ser vi att flertalet av åtgärderna i bästa fall kommer att vara verkningslösa, i värsta fall rent kontraproduktiva i förhållande till målet om att stävja det dödliga skjutvapenvåldet. Flertalet av förslagen riskerar dessutom att skapa större klyftor i samhället, vilket i sig är en etablerad riskfaktor för kriminalitet.

Tidöpartierna har varit tydliga med sin ambition om att göra en genomgripande förändring av hela det straffrättsliga systemet. Mot bakgrund av åtgärderna i Tidöavtalet rör det sig om en tydlig rörelse från det rehabiliterande och återintegrerande perspektivet till ett fokus på vedergällning och repression. Staten ska i allt större utsträckning fokusera på att utfärda fängelsepåföljd som straff medan brott främst ska bekämpas genom lagföring.

Enligt Tidöpartierna innebär förändringarna ett skifte i fokus, från gärningspersonen till den brottsutsatte. Det är en förståelse som ​​framställer brottsutsatta som en homogen grupp vars behov tillgodoses av höjda straff. Civil Rights Defenders menar att den enda gemensamma nämnaren för alla brottsutsatta är att det bästa är om brott överhuvudtaget inte sker. Därför måste stort fokus vara på att förebygga brott. Civil Rights Defenders vill också påminna om de rättigheter som brottsutsatta har såsom rätt till information, rätt till stöd, rätt till skydd och att yrkesprofessioner som kommer i kontakt med brottsutsatta ska vara adekvat utbildade.  

Flera av Tidöavtalets förslag suddar ut gränsen mellan dömd och icke-dömd. Brottsbekämpande myndigheter kan sedan oktober 2023 avlyssna personer även utan brottsmisstanke, sedan april 2024 kan visitationszoner införas där alla i ett bostadsområde kan utsättas för kroppsvisitation utan skälig misstanke och vistelseförbud kan sedan februari 2024 utfärdas utan fällande dom. Med Tidöpartiernas kriminalpolitik riskerar flera grupper, framför allt personer som rasifieras och som bor i socio-ekonomiskt eftersatta områden, att stigmatiseras och misstänkliggöras utan skälig grund. Detta hör inte hemma i en demokratisk rättsstat. 

Civil Rights Defenders noterar också med oro att ett flertal kriminalpolitiska lagstiftningsprocesser riktar in sig mot unga lagöverträdare, och att samma linje av repression återfinns även här. Det är sedan länge etablerat att unga lagöverträdare särbehandlas inom rättsväsendet med hänvisning till barnrättsperspektiv och barnpsykologiska aspekter. Att luckra upp detta är inte bara i strid med barns rättigheter, men också kontraproduktivt. Ökad lagföring och repression samt användning av tvångsmedel mot unga lagöverträdare har allvarliga konsekvenser, inte minst vad gäller stigmatisering, skapandet och förankringen av en ”kriminell identitet” samt ökad risk för återfall i (ofta grövre) brottslighet.

Forskning kring orsakerna bakom kriminalitet pekar ut ekonomisk ojämlikhet och fattigdom som riskfaktorer för kriminalitet. Det innebär att kriminalitet, inklusive gängkriminalitet, i första hand inte ska betraktas som ett polisiärt problem. Fokus bör i stället ligga på att åtgärda de strukturella, sociala och ekonomiska riskfaktorerna. Tidöpartiernas brottsförebyggande arbete verkar dock främst handla om den avskräckande effekten som skärpta straff ska innebära samt den s.k. inkapaciteringseffekten, där den frihetsberövade helt enkelt inte har möjlighet att begå brott. Skärpta straff har dock liten eller ingen brottsreducerande effekt – särskilt i det långa loppet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/

dela:

Status: De senaste åren har det införts flertalet förändringar inom området för hemliga tvångsmedel. Exempelvis har brottsbekämpande myndigheter sedan april 2020 kunnat använda sig av hemlig dataavläsning i brottsbekämpande syfte. Lagen om hemlig dataavläsning är en tidsbegränsad lag som gäller till och med sista mars 2025 och infördes under förra regeringens mandatperiod. I november 2024 lämnade Tidöpartierna föreslag om vissa ändringar i lagstiftningen samt att lagen ska bli permanent. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025.  

2023 blev det även tillåtet med preventiv avlyssning i Sverige. Det innebär att brottsbekämpande myndigheter nu kan använda hemliga tvångsmedel (exempelvis telefonavlyssning, kameraövervakning, dataavläsning) mot personer som inte är misstänkta för brott. Utredningen tillsattes av förra regeringen med sina stödpartier, men lagen har röstats igenom och börjat gälla under Tidöpartiernas mandatperiod. I september 2024 trädde lagändringar i kraft som innebär ytterligare utvidgning av preventiva tvångsmedel. Lagändringarna möjliggör bland annat preventiv husrannsakan och preventiv rumsavlyssning.

Kommentar: Var och en är enligt svensk grundlag samt Sveriges internationella åtaganden skyddade mot betydande intrång i den personliga integriteten. Övervakning är förenat med stora risker, på både individ- och samhällsnivå. Ur ett samhälleligt perspektiv kan utökad övervakning leda till rädsla som hindrar människor från att rättmätigt utöva sina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar det demokratiska samhället. 

Att införa en permanent lagstiftning om hemlig dataavläsning innebär ett omfattande intrång i rätten till privatliv och skyddet för den personliga integriteten. Civil Rights Defenders bedömer i och för sig att hemlig dataavläsning kan vara en ändamålsenlig och proportionell åtgärd för att uppnå syftet att bekämpa allvarlig brottslighet. Införandet av sådana åtgärder måste dock föregås av en ytterst noggrann avvägning mellan dessa båda intressen.

Tidöpartierna föreslår bland annat att överskottsinformation som har inhämtats vid hemlig dataavläsning ska få användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Ett sådant beslut ska enligt förslaget fattas av åklagare. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att det finns en tydlig reglering om när överskottsinformation får användas samt att informationen endast får användas då det är proportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden. Vi menar dock att det i förslaget saknas tydliga riktlinjer för hur proportionalitetsbedömningen bör göras i den praktiska tillämpningen. Vidare föreslås att det ska införas möjlighet att i vissa fall inhämta kameraövervakningsuppgifter i realtid, även i enskildas hem, för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott. Förslaget riskerar att leda till en omfattande övervakning av den som tvångsmedlet riktar sig emot, samt dennes familjemedlemmar, närstående eller till och med brottsoffer.  

Civil Rights Defenders menar även att det inte går att på ett rättssäkert sätt övervaka personer utan brottsmisstanke. Det finns en stor risk att personer som inte har begått och som inte kommer att begå brott kommer att drabbas av en icke-legitim integritetsinskränkning.   

Under de senaste åren har användningen av sedan tidigare existerande hemliga tvångsmedel ökat markant, samtidigt som en granskning av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden visat på allvarliga brister i användningen av hemliga tvångsmedel.¹ Dessutom har hemliga tvångsmedel använts i mycket större utsträckning än vad lagstiftaren ursprungligen avsåg. Detta borde ha beaktats i proportionalitetsbedömningen inför bedömningen av om preventiv avlyssning ska införas.   

Möjligheten till preventiv avlyssning infördes innan tidigare hemliga tvångsmedel utvärderats. I den utvärdering som nu presenterats om lagen om hemlig dataavläsning saknas tyvärr också en bedömning av den föreslagna lagstiftningens lämplighet i ljuset av de omfattande förändringar som har införts och föreslås införas vad gäller hemliga tvångsmedlen. Risken är att detta leder till en sämre förståelse för den sammantagna effekten av tvångsmedlen vad gäller rättighetsinskränkningar men också deras effektivitet, för makthavare, privatpersoner och de myndigheter som ska förhålla sig till lagstiftningen.   

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget om preventiv avlyssning som blev lag 2023 samt vårt remissyttrande till lagförslaget om ytterligare utvidgning av preventiva tvångsmedel. Se även vårt remissyttrande till lagförslaget om en permanent lagstiftning om hemlig dataavläsning. 

¹ https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/skrivelse/2021/12/skr.-20212279/

Senast uppdaterad: 2024-11-15

dela:

Status: I april 2024 presenterades ett antal lagförslag som förenklar användningen av kamerabevakning för kommuner, regioner och vissa aktörer som utför en verksamhet av allmänt intresse, exempelvis friskolor och privata vård- och omsorgsgivare. Bland annat föreslås att tillståndskravet helt ska avskaffas. Det innebär att de som vill bedriva kamerabevakning inte längre behöver söka tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten innan bevakningen påbörjas.

I juni 2024 presenterades även ett antal lagförslag som utökar polisens möjlighet att använda kamerabevakning samt använda sig av teknik för automatisk ansiktsigenkänning (AI). Bland annat föreslås att polisen ska kunna bedriva kamerabevakning i på vissa allmänna platser utan att behöva göra en dokumenterad intresseavvägning mellan skyddet för den personliga integriteten och polisens behov av bevakning. Det ska också bli enklare att dela information som samlats in genom kamerabevakning inom polismyndigheten samt till andra myndigheter, såsom Tullverket, Åklagarmyndigheten och Skatteverket. Även uppgifter som samlats in från trängselskattskameror och kameror för infrastrukturavgift ska enklare kunna delas med polisen. Slutligen föreslås även att teknik för biometrisk fjärridentifiering i realtid ska få användas på allmän plats för brottsbekämpningsändamål. Det innebär att AI ska kunna användas för att genomföra ansiktsigenkänning i offentligheten. 

Kommentar: Kamerabevakning innebär att en omfattande mängd personuppgifter från personer som varken är misstänkta eller dömda för brott samlas in av polisen. För att en sådan insamling ska vara laglig krävs att den är nödvändig och proportionerlig i det enskilda fallet. I dagsläget finns särskilda skyddsmekanismer på plats för att förhindra att insamling av personuppgifter sker i strid med dessa krav. Det föreslås nu att flera sådana skyddsmekanismer tas bort, vilket ökar risken för att insamling av personuppgifter via exempelvis kamerabevakning kommer att kränka rätten till personlig integritet.

Utredningen innehåller även förslag på att AI ska användas för att identifiera vissa brottsmisstänkta samt för att söka efter försvunna personer på allmän plats. Det rör individer som är misstänkta för bland annat människorov och terroristbrott. En sådan omfattande övervakning kan dock ha en så kallad “chilling-effect”. Både risken för felaktiga identifikationer och medvetenheten om att yttranden och handlingar kan spelas in av polisen riskerar att bidra till att individer begränsar sina yttranden. Till exempel kan det leda till att färre vågar demonstrera.¹ Det riskerar även att drabba minoriteter och särskilt utsatta grupper på ett oproportionerligt sätt ². På platser i andra länder där denna teknik redan införts har städer valt att förbjuda AI, då det lett till ökad diskriminering, felaktiga frihetsberövanden och en stor mängd felaktiga identifikationer. Exempelvis konstaterade brittiska forskare att AI-verktyget identifierade fel person i 81 % av fallen. ³ 

Övervakning är förenat med stora risker, på både individ- och samhällsnivå. Utökad övervakning kan leda till rädsla som hindrar människor från att rättmätigt utöva sina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar det demokratiska samhället. För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget om förbättrade möjligheter för polisen att använda kamerabevakning och vårt remissyttrande till lagförslaget om kamerabevakning i offentlig verksamhet.

¹ The right to privacy in the Digital Age, UN High Commissioner for Human Rights

² Report of the Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression, OHCHR

³ London Post: Haringey says no to facial recognition surveillance

Senast uppdaterad: 2024-09-25

dela:

Status: Den 21 december 2023 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag på en ny lag om preventiva vistelseförbud. Lagen röstades igenom av riksdagen den 24 januari 2024 och lagändringarna började gälla den 1 februari 2024. Lagen innebär att en person kan förbjudas att inom ett avgränsat område vistas på allmän plats, på skolgårdar eller motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem. Enligt lagen ska vistelseförbud kunna användas mot personer även när de inte är misstänkta för brott. Ett vistelseförbud kan också kombineras med elektronisk övervakning. Överträdelse av vistelseförbud är straffsanktionerat med böter eller fängelse i högst ett år. 

Kommentar: Vistelseförbud inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv. Åtgärden är särskilt inskränkande med tanke på att den tar sikte på personer som inte är dömda till straff. Ett vistelseförbud kan innebära att man under en tid begränsas från skola, arbete, fritidsaktiviteter, vårdcentral, familj och bostad. Detta bör väga tungt i en proportionalitetsbedömning. Den nya lagen innehåller inte heller adekvata rättssäkerhetsgarantier, bland annat i form av en stadgad maximal radie för hur stor geografisk yta som ett vistelseförbud får täcka. Slutligen är det tveksamt om vistelseförbud kommer att lyckas uppnå syftet att minska viss typ av kriminell verksamhet, eftersom ett vistelseförbud inte förhindrar kriminaliteten att förflyttas eller främjas från andra platser.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande till lagförslaget.  

Senast uppdaterad: 2024-08-21

dela:

Status: Under 2022 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att lämna förslag på hur ett system med tidsbegränsade och geografiskt avgränsade visitationszoner, som regeringen valt att benämna säkerhetszoner, kan införas i Sverige. Uppdraget redovisades den 14 december 2023 och regeringen presenterade sitt lagförslag den 5 mars 2024. Lagändringarna trädde i kraft den 25 april 2024.

Kommentar: Systemet med visitationszoner motiveras med att det underlättar för polis att genomföra kontroller i situationer där en konflikt behöver kylas av, och där polis kan behöva kontrollera individer som inte redan är kända av polis. Svensk polis hade dock redan mycket långtgående möjligheter att visitera individer utan skälig brottsmisstanke även i jämförelse med våra grannländer. Genom 19 § 2 st. polislagen får poliser bland annat kroppsvisitera enskilda ”i den utsträckning det behövs” för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. De effekter som regeringen, och utredarna, säger sig vilja uppnå med ett system med visitationszoner hade sannolikt kunnat uppnås genom tillämpning av den redan existerande lagstiftningen i kombination med utökade resurser för polis att insamla underrättelser för att kunna genomföra väl underbyggda ingripanden.

Vi ifrågasätter också effektiviteten av ett system med visitationszoner. Detta inte minst mot bakgrund av den låga träffsäkerhet som polisens kontroller har idag. Även utredningen konstaterade att effektivitetsvinsten av ett system med visitationszoner bedöms vara begränsad och att de ökade befogenheterna i en visitationszon inte bedöms medföra ett stort antal fler skjutningar eller sprängningar kan förhindras.  

Möjligheter för polis att kroppsvisitera enskilda utan skälig brottsmisstanke öppnar upp för godtyckliga polisingripanden och därigenom för omotiverade intrång i enskildas personliga integritet. JO har återkommande kritiserat Polismyndighetens användning av kroppsvisitationer och har även inlett en granskning av polisers användning av kroppsvisitationer enligt 19 § 2 st. och 20 a § polislagen. I granskningen, som publicerades under hösten 2023, konstaterade JO att polisens tillämpning av bestämmelserna var oacceptabel och innebar en fara för rättssäkerheten. Mycket talar för att den nya lagstiftningen kommer att leda till samma tillämpningsproblem. Inte minst då lagtexten är formulerad på ett sätt som riskerar att leda till att enskilda poliser kan komma att tolka sina befogenheter i en visitationszon som bredare än lagen medger. Det är därför viktigt att Polismyndigheten ges i uppdrag av regeringen att ta fram tydliga riktlinjer för hur bedömningen ska ske av huruvida en kroppsvisitation bör genomföras för att förebygga godtyckliga och diskriminerande kroppsvisitationer.  

Med en lagstiftning som ökar risken för godtyckliga polisingripanden, ökar också risken för diskriminerande polisingripanden. Därför är det av yttersta vikt att regeringen skyndsamt går vidare med förslaget i den statliga utredning (SOU 2021:94) som blev färdig den 1 december 2021 och som innebär att diskrimineringslagens förbud mot diskriminering också ska omfatta åtgärder vidtagna av polis.  

Ett system som ger poliser vida befogenheter att vidta tvångsmedel ställer höga krav på rättssäkerhetsgarantier. Den nya lagstiftningen uppfyller dessvärre inte dessa krav. Möjligheten för enskilda att genom så kallat förvaltningsbesvär försöka få till stånd en prövning av beslutet att införa en visitationszon är inte tillräcklig. En bättre ordning hade varit att varje beslut att införa visitationszon skulle fattas av domstol. Det är heller inte tillfredsställande att lagstiftningen inte anger en bortre tidsmässig och geografisk gräns för visitationszoner. I praktiken kan detta komma att leda till omfattande och långvariga visitationszoner.  

Sammantaget anser vi att ett system med visitationszoner innebär inskränkningar i enskildas fri och rättigheter som inte är nödvändiga eller proportionerliga.  

I vårt remissyttrande föreslog vi att, om regeringen trots de risker som ett system med visitationszoner innebär och trots bristande ändamålsenlighet avser att gå vidare med förslaget att införa ett sådant system, bör regleringen införas som en tillfällig lagstiftning under två år varefter effekterna av lagstiftningen utvärderas. Regeringen har dock inte hörsammat detta och valt att inte tidsbegränsa lagstiftningen. 

De särskilda befogenheterna i en visitationszon ska enligt den nya regleringen få gälla även mot barn. Poliser kan visserligen även före lagändringen kroppsvisitera barn utanför en visitationszon, och så även barn under 15 år. Det är bristande ur ett barnrättsperspektiv och barn bör endast utsättas för tvångsmedel när synnerliga skäl föreligger, och som huvudregel i närvaro av en vårdnadshavare. Det är motiverat med hänsyn till att barnets bästa ska utgöra ett tungt vägande skäl i alla åtgärder och beslut som rör barn.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

Senast uppdaterad: 2024-04-25

dela:

Status: Tidöpartierna har tillsatt en utredning som bland annat ska föreslå att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall. Ett exempel är att överväga om gränsen för presumtion för häktning ska sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025. 

Kommentar: Häktning är ett stort intrång i en persons grundläggande fri- och rättigheter, särskilt med tanke på att det används gentemot personer som inte har dömts för brott. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska häktning därför bara användas som en sista utväg vid undantagsfall.¹ Användning av häktning måste dessutom vara nödvändigt och proportionerligt.² Sverige har i över trettio års tid mottagit omfattande skarp kritik från såväl JO som FN:s och Europarådets kommittéer mot tortyr för våra långvariga häktningar och utbredda användning av restriktioner. Kritiken har särskilt avsett situationen för häktade barn och den isolering som restriktionerna ofta leder till, men även avsaknad av tidsgränser för häktning samt att det finns för få alternativ till häktning.³ Det innebär att det redan finns stora problem med hur häktning används i Sverige som inte har åtgärdats. Gränsen för häktespresumtion sänktes från 2 år till 1,5 år under 2023, trots omfattande kritik kring effektivitet och proportionalitet. En ytterligare sänkning bör därför inte ske efter så kort tid, och utan utvärdering.

¹ Se Europadomstolens praxis, jfr Ambruszkiewicz v Poland.
² Fair Trials rapport A Measure of Last Resort? The practice of pre-trial detention decision making in the EU från 2016. https://www.fairtrials.org/app/uploads/2022/01/A-Measure-of-Last-Resort-Full-Version.pdf
³ Human Rights Committee, Concluding observations on the seventh periodic report of Sweden, 2016, para 29; JO:s rapport “Tema isolering av intagna från häkte”, 2020.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Regeringen föreslog i maj 2024 att det ska införas en ny förverkandeform, självständigt förverkande, som gör det möjligt för staten att ta tillgångar som misstänks ha brottsligt ursprung “från kriminella”, oavsett om det kan bevisas att någon har begått ett brott. Riksdagen röstade ja till förslaget och den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft den 8 november 2024. 

Lagändringen innebär att det numera är möjligt att förverka egendom som inte står i rimlig proportion till en persons lagliga förvärvskällor. Det innebär att en person som till exempel har stora mängder kontanter, stora tillgångar på banken eller lyxartiklar ska bli av med dem om han eller hon inte har inkomster som står i proportion till egendomen och inte heller kan förklara varifrån egendomen kommer. För att säkerställa ett sådant förverkande kan tvångsmedel användas. Ett självständigt förverkande ska prövas av domstol.  

Kommentar: För att en utredning om självständigt förverkande ska få inledas måste det finnas anledning att anta att viss egendom kommer från brottslig verksamhet. Tröskeln för när en utredning ska få inledas är alltså låg och det finns inget krav på en konkret brottsmisstanke. Enligt lagen ska förverkande få ske om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Det ska inte behöva bevisas att någon har begått ett visst konkret brott, utan förverkansformen ska bygga på en mer generell bedömning utifrån de omständigheter under vilka egendomen påträffades, personens egendoms- och inkomstförhållanden och omständigheterna i övrigt i det enskilda fallet.   

Till skillnad från de förverkandeformer som fanns tidigare är självständigt förverkande alltså inte knutet till något konkret brott, utan förverkandeformen tar sin utgångspunkt i viss egendom, i detta fall egendom som härrör från brottslig verksamhet. Detta i kombination med ett så pass vitt begrepp som “brottslig verksamhet” riskerar att medföra oförutsägbarhet i rättstillämpningen.  

Den nya förverkandeformen riskerar att innebära betydande integritetsintrång för enskilda, inklusive för barn, och det går inte att bortse från risken att förverkandeformen kan komma att tillämpas på ett diskriminerande sätt. Enskilda som inte är misstänkta för brott skulle enligt lagen kunna bli föremål för en utredning som i mångt och mycket får bedrivas på samma sätt som en förundersökning om brott. Lagen har betydande rättssäkerhetsbrister och framstår inte som proportionerlig, i synnerhet inte i förhållande till barn. 

Senast uppdaterad: 2024-11-15

dela:

Barn är sina egna rättighetsbärare. En central princip i barnkonventionen är att barnets bästa ska vara vägledande i alla beslut som rör barn. Forskning visar att barn skiljer sig från vuxna i deras fysiska och psykologiska utveckling, samt vad gäller behov av emotionellt stöd och utbildning. Detta reflekteras också av Sveriges internationella åtaganden såsom barnkonventionen. Detta motiverar varför barn och unga inte på samma sätt som vuxna hålls ansvariga för sina handlingar inom straffsystemet. Skyddet för barnets bästa inom kriminalpolitiken innebär därför ett fokus på rehabilitering och återintegrering när det rör sig om ungdomskriminalitet.*

Sverige och andra stater är förpliktigade att utveckla och implementera en strategi för unga lagöverträdare. Detta krav ska läsas tillsammans med övriga rättigheter som barnkonventionen stadgar, såsom skyddet mot diskriminering men också att all behandling av barn ska vara i linje med barnets känsla av värdighet och värde, samt beakta barnets ålder. Bland annat innebär det att alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn och unga som har begått brott ska vara adekvat utbildade.  

*CRC General Comment 10: Children’s Rights in Juvenile Justice, 2007; Se även UN Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (de så kallade Beijing-reglerna).  

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som ska överväga och föreslå ändringar av den straffrättsliga behandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen ska bland annat överväga och, om lämpligt, lämna förslag på en sänkning av straffmyndighetsåldern samt föreslå ändringar som innebär att straffreduktionen för unga (18–20 år) ska tas bort. Utredningen ska även föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för unga lagöverträdare i åldern 15–17 år.

Uppdraget ska slutredovisas senast 10 januari 2025, men uppdraget som rör straffreduktion för unga redovisades i juni 2024. Utredningen föreslår bland annat att straffreduktionen för unga (18–20 år) ska avskaffas. Enligt förslaget ska lagöverträdarens ålder alltså inte vid något tillfälle beaktas vid straffmätningen när det är fråga om åldersgruppen 18–20 år. Utredningen föreslår också att straffreduktionen för lagöverträdare i åldrarna 15–17 år ska förändras så att straffreduktionen i fortsättningen ska göras i skälig omfattning. Enligt utredningen innebär detta att straffreduktionen för unga generellt ska vara mindre än idag.

Kommentar: Straffbarhetsåldern i Sverige är idag 15 år, en ålder som enligt FN:s barnrättskommitté är förenlig med barnkonventionen. Vidare förordar kommittén att det är just runt 14–15 år som straffbarhetsåldern ska vara som lägst, utifrån vad vi vet om barns mognad, utveckling och förståelse för konsekvenser av olika ageranden. Kommittén uppmanar också alla stater som har en högre straffbarhetsålder att inte sänka denna, i enlighet med artikel 41 i barnkonventionen.¹ Förslaget att eventuellt sänka straffbarhetsåldern har mött kritik av en rad barnrättsorganisationer.² Förslaget om avskaffad och minskad straffreduktion för unga skulle innebära att straffen generellt sett skulle bli högre.

Barn som begår brott är inte sällan offer för vuxnas exploatering. Risken att vuxna utnyttjar barn och unga för att utföra kriminella gärningar just för att barn och unga inte kan dömas till lika hårda straff som vuxna kan dock inte antas minska avsevärt i och med de aktuella förslagen. Vi ser snarare en risk för att skärpta straff för barn och unga kan leda till att vuxna börjar utnyttja ännu yngre barn.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande om straffreduktion för unga.

¹ https://www.svd.se/a/69dbgL/debattorer-barn-i-kriminella-gang-behover-skydd-inte-straff samt https://www.ohchr.org/en/press-releases/2023/02/un-child-rights-committee-publishes-findings-azerbaijan-bolivia-ireland
² https://unicef.se/barnkonventionen/sverige-maste-ta-kritiken-fran-fn-barnrattskommitte-pa-allvar

Senast uppdaterad: 2024-12-02

dela:

Status: Tidöpartierna har fortsatt handläggningen av en utredning som bland annat föreslår inrättandet av ungdomsfängelser i Kriminalvårdens regi. Utredningen tillsattes 2021 av förra regeringen. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2028. I september 2023 gav regeringen Kriminalvården i uppdrag att förbereda inrättande av särskilda enheter för barn på vissa anstalter. Dessa ungdomsfängelser ska vara redo att tas i drift senast 1 juli 2026. 

Kommentar: Om förslaget blir verklighet innebär det att påföljden sluten ungdomsvård (på särskilda ungdomshem som drivs av SiS) ska utmönstras och att unga lagöverträdare framöver i stället ska dömas till fängelse. Fängelsepåföljden ska verkställas på särskilda ungdomsavdelningar på Kriminalvårdens befintliga anstalter.

Barnkonventionen stadgar att varje barn som frihetsberövas ska åtskiljas från vuxna. Ett barn som frihetsberövas ska inte placeras i ett vuxenfängelse eller annan institution för vuxna. Forskning visar att placeringen av barn i vuxenfängelser eller dylikt hotar deras basala trygghet, välmående och deras framtidsutsikter vad gäller risken för återfall i brott och sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället. Det enda acceptabla undantaget vad gäller åtskiljande av frihetsberövade barn och vuxna bara får ske när det är i barnets bästa. Detta undantag ska dock tolkas snävt. Barnrättskommittén är tydliga med att principen om barnets bästa inte ska tolkas som vad som är smidigast för staten i fråga. Staterna ska i stället etablera separata faciliteter för barn som frihetsberövas, och dessa ska omfatta utbildad personal med fokus på barnperspektiv, med tillhörande policyramverk och praktik.
Barnkonventionen anger vidare att fortsatt vistelse i en facilitet för minderåriga ska vara möjlig även efter att en intagen fyllt 18 år om det är för personens bästa, och inte står i motsats till de övriga barnens bästa.

Senast uppdaterad: 2024-08-21

dela:

Status: Under 2022 tillsattes en utredning om brottsförebyggande åtgärder för barn och unga på initiativ av den tidigare regeringen. I maj 2024 presenterades utredningen som föreslår en ordning med så kallade ungdomskriminalitetsnämnder. En sådan nämnd ska enligt förslaget bestå av en domare och två ledamöter från Polismyndigheten respektive kommunen och nämnden kunna besluta om brottsförebyggande åtgärder för barn som riskerar att begå brott. Enligt utredningens förslag ska polisen hänvisa barn under 18 år, utan nedre åldersgräns, till nämnden om det finns risk för att barnet “kommer att begå brott av allvarligt slag”. Det finns dock inget krav på att barnet ska ha dömts för eller ens misstänkts för brott.

Kommentar: Att bedömningar ska göras av potentiellt mycket unga barns risk för framtida brottslighet är förenat med uppenbara risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Det handlar om att försöka förutse framtida händelser och av förslaget framgår det inte tillräckligt tydligt vad som menas med “allvarlig brottslighet” i detta sammanhang. Enligt utredningen ska risken för framtida brottslighet bedömas utifrån en samlad bedömning av barnets beteende, levnadsförhållanden, eventuell brottslighet och övriga omständigheter. Den vaga definitionen av allvarlig brottslighet och de otydliga bedömningskriterierna innebär stora svårigheter att förutse om, när och hur lagstiftningen kan komma att tillämpas. Vi ser också en risk för stigmatisering genom att barn som redan lever i utsatta situationer pekas ut som potentiella brottsförövare. 

Den föreslagna ordningen är inspirerad av en liknande ordning som finns i Danmark. Det har dock hittills varit svårt att dra några tydliga slutsatser om de danska ungdomskriminalitetsnämndernas brottsförebyggande effekt. De undersökningar som gjorts pekar på ingen brottsförebyggande effekt för barn mellan 15–17 år och endast på viss effekt för barn mellan 10–14 år. Detta underlag är inte tillräckligt för att motivera att ett liknande system ska införas i Sverige.  

Enligt utredningen bör den svenska ordningen med ungdomskriminalitetsnämnder så långt som möjligt avgränsas från det straffrättsliga påföljdssystemet. Vi menar dock att det finns en stor risk för att både berörda barn och vuxna men också den bredare allmänheten uppfattar den föreslagna ordningen som straffrättslig. Inte minst mot bakgrund av att nämnden föreslås heta ungdomskriminalitetsnämnd och att Kriminalvården föreslås bli ansvarig för uppföljning och kontroll.  

Flera av de brottsförebyggande insatser och krav som nämnden föreslås kunna besluta om motsvarar dessutom de insatser och krav som kan åläggas ett barn som dömts för brott, exempelvis genom ungdomsvård och ungdomsövervakning. Det finns därför en uppenbar risk för att barn kommer att uppfatta insatserna och kraven som ett straff. Det finns rättssäkerhetsbrister i ett system som skulle möjliggöra att ett mycket ungt barn, som inte är misstänkt eller dömd för brott, ställs inför en ungdomskriminalitetsnämnd som har mandat att besluta om påföljdsliknande krav och ingripande åtgärder såsom polishämtning och oanmälda hembesök.  

Problematiken kring straffrättsliga inslag försvinner inte genom att man, till skillnad från vad som gäller i Danmark, tar bort kravet på dom eller misstanke. Med anledning av att barn – under 15 år och utan krav på brottsmisstanke – skulle kunna åläggas insatser och krav som i viss utsträckning motsvarar sådana som kan åläggas barn som dömts för brott väcks snarare frågor om dubbelbestraffning och en sänkning av straffmyndighetsåldern. 

En oroande trend, som tydligt illustreras av detta förslag, är användningen av begreppet “unga” när det handlar om barn. Barnkonventionens definition av barn är alla människor under 18 års ålder. Förslaget om ungdomskriminalitetsnämnder tar endast sikte på personer under 18 år, alltså barn. Trots det används begreppet “den unge” genomgående i den förslagna lagtexten. Civil Rights Defenders anser att det är problematiskt att benämna barn som något annat än just barn. Barns rättigheter ska gälla alla barn, oavsett situation, och barnet rättigheter är inget som måste förtjänas eller som försvinner om barnet till exempel begår ett brott. Att barn i detta sammanhang inte benämns som barn, utan som unga, sänder en oroande signal i stil med att barn skulle kunna “diskvalificeras” från att vara barn och därigenom förlora sina barnspecifika rättigheter.  

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

Senast uppdaterad: 2024-11-15

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska föreslå en ny påföljd, ”utvidgad ungdomsövervakning”, som är mer ingripande och innebär en utvidgad verktygslåda med fler kontrollmöjligheter. Delar av utredningen presenterades i juni 2024. Uppdraget ska slutredovisas senast den 10 januari 2025. Förutom ett antal förslag som innebär att den befintliga påföljden ungdomsövervakning ska kunna dömas ut i fler fall så presenterar utredningen ett förslag på en ny påföljd, utvidgad ungdomsövervakning. Förslaget innebär att barn som har begått brott innan de fyller 18 år ska kunna dömas till utvidgad ungdomsövervakning om ungdomsövervakning inte är en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt barnets tidigare brottslighet. Utvidgad ungdomsövervakning ska förenas med rörelseinskränkningar som ska övervakas med elektronisk kontroll. Tiden för utvidgad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år. Enligt förslaget ska verkställigheten av påföljden påbörjas i kriminalvårdsanstalt under två månaders tid.

Kommentar: Eftersom förslaget rör barn under 18 år måste det uppfylla barns grundläggande fri- och rättigheter, inklusive de barnspecifika rättigheter som stadgas i Barnkonventionen. Enligt artikel 37 i Barnkonventionen får frihetsberövande av barn endast användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Utvidgad ungdomsövervakning kommer, enligt utredningen, med största sannolikhet upplevas som mycket begränsande för den dömde och är att likställa med ett frihetsberövande straff. Även om påföljden innehåller vissa rehabiliteringsinslag är övriga delar tydligt präglade av ett straffande synsätt.

Påföljden inleds med ett frihetsberövande i anstalt och därefter rör det sig om omfattande rörelseinskränkningar i form av hemarrest under en relativt lång tid. Att påföljden inleds med ett frihetsberövande om två månader innebär bland annat att barnet inte kan fortsätta sin skolgång på hemorten och behöver vara borta från sin familj. I sin senaste granskning av Sverige (februari 2023) uttrycker FN:s barnrättskommitté djup oro över lagändringar som innebär strängare straff mot barn.¹ Förslaget framstår inte som förenligt med Barnkonventionen. Barns brottslighet måste förebyggas och bemötas med hjälp, stöd, utbildning och sociala insatser. Förebyggande och främjande arbete måste prioriteras över ökat straffhot. 

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande.

¹ Committee on the Rights of the Child, Concluding observations on the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden (2023) 

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som ska överväga en rad åtgärder i syfte att stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att förhindra, utreda och lagföra brott som begås av unga personer. Utredaren ska bland annat analysera behovet av att kunna anhålla och häkta brottsmisstänkta personer som inte har fyllt 18 år i fler fall än idag, samt föreslå hur en ordning bör utformas som innebär att det blir möjligt att använda hemliga tvångsmedel mot personer som inte har fyllt 15 år och som begår brott. Uppdraget ska redovisas senast 20 december 2024.

Kommentar: Frihetsberövande av barn får bara användas som en sista utväg, och måste omgärdas av högt ställda krav i lagstiftning. Detta gäller särskilt häktning, där stater också måste se till att det finns mindre ingripande alternativ till häktning. Europarådets riktlinjer stadgar därutöver att särskilda åtgärder måste vidtas för att undvika att häktning av barn förekommer. När barn blir frihetsberövade krävs det också att det sker i institutioner som är anpassade efter barns rättigheter, och med adekvat utbildad personal. Flera människorättsinstanser rekommenderar starkt att det ska finnas en bortre tidsgräns för hur länge ett barn kan vara häktat. I likhet med alla förslag som rör minderåriga, är det också centralt att principen om barnets bästa ska vara vägledande. Forskning visar att barn som blir häktade ofta mår psykosocialt dåligt av att frihetsberövas och att bli isolerade från sina sammanhang (inklusive skola) och bekanta miljöer. Detta kan ha förödande konsekvenser för barnens välmående och framtid.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv som gav en pågående utredning i uppdrag att undersöka möjligheten att vräka barnfamiljer när barn begår brott, som ett sätt att förtydliga föräldraansvaret. Den ursprungliga utredningen tillsattes av förra regeringen, men då ansågs det inte rimligt att en hel familj ska behöva flytta när ett barn i familjen har begått brott i närområdet. Den 1 juli 2024 trädde lagändringar i kraft som innebär att ett hyresavtal ska kunna sägas upp om hyresgästen, eller dennes barn, har begått brott som typiskt sett försämrar närmiljön för dem som bor i omgivningen.

Kommentar: Rätten till bostad stadgas av svensk lagstiftning och internationell rätt. Rätten till bostad är sammankopplad med individers rättigheter till social trygghet, värdighet och rätten att bli hörd.¹ Detta omfattar även barn, inte minst eftersom bostaden utgör en grundpelare för den levnadsstandard som krävs för barns utveckling. Enligt barnkonventionen har barn rätt till social trygghet och en skälig levnadsstandard. Genom barnkonventionen framgår också att staten, vid behov, ska bistå föräldrarna med till exempel mat, kläder och bostad. Eftersom rätten till bostad och social trygghet och utveckling är en så central del i de grundläggande mänskliga rättigheterna, finns en förväntan på medlemsstaten att axla ansvaret för varje barns rätt till detta.² Ur ett barnrättsperspektiv kan det inte anses vara i barnets bästa att bli vräkt tillsammans med familjen när denna, eller ett minderårigt syskon i familjen, begår brott. Det går dessutom emot FN:s barnrättskommittés rekommendationer. I kommitténs senaste granskning av Sverige rekommenderades att Sverige vidtar åtgärder för att förhindra att barn vräks från sina hem.³

Att bli vräkt kan ha långtgående konsekvenser och utestänga familjer från bostadsmarknaden. Fler kommer att behöva flytta runt bland kortvariga kontrakt på andrahandsmarknaden, vilket har negativa konsekvenser för barns rätt till utbildning samt generellt för barnets sociala utveckling. Fler kommer också att riskera att hamna i hemlöshet. Barn som lever i hemlöshet befinner sig nästan alltid också i en ekonomisk utsatthet. Därmed kommer risken att öka för bland annat fysisk och psykisk ohälsa, utsatthet för brott och otrygghet men även att barnet själv hamnar i kriminalitet.⁴ Sett till detta innebär det att en möjlighet att vräka barnfamiljer inte bara är oproportionerligt ur ett rättighetsperspektiv, utan också kontraproduktivt om syftet är att minska brottsligheten. Den nya regleringen öppnar dessutom upp för godtycklighet i rättstillämpningen dels då det inte är tillräckligt tydligt definierat vad som avses med brottslighet som försämrar närmiljön, dels då det inte finns någon tydlig geografisk begränsning gällande var brottet ska vara begånget för att lagen ska kunna tillämpas.

¹ CESCR:s allmänna kommentar nr. 4: The right to adequate housing (art. 11 (1) of the Covenant), p. 7 och 8.
² https://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument/publikationer/bo_ar2022_blir-det-nan-skillnad.pdf s. 11.
³https://www.regeringen.se/globalassets/regeringen/dokument/socialdepartementet/barnets-rattigheter/crc_c_swe_co_6-7_51663_svensk-version-final.pdf

⁴ Forte (2018), Ungdomars och unga vuxnas levnadsvillkor i Sverige – En kunskapsöversikt med fokus på ojämlikhet.

Senast uppdaterad: 2024-10-02

dela:

Status: I november 2023 meddelade Tidöpartierna att de avser att utreda möjligheten att besluta om fotboja för unga som vårdas i hemmet på grund av brottslighet eller koppling till grov kriminalitet. 

I november 2024 presenterade en utredning ett förslag på en ny lag om insatser inom socialtjänsten till barn, unga och vårdnadshavare när samtycke saknas. Lagen ska reglera förutsättningarna för socialtjänsten att besluta om särskilda föreskrifter för barn, som bland annat kan innebära en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig i bostaden eller annan anvisad plats som kan likställas med bostad. Det föreslås också att socialtjänsten ska få besluta att kontrollen av efterlevnaden av denna särskilda föreskrift ska kunna ske med elektronisk övervakning (fotboja). Ett sådant beslut får enligt förslaget fattas om barnet har fyllt 15 år, när det finns skäl att anta att barnet eller den unge inte kommer att följa den särskilda föreskriften och att den elektroniska övervakningen behövs för att förhindra eller förebygga att barnet eller den unge involveras i eller ägnar sig åt brottslig verksamhet. Behov av elektronisk övervakning för att kontrollera en sådan särskild föreskrift bedöms också finnas när barnet eller den unge avslutar en vistelse på ett särskilt ungdomshem eller hem för vård eller boende (HVB) eller när barnet eller den unge vårdas i det egna hemmet med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 

Kommentar: Att tvingas bära fotboja innebär en allvarlig inskränkning av rörelsefriheten, särskilt i ljuset av att utredningen föreslår en möjlighet att besluta om fotboja även för barn som inte är dömda för brott. Ett beslut om att någon ska bära fotboja måste vara nödvändigt och proportionerligt, eftersom det innebär en rättighetsinskränkning.

Att besluta om rörelseinskränkningar för barn som redan har avtjänat ett straff eller som är/har varit föremål för vårdande insatser riskerar att kränka såväl deras rörelsefrihet som deras integritet och rätt till privatliv. Det är viktigt att poängtera att unga som vårdas i hemmet på grund av koppling till grov kriminalitet inte själva måste ha misstänkts eller dömts för ett brott. Fotboja efter en placering på SiS kan dessutom utgöra en illegitim inskränkning i rörelsefriheten, eftersom denna tvångsåtgärd avses sättas in efter att SiS-vistelsen avslutats. Att beläggas med fotboja när barnet eller den unge inte har begått ett brott eller har avtjänat ett straff riskerar dessutom att öka barn och ungas misstro mot rättsliga och sociala myndigheter. Åtgärden riskerar därför att vara kontraproduktiv, då forskning visar att misstro och negativ självtillit försvårar för barn och unga att upphöra med att begå brott. ¹  

Att använda elektronisk övervakning för att kontrollera efterlevnaden av en socialnämnds beslut kan innebära att barn och vårdnadshavare uppfattar åtgärden som ett straff snarare än som ett stöd. Detta riskerar att motverka syftet med socialnämndens beslut. Eftersom fotboja idag kan bli aktuellt för personer som dömts för brott eller som bedömts löpa en risk att begå brott finns det en uppenbar risk att både omgivningen och barnet själv uppfattar sig som kriminell. Att stämplas som kriminell är inte endast stigmatiserande, utan det kan även stärka en känsla av utanförskap och bidra till att skapa ett kriminellt beteende.  

¹ Strategiska brott kortversion av rapport 2021:5 (bra.se)

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: I december 2023 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att bland annat analysera och ta ställning till behovet av att utöka möjligheterna att omhänderta barn och unga som växer upp i hem med hedersrelaterat förtryck eller i hem med en nära koppling till organiserad brottslighet eller annan allvarlig kriminalitet. Utredaren ska även se över om åklagare i vissa fall ska kunna besluta om omedelbart omhändertagande. Uppdraget ska redovisas senast den 28 augusti 2025.

Kommentar: Ett omhändertagande med stöd av lagen med särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU) är en mycket ingripande åtgärd för ett barn och dess familj. Det är därför mycket viktigt med rättssäkerhetsgarantier inom LVU-processen. Detta innebär bland annat ett krav på förutsägbarhet. Det måste vara tydligt under vilka omständigheter som ett omhändertagande med stöd av LVU kan bli aktuellt. Vaga begrepp, såsom “nära koppling till organiserad brottslighet”, bör därför inte användas i sammanhanget om det inte tillkommer en tydlig förklaring av vad som avses med att ha en nära koppling, annars finns det risk för godtyckliga bedömningar och att rättstillämpningen inte blir enhetlig.

Att åklagare i vissa fall skulle få besluta om omedelbart omhändertagande av barn och unga skulle innebära en överflyttning av befogenheter från socialtjänsten till Åklagarmyndigheten, som är en brottsbekämpande myndighet som saknar den kunskap om skyddsbedömningar vid omhändertagande som socialtjänsten besitter. Detta innebär en förändring i en mer repressiv riktning och vi ser en risk för att barns rättigheter inte beaktas i samma utsträckning vid omhändertagande. Det är av yttersta vikt att barnrättsperspektivet beaktas och att det ställs krav på att den eller de myndigheter som har befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande av barn och unga besitter en gedigen kunskap om barns behov och rättigheter vid omhändertagande. 

Senast uppdaterad: 2024-10-03

dela:

Det finns i svensk lagstiftning än så länge ingen legaldefinition av ”gängkriminalitet”, vilket väcker frågan vilka kriterier som åtgärder som tar sikte mot gängkriminella kommer att utgå från. De kriminella nätverk som existerar i Sverige idag består av mer eller mindre lösa konstellationer som förändras snabbt. Nuvarande användning av begreppet innebär att ”gängkriminalitet” tolkas väldigt brett, och kan omfatta allt från ett fåtal personer som begår ringa narkotikaförsäljning till transnationellt organiserad kriminalitet. 

Den s.k. gängbrottsutredningen (SOU 2021:68) menade att det är svårt att ge en definitiv och enhetlig beskrivning av de kriminella nätverk som utredningens förslag på åtgärder ska riktas mot. Problembilden är komplex och dynamisk. Strukturen på och graden av organisation i kriminella nätverk varierar, och detsamma gäller de brott som begås. Utredningen landade slutligen i att det inte var en framkomlig väg att försöka skapa en legaldefinition av ”gängkriminalitet” eller ”kriminella nätverk”. Detta är också i linje med de samtida straffteoretiska utgångspunkterna i Sverige, där straffvärdet av en viss gärning ska bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. Civil Rights Defenders ser dock en risk för att denna grundläggande straffteoretiska princip kommer att luckras upp med Tidöpartiernas förslag som tar sikte på gängkriminalitet, och kommer att medföra bristande rättssäkerhet.  

dela:

Status: Tidöpartierna gav i september 2023 Polismyndigheten i uppdrag att lämna en lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige. Uppdraget innebar bland annat en bedömning av hur många personer som är aktiva i, eller är kopplade till, kriminella nätverk i Sverige samt en bedömning av hur många aktiva i kriminella nätverk i Sverige som är utländska medborgare. Uppdraget redovisades den 23 februari 2024. Enligt Polismyndighetens rapport¹ bedöms antalet aktiva personer i kriminella nätverk i Sverige uppgå till omkring 14 000 och antalet personer med koppling till kriminella nätverk till omkring 48 000. Av rapporten framgår även att en stor majoritet av de personer som bedöms vara aktiva inom kriminella nätverk är män med svenskt medborgarskap.

Kommentar: Avsaknaden av en definition i lagen av ”gängkriminalitet” och “kriminella nätverk” innebär en betydande osäkerhet kring denna typ av kartläggning. Inom ramen för Polismyndighetens rapport har “kriminella nätverk” definierats som “alla samarbeten inom ramen för vad som bedöms utgöra organiserad brottslighet på lokal, nationell eller internationell nivå”. Detta är en bred definition, och eftersom kartläggningen sannolikt omfattar även ringare brottslighet riskerar den integritetsinsinskränkning som kartläggningen innebär att vara oproportionerlig. Det är dessutom osannolikt att kartläggningen kommer att kunna uppdateras i samma takt som miljön förändras. I rapporten föreslår Polismyndigheten att redovisningar av lägesbilden ska presenteras vartannat år och att en gynnsam metod för att genomföra redovisningen är att använda underrättelsematerial. Polismyndigheten skriver dock att “det kommer finnas en viss osäkerhet i de redovisade bedömningarna, inte minst gällande hur antalet personer i kriminella nätverk förändras över tid”. Att det finns en osäkerhet kring bedömningarna om vilka som ingår i eller kan kopplas till kriminella nätverk är ytterligare ett skäl till att kartläggningen framstår som en proportionerlig integritetsinskränkning.  

Enligt Polismyndigheten bedöms antalet personer som är aktiva i eller har koppling till kriminella nätverk uppgå till 62 000 personer. I deras rapport definieras “aktiva i kriminella nätverk” som personer som förekommer i ett eller flera av de material som utgör rapportens underlag. Underlaget består bland annat av underrättelser från polisens nationella operativa avdelning och från Ekobrottsmyndigheten. “Kopplade till kriminella nätverk” definieras som personer som bedöms ha samröre med aktiva i kriminella nätverk utifrån brottsmisstankar och underrättelser. Med detta avses att personen antingen har förekommit som medmisstänkt med minst en person som är aktiv i kriminella nätverk eller kan länkas till minst två personer som är aktiva i kriminella nätverk enligt underrättelseuppgifter. Det framgår dock inte av rapporten vad som avses med att kunna “länkas” till personer som är aktiva i kriminella nätverk, vilket skapar en osäkerhet kring vad som krävs för att en person ska förekomma i kartläggningen. 

I april 2023 uppgav dåvarande rikspolischefen att 30 000 personer i Sverige ingår i ”den gängkriminella miljön”. Trots avsaknad av en närmare förklaring från Polismyndighetens håll gällande vad det innebär att ingå i den gängkriminella miljön har såväl politiker som medier talat om att det finns ”minst 30 000 gängkriminella i Sverige”. Siffran har inte minst kommit att användas som argument av politiker för att motivera nya repressiva åtgärder. Den aktuella rapporten är problematisk inte bara mot denna bakgrund, utan även eftersom det saknas en transparent insyn i kartläggningen. Av erfarenheterna från polisens register över romer finns det en stor risk för att det kommer att leda till profilering på diskriminerande grunder. Bristande insyn i kartläggningen innebär att det finns få eller inga möjligheter för de personer som omfattas av kartläggningen att få upprättelse om deras rättigheter kränks.

¹ Polismyndighetens rapport: Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige

Senast uppdaterad: 2024-03-08

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en grundlagsutredning som bland annat ska se över om det bör införas utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2024.

Kommentar: Civil Rights Defenders avstyrkte i ett remissyttrande förslaget om kriminalisering av deltagande i terroristorganisation. Vi ser att de synpunkter vi förde fram då även kan komma att aktualiseras i förhållande till det kommande förslaget om att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar.

Brottsbekämpning är i sig ett godtagbart ändamål för att inskränka vissa rättigheter, men det är viktigt att lagändringar och andra åtgärder som vidtas grundas på en djupgående och nyanserad analys av hur dessa kan komma att inskränka enskildas mänskliga rättigheter och rättsstatens principer samt konsekvenserna för samhället på längre sikt. Detta är särskilt viktigt eftersom föreningsfriheten är en av Sveriges grundlagsstadgade rättigheter, som även återspeglas av våra internationella åtaganden. Inskränkningar av föreningsfriheten får dessutom enbart göras om det är proportionerligt och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Civil Rights Defenders ser en risk att den här typen av inskränkningar i föreningsfriheten blir allt för långtgående. Det är svårt att inskränka föreningsfriheten för en så bred och icke-juridiskt definierad term som ”gängkriminalitet” utan att rättssäkerheten blir lidande. En teoretisk risk är att lagstiftningen omfattar organisering som den inte primärt varit avsedd för, till exempel organisationer som bedriver civil olydnad.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk. Enligt utredningsdirektivet ska tillämpningen av en sådan bestämmelse motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Här hänvisas till den danska lagstiftningen, som kan ge dubbla straff om brottet har begåtts i en gängkriminell kontext. Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025.

Kommentar: Som ovan redogjorts för, är det en grundläggande straffteoretisk princip att en gärnings straffvärde ska bedömas utifrån vilken skada, kränkning eller fara som själva gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. En annan princip som är lika central i den svenska rättsstaten handlar också om likhet inför lagen, och att lika brott ska straffas likadant. Om dubbla straff för gängkriminalitet införs, innebär det en uppluckring av dessa grundläggande principer. Det kan inte anses vara proportionerligt att samma gärning kan straffas dubbelt så hårt beroende på vem som har utfört gärningen. Förslaget ska också läsas i en kontext där straffskalorna också stiger, och där Tidöavtalet också nämner att utvisning vid brott ska gälla i flera fall. Avsaknaden av en legaldefinition av gängkriminalitet väcker också frågor kring hur individens processuella rättigheter ska kunna tillvaratas, eftersom det finns en risk att grunden för bedömningen av kriminella nätverk kommer att utgå från brottsbekämpande myndigheters definitioner. Sådana definitioner är sällan föremål för insyn och transparens, vilket gör det svårt att utmana juridiskt.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Regeringen överlämnade i oktober 2023 propositionen Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten (prop. 2023/24:33) vilket innefattar en kraftig skärpning av straffen för allvarliga vapenrelaterade brott, brott mot tillstånd för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor. Lagändringarna trädde i kraft 1 januari 2024 och innebär ändringar i straffskalorna för de berörda brotten och höjningar av maximistraffen.

Kommentar: Tidöpartiernas ökade fokus på repressalier och den snabba lagstiftningsakten riskerar att leda till en bristande utvärdering av lagarnas effektivitet och huruvida de kommer att uppnå de eftersökta målen. De kan istället leda till oönskade konsekvenser likt problem med överbeläggning på anstalter och ytterligare belastning på rättssystemet, istället för att åtgärda de underliggande problemen berörande brottslighet. Tvärtom kan skärpta straff försvåra för återintegrering i samhället, vilket i sin tur ökar risken för återfall i brott. Det finns många exempel på hur väldigt långa straff inte bara strider mot mänskliga rättigheter, men inte heller lyckas minska nivån av brottslighet som begås i samhället. Även inkapaciteringseffekten måste vägas mot de stora sociala och ekonomiska kostnaderna som blir konsekvenserna. Flera länder har en väldigt stor fängelsepopulation, exempelvis USA, utan att brottsnivån nödvändigtvis sjunker. Däremot visar socialt förebyggande arbete, som exempelvis ”De Aktive Drenge”¹ i Danmark, effektiviteten i att adressera samhällsproblem med långsiktiga lösningar i stället för repressalier. Genom att fokusera på förebyggande åtgärder kan samhället spara resurser och främja långsiktig välfärd och stabilitet.

¹ https://socialraadgiverne.dk/faglig-artikel/forskeren-fra-ballademagere-til-aktive-drenge/

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som bland annat ska adressera fängelsepresumtionen. Tidöpartierna har genom kommittédirektivet angett att ”det är inte rimligt att den grundläggande regeln för påföljdsvalet är utformad som en presumtion mot fängelse” samt att ”gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff bör inte gå före brottsoffers rätt till upprättelse och intresset av att påföljden står i rimlig proportion till brottet.” Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025.

Kommentar: Enligt det nuvarande systemet ska i första hand lindrigare påföljd än fängelse användas. Det stämmer också överens med Sveriges internationella åtaganden inom mänskliga rättigheter. Eftersom frihetsberövande är en av de mest ingripande åtgärderna som staten kan använda mot en individ ska de användas restriktivt. UNODC manar i stället stater att använda alternativ till fängelsestraff, eftersom dessa är både mindre ingripande på individens fri- och rättigheter samt mer effektiva.¹ Frihetsberövande är också kontraproduktivt i relation till målen om rehabilitering och återintegrering av den som blivit dömd för brott. Med ett avskaffande av fängelsepresumtionen kommer sannolikt fler att dömas till fängelsestraff, vilket utgör en mycket större påfrestning på Kriminalvården. Fler personer i fängelse ökar också risken för överbeläggning och att frihetsberövades rättigheter inte tas tillvara.

¹ För en utveckling av UNODCs resonemang, se Handbook of basic principles and promising practices on Alternatives to Imprisonment.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna beslöt under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning. Utredningen ska nu bland annat föreslå skärpta återfallsregler. Återfall ska få betydelse vid straffmätningen i fler situationer än vad som är fallet idag. Den ursprungliga utredningen adresserar också återfall i brott på liknande sätt och initierades av förra regeringen. Uppdraget ska redovisas senast den1 juli 2024.

Kommentar: Vad som sker vid en hårdare bedömning vid återfall i brott kan sägas vara att samhället ger upp i förhållande till den enskilde. För att dölja detta samhälleliga misslyckande legitimerar man ett straff som är oproportionerligt hårt för det specifika brott som begåtts, genom att hänvisa till en osäkerhet som är placerad i framtiden. Individen döms inte bara för det brott hen har begått, utan även för de brott personen redan har sonat, men framför allt döms hen på stigmatiserande grunder, där rättsväsendet ser personen som kriminell i framtiden. Att döma en individ utifrån hur den tilltänkta framtiden kan komma att se ut är inte en kriminalpolitik värdig en rättsstat. Att straffa och låsa in i förebyggande syfte blir en institutionaliserad ad hoc lösning, där problemet skjuts på framtiden.¹ Slutligen menar som nämnt tidigare forskning och empiri att hårdare straff inte fungerar brottsförebyggande och kan många gånger vara kontraproduktivt. Med hårdare straff ökar nämligen risken för återfall i brott.

¹ Se även UNODC – Prevention of Recidivism and Social Reintegration, “No crime prevention strategy is complete without effective measures to address the problem of recidivism”.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: I juli 2023 tillsatte Tidöpartierna en utredning som bland annat ska undersöka kraftigt minskad mängdrabatt. Utredaren ska överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion. Uppdraget ska redovisas den 30 maj 2025.

Kommentar: Mängdrabatt innebär att om en person begår flera brott och döms för dessa samtidigt så utdelas ett enda gemensamt straff, i stället för att straffen adderas på varandra. Detta är ett sätt att stävja risken för drakoniskt långa fängelsestraff motsvarande flera hundra år, som man exempelvis kan ha i USA. Mängdrabattens logik följer också den logik som människorättsnormer uppmanar till, nämligen avhållsamhet när det gäller användning av fängelse som straff och att straff måste vara proportionerliga.

Senast uppdaterad: 2024-10-03

dela:

Status: Tidöpartierna beslöt under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning. Utredningen ska nu bland annat överväga om det bör införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd (”förvaringsdom”) och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag på hur en sådan påföljd kan utformas. Uppdraget ska redovisas senast den1 juli 2024.

Kommentar: Rätten till frihet och trygghet är bland grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, vilket bland annat Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt Europadomstolens praxis tydligt stadgar.¹ Frihetsberövande är en av de mest långtgående åtgärderna som en stat kan vidta mot en individ, och tillåts därför bara om det omfattas av ett godtagbart skäl. Det räcker därför inte att ett frihetsberövande sker i enlighet med nationell lagstiftning, utan den nationella lagstiftningen i sig måste vara i enlighet med Sveriges internationella åtaganden.² Det innebär bland annat att förutsättningarna för frihetsberövande enligt nationell lagstiftning måste vara tydligt definierade och att lagen är förutsebar vad gäller dess tillämpning. Detta för att skydda gentemot godtyckligt frihetsberövande. Godtycklighet kan till exempel handla om de grunder som frihetsberövandet vilar på, eller när det inte föreligger proportionalitet mellan grunderna för frihetsberövande och frihetsberövandet i sig. Civil Rights Defenders menar att fängelsestraff på obestämd tid är en oproportionerlig inskränkning av individens frihet och, beroende på dess utformning, skulle kunna bedömas vara otillåtet godtycklig. Att låsa in någon på obestämd tid tjänar dessutom inget rehabiliterande eller återintegrerande syfte.

¹ Se till exempel Medvedyev och andra v. Frankrike, 2010, § 76; Ladent v. Polen, § 45.
² Europadomstolen, Pléso v. Ungern, 2012, § 59.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna beslöt under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en redan existerande utredning. Enligt tilläggsdirektivet ska utredningen lämna förslag som bland annat innebär att villkorlig frigivning som huvudregel inte beviljas annat än om det finns särskilda skäl, och att permission ska begränsas. Uppdraget ska redovisas senast den1 juli 2024.

Kommentar: Även frihetsberövade personer ska få sina grundläggande fri- och rättigheter tillgodosedda. Därför har det utvecklats internationella riktlinjer för hur detta ska ske.¹ Både permission och villkorlig frigivning ses som verktyg för att underlätta för den frihetsberövades återintegrering tillbaka in i samhället, och för att förebygga återfall i brott – helt i enlighet med vad människorättsinstanser och Sveriges internationella åtaganden ställer krav på.² Att skärpa kraven för villkorlig frigivning och permission skulle kunna innebära att bedömningen av den intagna hela tiden förhåller sig till tidpunkten då brottet begicks. Ett sådant strikt krav ger inte utrymme för att beakta återintegreringsprocessen och den utveckling som personen kan ha gjort sedan den blev frihetsberövad. Europadomstolen har uttalat sig om att det inte går att rättfärdiga sådana typer av strikta krav.

¹ Europadomstolen, Marcello Viola v. Italien (nr. 2), 2019; §§ 103–108.
² Europadomstolen, Murray v. Nederländerna, 2016, Khoroshenko v. Ryssland, 2015, Jankovskis v. Litauen, 2017.

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: Tidöpartierna har gett Kriminalvården i uppdrag att beräkna hur många platser som måste byggas under de kommande åren. I sin budget föreslår regeringen att Kriminalvårdens anslag höjs med ca 1,5 miljarder kronor 2024. För 2025 beräknas tillskottet till ca 1,5 miljarder kronor och för 2026 till ca 4 miljarder kronor.

Kommentar: Enligt Kriminalvårdens egen rapport¹ bedömer myndigheten att kapacitetsbehoven, kostnaderna och kompetensförsörjningsbehoven kommer att bli mycket stora till följd av de planerade åtgärderna i Tidöavtalet. Den totalt bedömda ökningen av kapacitetsbehoven enbart för anstalt hamnar någonstans i spannet 3 300–4 900 fängelseår. Detta motsvarar 11–16 stora anstalter, vilket bedöms generera ett personalbehov om cirka 3 600–5 400 årsarbetskrafter totalt och kosta 7–10 miljarder kronor årligen. Slutligen anger Kriminalvården i sin rapport att det kommer att krävas både fler och andra åtgärder än att enbart bygga ut. Riskerna med den diskrepans som finns mellan resurser och lagförslagens praktiska konsekvenser rör bland annat rättigheterna för frihetsberövade, men även arbetssituationen för Kriminalvårdens personal. Under det senaste året har det återkommande kommit larm om att Sveriges häkten är överfulla och att situationen för personal och de intagna är ansträngd. Överbeläggningen är ett resultat av den höga lagstiftningstakten vad gäller kriminalisering av fler gärningar och straffskärpningar och på att Polismyndigheten har fått mer resurser. På häktena har det blivit allt vanligare att två får dela rum och periodvis har även besöksrummen belagts med intagna vilket inneburit att besök inte har kunnat genomföras. Situationen är alltså redan ansträngd och kan potentiellt medföra otillåtna inskränkningar av frihetsberövades rättigheter samt en ohållbar arbetssituation för anställda. En sådan situation kan därför även riskera att försvåra för återintegrering samt förebyggande av återfall i brott.

¹ https://www.kriminalvarden.se/globalassets/nyheter/kriminalvardens-kapacitetsbehov-till-foljd-av-tidoavtalet.pdf

Senast uppdaterad: 2024-01-30

dela:

Status: I december 2023 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att utreda förutsättningarna för att hyra anstaltsplatser utomlands. Syftet är att få till avtal med andra länder som möjliggör för Sverige att hyra anstaltsplatser utomlands och därmed avlasta kriminalvården. Uppdraget ska redovisas senast den 16 december 2024.

Kommentar: Att hyra anstaltsplatser utomlands ligger inte i linje med vad människorättsnormer och organ rekommenderar. FN:s organ mot brott och narkotika (UNODC) uppmanar staterna att i stället använda sig av åtgärder som är mindre ingripande än fängelsestraff, och som oftast är både mer effektiva och mindre kostsamma. Frihetsberövade har fortfarande rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. Detta innebär bland annat att ingen frihetsberövad får utsättas för omänsklig behandling utan ska i stället behandlas humant och värdigt. Att placera en frihetsberövad person utanför Sverige innebär att personen isoleras än mer från sitt sammanhang, Detta försvårar möjligheterna till exempelvis besök från närstående, vilket kan innebära en inskränkning i rätten till familjeliv. Det ställer dessutom höga krav på tillsyn och på tydlighet gällande vem som ska bära ansvar vid händelse av exempelvis människorättskränkningar och övergrepp mot frihetsberövade som befinner sig på anstalter utomlands.

Senast uppdaterad: 2024-10-03

dela:

Status: Under 2022 tillsattes en utredning med uppgift att undersöka förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter. I september 2024 presenterade regeringen ett förslag, som i huvudsak överensstämmer med utredningens, om att det ska införas en ny lag som ger vissa statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor en skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter, både på begäran och på eget initiativ. Förslaget innebär bland annat att socialtjänsten och hälso- och sjukvården ges utökade möjligheter att trots sekretess lämna uppgifter som “behövs i den brottsbekämpande verksamheten”. Lagändringarna föreslås träda i den 1 april 2025.

Kommentar: Förslaget om utökad informationsdelning med brottsbekämpande myndigheter riskerar att kränka enskildas personliga integritet och leda till en övervakning och kartläggning av enskildas personliga förhållanden. Förslaget innebär att personuppgifter kommer behandlas på nya sätt, av nya aktörer och i en mycket större omfattning. Till exempel kan det röra sig om uppgifter från ett barns skola, om barnets etnicitet, umgänge eller släkt. Det kan också röra sig om uppgifter från sjukvården rörande exempelvis en skottskadad person. Förslaget skulle innebära en skyldighet för skolor att, utan att polisen begärt det, lämna uppgifter om elever till polisen, om rektorn bedömer att uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. En sådan anmälningsplikt riskerar att skada tilliten mellan skola och elev. För individer som är oroade över att kartläggas av brottsutredande myndigheter kan det skapa ett hinder för att åtnjuta rätten till hälsa och utbildning.

Den föreslagna anmälningsplikten blir sannolikt svår att tillämpa och riskerar att leda till att mer information än vad som är nödvändigt delas med brottsbekämpande myndigheter. Det kommer att vara mycket svårt för exempelvis rektorer att bedöma vilka uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Det är ju endast de brottsbekämpande myndigheterna själva som vet vilka uppgifter de faktiskt behöver. I utredningen påpekas också att uppgiftsinhämtningen bedöms få störst genomslag på underrättelseområdet. Det är i det avseende viktigt att påminna om att individer som omfattas av de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet inte är misstänkta för något konkret brott.

Den minskade sekretessen mellan myndigheter är särskilt oroväckande i relation till de övriga förslag som Tidöpartierna vill driva fram i relation till personer som inte är misstänkta för brott, exempelvis förslagen om utökade möjligheter att använda hemliga preventiva tvångsmedel. 

Flera statliga utredningar har eller har nyligen haft i uppdrag att analysera och lämna förslag på förbättrade möjligheter för myndigheter att dela information kopplat till brottsförebyggande eller brottsbekämpande arbete. Detta har resulterat i att de sammantagna potentiella effekterna och konsekvenserna av förslagen är svåröverskådliga. Det är därför nödvändigt att regeringen tar initiativ till en samlad översyn och konsekvensanalys av hur förslagen kan komma att påverka skyddet för den personliga integriteten. 

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: Under 2022 tillsatte den tidigare regeringen en utredning om anonyma vittnen. I oktober 2024 presenterade regeringen ett förslag om att det ska införas ett system med anonyma vittnen i brottmål och i november 2024 röstade riksdagen ja till förslaget. Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2025 och innebär att åklagare, den misstänkte eller den tilltalade i vissa fall ska ges rätt att åberopa vittnen som är okända för motparten och domstolen. Åklagaren ska dock enligt förslaget alltid ha kännedom om vittnets identitet.

Kommentar: Det följer av Sveriges internationella åtaganden men också av svensk grundlag att den som blivit anklagad för ett brott har rätt till rättvis rättegång. Det inbegriper bland annat en rätt att förhöra motpartens vittnen. Eftersom förslaget om anonyma vittnen förtar försvarets möjlighet att ifrågasätta vittnets trovärdighet och begränsar vilka frågor som kan ställas till vittnet riskerar det att kränka den tilltalades rätt till en objektiv prövning. Om inte heller domstolen vet vem vittnet är försvårar det även deras möjligheten att utreda om vittnet är trovärdigt, vilket minskar domstolens möjlighet att göra en fullgod bevisvärdering.¹ Att införa anonyma vittnen i brottmål riskerar därför att inskränka på grundläggande rättsstatliga principer och äventyrar den mycket grundläggande rätten till en rättvis rättegång.

Om anonyma vittnen tillåts finns även en risk att de vittnen som idag väljer att vittna offentligt istället kommer göra detta anonymt. Syftet med lagförslaget om anonyma vittnen är att bryta tystnadskulturen och öka lagföringen av brott, men eftersom anonyma vittnesmål kan komma att leda till fler vittnesutsagor med lägre bevisvärde riskerar förslaget dessutom att bli kontraproduktivt. 

¹ Kostovski mot Nederländerna

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: I september 2024 gav Tidöpartierna en utredare i uppdrag att analysera om möjligheterna att begränsa tiggeri bör utökas och att, oavsett ställningstagande i sak, lämna lagförslag som innebär att tiggeri förbjuds på nationell nivå. Uppdraget ska redovisas senast den 26 juni 2025.

Kommentar: Ett nationellt tiggeriförbud innebär en inskränkning av såväl yttrandefriheten som rätten till privatliv. Europadomstolen understryker att ett allmänt förbud mot ett visst beteende (vilket ett nationellt tiggeriförbud anses vara) är en radikal åtgärd som måste kunna rättfärdigas genom att relevanta intressen vägs mot varandra. I fallet Lacatus mot Schweiz,¹ där en kvinna bötfälldes med hänvisning till tiggeriförbud, kom Europadomstolen fram till att kvinnans rättigheter kränkts under Europakonventionens artikel 8.² Kvinnan frihetsberövades i fem dagar då hon inte kunde betala boten. Domstolen menade då att kvinnans rätt till privatliv kränkts och slog fast att rätten att uttrycka sin nöd och försöka tillgodose sina behov genom att tigga måste anses vara en rätt som är inbyggd i människans värdighet.

Ett förbud mot passiv pengainsamling är i strid med de mänskliga rättigheterna. Varje människa har rätt att förmedla sin nöd, vilket omfattas av yttrandefriheten. Att ett förbud mot tiggeri strider mot yttrandefriheten har fastslagits av domstolar i bland annat Storbritannien, USA och Kanada. 

Behovet av utredningen förklaras med att många som tigger lever under svåra förhållanden och att flera grupperingar har styrts av kriminella aktörer som utnyttjar utsatta EU-medborgare. Liksom Europadomstolen uttalade i Lacatus-domen så framstår det dock som osannolikt att ett problem med exploatering skulle lösas genom att man straffar de som utnyttjas.  

¹ Lacatus vs Switzerland (2021), European Court of Human Rights

² Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

Senast uppdaterad: 2024-09-30

dela:

Status: I Tidöavtalet uttrycktes att man vill återinföra brottet “missfirmelse mot tjänsteman”. En utredning presenterade i januari 2024 ett förslag om att det nygamla brottet, förolämpning (tidigare missfirmelse) mot tjänsteman, ska införas. Tjänstemän omfattas redan av det straffrättsliga skyddet mot förolämpningar i brottsbalkens femte kapitel. Det nu föreslagna brottet blir närmast en så kallad kvalificerad variant av förolämpningsbrottet med en något strängare straffskala.

Kommentar: Det är av yttersta vikt att lagändringar som innebär kriminalisering föregås av en djupgående och nyanserad analys av hur dessa kan komma att inskränka mänskliga rättigheter. Utredningen har dock inte analyserat vilka potentiella konsekvenser införandet av detta brott kan få i yttrandefrihetshänseende. I en rättsstat är det grundläggande att enskilda upplever att de kan kritisera myndighetsutövning, även i mindre väl valda ordalag, och vi menar att det inte går att bortse från risken att det nya brottet kan dämpa benägenheten att framföra även motiverad kritik av myndighetsutövning och myndighetsbeslut.  

Stor försiktighet bör iakttas när kriminalisering av yttranden övervägs, och i synnerhet då det är fråga om yttranden som förekommer inom ett ojämnt maktförhållande. Myndighetsutövning är ett uttryck för statens maktbefogenheter gentemot enskilda, och i det förhållandet är den enskilde den svaga parten. Medan tjänstemän som utövar myndighet i vissa fall har långtgående befogenheter gentemot enskilda har enskilda individer begränsade möjligheter att hålla tjänstemän ansvariga för tjänstefel.  

Det har tidigare funnits ett brott som benämndes missfirmelse mot tjänsteman, som liksom det nu föreslagna straffstadgandet kriminaliserade förolämpande yttranden mot tjänstemän. Genom den så kallade ämbetsansvarsreformen 1976 avskaffades dock detta brott, samtidigt som det straffrättsliga ansvaret för tjänstemän lättades upp. Att i princip återinföra förolämpningsbrottet utan någon motvikt i form av något ökat ansvar för tjänstemän kommer att ytterligare försvaga den enskildes ställning i förhållande till det allmänna. Detta är särskilt oroande mot bakgrund av att bestämmelsen föreslås kunna tillämpas även vid oriktig myndighetsutövning. Med oriktig myndighetsutövning avses åtgärder som t.ex. inte har stöd i svensk lag. 

Civil Rights Defenders ifrågasätter nödvändigheten av en särskild reglering av förolämpning mot tjänstemän, eftersom tjänstemän redan omfattas av brottet förolämpning så som det står skrivet i brottsbalken.

För en fördjupad kommentar, se vårt remissyttrande. 

Senast uppdaterad: 2024-10-03

dela:

I Tidögranskningen noterade Civil Rights Defenders att Tidöavtalet sammanblandar kriminalitet med migration. Under det år som gått ser vi i debatten och retoriken att detta om möjligt blivit än tydligare och ännu mer normaliserat¹. Detta är en förenklad förklaring, som används för att motivera inskränkningar av asylsökandes, migranters och icke-medborgares mänskliga rättigheter i Sverige. Av de förslag som nedan analyseras är det tydligt att Tidöpartierna inte bara avser att minska invandringen till Sverige, utan även göra det svårare för de grupper som inte har svenskt medborgarskap att leva i Sverige. Tidöpartierna har också som uttalat mål att öka återvandringen.

Civil Rights Defenders noterar också att det sker en fördjupad skiktning av olika kategorier av människor inom migrationspolitiken. Bland annat rör det om skillnaderna mellan personer med flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande, mellan de med tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, men också vilka som anses vara ”riktiga” flyktingar. Samtidigt kommer flera av förslagen ovan att leda till en större otrygghet även för de som har fått uppehållstillstånd, då det finns risk att dessa kommer att återkallas eller utmönstras. Att försätta människor i ett konstant tillstånd av osäkerhet och otrygghet kommer inte att öka incitamenten att bli en del av samhället, utan tvärtom.

I sammanhanget ska det erinras om att Tidöpartierna drastiskt sänkte antalet kvotflyktingar som Sverige tar emot, från 5 000 per år till 900 per år. Kvotflyktingsystemet bidrar till en mer rättvis ansvarsfördelning mellan länder, då de flesta som flyr hamnar i grannländerna runt konfliktområdena. De som väljs ut som kvotflyktingar av UNHCR är bland de mest sårbara grupperna, exempelvis barn. Tidöpartierna vill nu att urvalet också ska utgå från kriterier som ger en välgrundad prognos för god integration i det svenska samhället och i förhållande till svenska värderingar. Det är ett sätt att göra skillnad mellan flyktingar och villkora skyddsvärdheten utifrån parametrar som inte hör hemma inom asylrätten.

Både minskningen av kvotflyktingar och striktare krav på familjeåterförening innebär att de lagliga vägarna till Sverige blir mindre. Konsekvensen blir att fler kommer att tvingas till farliga flyktvägar, med stor risk för liv och hälsa. Bristen på lagliga och trygga vägar till Europa är ett resultat av en gränspolitik med långtgående konsekvenser. Priset betalas av de som dör längs vägen.

Tidöpartierna har påstått att 100 000 personer befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd och att dessa lever i ett så kallat ”skuggsamhälle”.² Siffrorna har inte närmare redovisats av regeringen, och det framgår inte varför personer hamnar i ett så kallat skuggsamhälle. Det kan antas att ett inte oansenligt antal av de som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd gör det med anledning av en rättsosäker asylprocess. Många befinner sig också här utan tillstånd för att de är statslösa och inte kan utvisas till något annat land.

Sammantaget ser Civil Rights Defenders en risk att den riktningen som migrationspolitiken rör sig i leder till att Sveriges inte längre respektera internationella åtaganden på migrationsområdet, men också att det kommer att vara kontraproduktivt sett till ambitionen att underlätta för människor att bli en del av samhället.

¹ Se exempelvis Statsministerns tal till nationen
² https://www.expressen.se/nyheter/de-som-inte-har-ratt-att–vistas-i-sverige-ska-ut/

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som syftar till att så långt som rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter till miniminivån enligt EU-rätten. Utredningen ska också ta ställning till hur möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för vissa utlänningar samt under vilka förutsättningar som permanenta uppehållstillstånd kan ändras. Den del som berör anpassning av det svenska regelverket till EU:s rättsliga miniminivå, ska redovisas senast den 31 mars 2025, och övriga delar ska redovisas senast den 2 oktober 2025.

I maj 2024 röstades EU:s nya asyl- och migrationspakt igenom av EU-parlamentet. Pakten består av 10 nya regler som kommer att börja tillämpas 2026.  

Kommentar: Syftet med EU:s skydd av mänskliga rättigheter är att säkerställa att medlemsländerna respekterar och främjar de grundläggande rättigheterna som fastställs i EU-stadgan, Europakonventionen och andra relevanta internationella instrument. Att tolka mänskliga rättigheter som enbart en miniminivå kan skapa en risk för att medlemsländerna endast strävar efter att undvika att bryta mot lagstiftningen, i stället för att aktivt främja och skydda mänskliga rättigheter. Om lagstiftningen läggs på en miniminivå ökar också risken för att tillämpningen leder till felaktiga inskränkningar i enskilda fall, med allvarliga konsekvenser för individen.

EU:s miniminivå har också i flera avseenden sänkts genom antagandet av EU:s nya asyl- och migrationspakt. Pakten har nämligen fastställt en ny, avsevärt lägre, standard gällande regler för asyl och migration. Civil Rights Defenders ser en risk för att pakten kommer leda till en ökad användning av förvar för både vuxna och barn, snabba asylprocesser som inskränker rätten till en individuell asylprövning samt rättsosäkra asylförfaranden som begränsar rätten till rättvis rättegång. För en djupare analys, läs vår granskning av EU:s asyl- och migrationspakt. 

När det gäller förslaget att utmönstra permanenta uppehållstillstånd kommer det att innebära en ökad osäkerhet för de som tvingas leva med tillfälliga uppehållstillstånd, vilket i sin tur försvårar för dem att bli en del av det svenska samhället. Vidare kommer det också att innebära ökade kostnader i form av ökat antal prövningar. När det gäller frågan om att utreda möjligheten att ändra redan beviljade permanenta uppehållstillstånd bör det framhållas att inom förvaltningsrätten gäller som utgångspunkt att ett beslut som till sin karaktär är gynnande för en enskild, inte senare får ändras av myndigheten till den enskildes nackdel. Syftet med detta är att enskilda ska kunna inrätta sig efter olika beslut och känna trygghet i att de inte plötsligt ändras. Den enskilde bör alltså kunna förvänta sig att myndigheten inte tar tillbaka vad den har beviljat genom ett beslut. 

Senast uppdaterad: 2024-12-04

dela:

Status: Tidöpartierna presenterade under 2023 propositionen Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl. Där föreslogs bland annat att åldersgränsen för att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning höjs och att begränsa möjligheterna till undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring, när anknytningspersonen är alternativt skyddsbehövande. Vidare föreslogs att bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter tas bort och att barn i stället ska få beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter trots att omständigheterna inte har samma allvar och tyngd som för vuxna. Lagändringarna trädde i kraft den 1 december 2023.

I juli 2024 beslutade Tidöpartierna att tillsätta en utredning för att ytterligare skärpa villkoren för anhöriginvandring. Bland annat ska utredaren ta ställning till hur möjligheten att vara anknytningsperson kan begränsas samt hur försörjningskraven kan skärpas. Utredningen ska presenteras senast den 25 augusti 2025.  

Kommentar: Att kraftigt begränsa rätten till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande riskerar att bryta inte bara mot barnkonventionen men även mot EKMR. Det slogs fast i en dom från Migrationsöverdomstolen (MIG 2020:18). Att Tidöpartierna ändå har gått vidare med ovan nämnda lagförslag visar på en bristande ambition att leva upp till mänskliga rättigheter och Sveriges internationella åtaganden. Begränsningar i familjeåterförening för personer med subsidiär skyddsstatus (till exempel alternativt skyddsbehövande) skulle därutöver kunna utgöra en otillåten inskränkning av rätten till familjeliv enligt art. 8 EKMR. EU har traditionellt ansett familjeåterförening vara en av de viktigaste komponenterna för en lyckad integration, vilket bland annat återspeglas av förordet till familjeåterföreningsdirektivet. I Civil Rights Defenders yttrande över utkastet fördjupar vi vår kritik mot nämnda lagändringar.

Senast uppdaterad: 2024-08-21

dela:

Status:  Den 1 november 2023 trädde en ny bestämmelse i kraft efter förslag från Tidöpartierna som innebär att arbetskraftsinvandrare måste ha en lön på minst 80 % av dagens medianlön, alltså 27 360 kr i månaden, för att beviljas arbetstillstånd. Den 15 februari 2024 tog regeringen emot en ny utredning¹, som initialt tillsattes av förra regeringen men som under 2023 kompletterades med tilläggsdirektiv från Tidöpartierna. I utredningen föreslås att det nuvarande inkomstkravet på 80 % ersätts med ett krav på att utlänningens lön ska uppgå till minst medianlönen för Sverige vid tidpunkten för ansökan, vilket i nuläget innebär en månadslön på 34 200 kr. Lönekravet inte ska gälla yrken där det bedöms finnas behov som inte kan tillgodoses med arbetskraft i Sverige. Vilka yrken som undantas ska regleras i en förordning. Utredningen föreslår även att regeringen ska kunna utesluta vissa yrkesgrupper helt från att beviljas arbetstillstånd, däribland personliga assistenter och bärplockare, samt att möjligheten till så kallat “spårbyte” avskaffas. Det innebär att en individ som sökt asyl i Sverige men haft en anställning under asylprövningen inte längre kan söka arbetstillstånd från Sverige, utan måste söka från utlandet. Lagstiftningen föreslås träda i kraft 1 juni 2025.

Kommentar: De nu gällande reglerna rör sig redan om en kraftig ökning från kravet på 13 000 kr i lön till 27 360 kr, utan några övergångsregler. Att öka kravet på inkomst med 20 % försvårar ytterligare möjligheten att söka arbetstillstånd. Vi är också kritiska till att spårbyte nu föreslås att tas bort. Möjligheten att göra ett spårbyte infördes för att möjliggöra för asylsökande som fått avslag på sin asylansökan att i vissa fall i stället söka och beviljas arbetstillstånd utan att behöva lämna landet. Reglerna infördes eftersom det framstod som oskäligt och kostsamt för den enskilde, dess familj och dess arbetsgivare att den ansökande behöver lämna landet under tiden ansökan om arbetstillstånd prövas. Att möjligheten nu tas bort riskerar att minska arbetsgivares incitament att anställa asylsökande som lever i Sverige.

Civil Rights Defenders har i våra yttrande över En långsiktig migrationspolitik samt yttrande över Utkastet till lagrådsremiss vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl, argumenterat att ett höjt försörjningskrav kommer att slå extra hårt mot personer som inte har utbildning eller vars utbildning inte är efterfrågad på arbetsmarknaden. Det gör att faktorer som socioekonomisk klass, kön och utbildning kommer att påverka vem som har möjlighet att beviljas arbetstillstånd och likaså familjeåterförening. Utöver dessa strukturer verkar diskriminerande strukturer negativt mot människor med utomeuropeisk bakgrund, vilket leder till att de i praktiken inte har tillgång till arbetsmarknad i samma utsträckning som andra. Slutligen framgår principen om familjens enhet och att en familj i möjligaste mån ska hållas samman av både svensk och internationell praxis. Fortsatt strikta krav på försörjning och boende riskerar att gå emot skyddet av denna essentiella princip då det förhindrar familjers möjlighet att återförenas.  

¹ https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/02/sou-202415/

Senast uppdaterad: 2024-02-16

dela:

Status: Den 7 november presenterade regeringen ett förslag som innebär att möjligheten för asylsökande att välja eget boende med bibehållna förmåner tas bort. Istället ska asylsökande nu bo på Migrationsverkets egna boenden. Regeringen föreslår också att Migrationsverkets personal ska ha befogenhet att undersöka asylsökandes boende- och förvaringsutrymmen i syfte att kontrollera att den asylsökande bor på boendet. De föreslår också att asylsökande endast ska ha rätt till ekonomiskt bistånd under tiden de bor på det asylboende de tilldelats samt att en ansökan om uppehållstillstånd ska betraktas som återkallad om den asylsökande inte bor på boendet eller inte håller Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 mars 2025.

Den 15 oktober presenterades även en utredning som lämnar förslag på att en anmälningsplikt, kopplad till att asylsökande ska bo ett visst boende, ska införas. Utredningen innehåller även förslag på att asylsökande ska vistas inom ett särskilt geografiskt område.

I februari 2024 tillsatte regeringen ytterligare en utredning som ska se över kommunernas skyldighet att ordna en tidsbegränsad boendelösning för nyanlända i max 3 år, och hur detta boende ska vara villkorat med att nyanlända aktivt bidrar till sin etablering i arbets- och samhällslivet. Utöver detta har regeringen också gett Migrationsverket i uppdrag att förbereda för ett reformerat system för mottagande av asylsökande som bidrar till att uppfylla regeringens mål om en effektivare asylprocess och ett effektiverare återvändande. Bland annat ska de förbereda för övergången från lägenhetsboenden till kollektiva boenden i mottagnings- och återvändandecenter. Migrationsverket ska redovisa uppdraget för regeringen senast den 31 januari 2025.   

Kommentar: Utredningens förslag tar inte tillräcklig hänsyn till konsekvenserna för asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat är Sverige skyldig att tillgodose en adekvat levnadsstandard, rätten till bostad, rätten till privat- och familjeliv samt barns rätt till utbildning, hälsa och trygghet. Därför ska tiden som spenderas i gemensamma asylboenden vara så kort som möjligt, och asylsökande bör snabbt få tillgång till egna, privata boenden.¹ Risken med stora, kollektiva asylboenden är att asylsökandes mänskliga rättigheter inte fullt ut kommer att kunna tillgodoses. Det kan också vara kontraproduktivt ur ett integrationsperspektiv, om asylboenden också isoleras från övriga samhället. Barn, ensamstående mammor och hbtqi-personer riskerar att drabbas särskilt negativt av kollektiva asylboenden, eftersom dessa sällan är anpassade efter deras behov.² 

Att därtill införa områdesbegränsningar där asylsökande ska vistas inom vissa geografiska områden samt införa en anmälningsplikt riskerar att ytterligare begränsa asylsökandes mänskliga rättigheter. Det skulle inskränka på rörelsefriheten. Civil Rights Defenders är även mycket kritiska till att införa sanktionsmöjligheter i form av nedsatt dagersättning vid misskötsamhet, då detta kommer att få oproportionerligt negativa konsekvenser för den drabbade. 

Förslaget om att en asylansökan ska anses återkallad om den asylsökande inte anger sin bostadsadress riskerar att undergräva rättssäkerheten i asylprocessen, och strider mot både svensk lagstiftning och EU-rätt. Enligt svensk lag har Migrationsverket ett ansvar att utreda ärendet. Det ska inte ligga till last för den asylsökande om denne inte lyckas komma i kontakt med Migrationsverket. Att en asylansökan återkallas enbart på grund av att den enskilde har underlåtit att ange en adress medför en oproportionerligt negativ konsekvens för den enskilde och innebär ett avsteg från Migrationsverkets ansvar att utreda ärendet.  

För en fördjupad kommentar kring förslaget, se Civil Rights Defenders remissyttrande.

¹ https://www.refworld.org/docid/3f3770104.html
² Sandra Karlsson, Children’s lived rights, 2021.

Senast uppdaterad: 2024-12-05

dela:

Status: Regeringen meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om ett ordnat initialt mottagande av asylsökande. Utredaren fick i uppdrag att se över om det är möjligt att kräva att asylsökande i större utsträckning än i dag kan åläggas att täcka eller på annat sätt bidra till kostnaderna för hälso- och sjukvård, med undantag för tandvård. I oktober 2024 redovisas utredningen, som konstaterade att den nuvarande ordningen inte överstiger EU-rättens miniminivåer och därför inte bör ändras. Utredningen föreslog dock att asylsökande som har egna medel ska åläggas att täcka eller bidra till kostnader för nödvändig hälso- och sjukvård i större utsträckning än i dag. I utredningen avråddes dock från att genomföra förslaget, bland annat på grund av administrativa svårigheter. Den initiala utredningen tillsattes av förra regeringen.

Kommentar: Enligt gällande lagstiftning finns ingen fast avgift för asylsökande kopplad till mottagandet. Om asylsökande ska tvingas betala i samband med en asylansökan riskerar det att i praktiken begränsa rätten till asyl, då rätten till att söka asyl kommer att villkoras av ekonomiska medel. Civil Rights Defenders är tveksamma till huruvida en fast avgift för mottagandet skulle vara förenligt med EU:s mottagandedirektiv.

Därutöver skulle det kunna få negativa konsekvenser för integrationen om asylsökande ska bära en större del av kostnaden för sitt mottagande. Asylsökande är generellt en ekonomiskt utsatt grupp med utmaningar att ta sig in på arbetsmarknaden. I kombination med förslaget om att inskränka rätten för asylsökande att arbeta i väntan på beslut i asylprocessen riskerar kravet på avgift att göra det ännu svårare för asylsökande att bli en del av samhället. 

Senast uppdaterad: 2024-12-05

dela:

Status: Tidöpartierna beslutade under 2023 om ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om en målstyrd integrationspolitik, som initialt tillsattes av förra regeringen. Den 1 februari 2024 delredovisades utredningen där nya mål för integrationspolitiken föreslås. Bland annat anges att andelen utrikes födda som arbetar och försörjer sig själva ska öka och att språkkunskaperna hos utrikesfödda ska öka. 

I juni 2024 slutredovisades utredningen, som bland annat har sett över om det så kallade etableringsprogrammet innehåller tillräckligt starka incitament för att nyanlända ska börja arbeta eller utöka sin arbetstid. Programmet syftar till att ge nyanlända flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga ett stöd för att kunna etablera sig i arbets- och samhällslivet. Nyanlända som deltar i etableringsinsatser kan få så kallad etableringsersättning, etableringstillägg och bostadsersättning.  

Utredningen fick i uppdrag att lämna förslag på hur etableringstillägget och bostadsersättningen kan avskaffas. Utredarna själva anser dock att de inte kan ställa sig bakom ett sådant förslag, då det bland annat kan leda till ökad ekonomisk utsatthet och barnfattigdom för utrikes födda. På grund av hur uppdraget utformats av regeringen måste utredningen ändå lämna förslag på att, och hur, etableringstillägget och bostadsersättningen ska avskaffas. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. 

Vidare tillsattes en kommitté i oktober 2023 som har fått i uppdrag att granska kvalificeringen till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för nyanlända och icke-medborgare bosatta i Sverige. Uttalat i direktivet är att målet är att föreslå en ny modell för kvalificering som minskar risken för att dessa förmåner fungerar som tilldragningsfaktorer för migranter samt för att öka incitamenten för nyanlända att snabbt integreras, hitta arbete och bli självförsörjande för att motverka utanförskap och långvarigt bidragsberoende. Kommittén ska även lämna förslag på hur rätten till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen kan avskaffas eller begränsas för nyanlända som erhåller etableringsersättning, i enlighet med EU-rätt eller andra internationella åtaganden. Uppdraget ska redovisas senast 30 april 2025. 

Kommentar: Sverige har åtagit sig att upprätthålla en viss nivå på individens boende och levnadsstandard, exempelvis genom art. 25 UDHR och art. 11 ICESCR som fastslår rätten till en tillfredställande levnadsstandard. Detta inkluderar tillgång till bostad, mat, kläder och andra grundläggande behov. Avskaffandet av bostadsersättning, etableringsersättning och andra ekonomiska bistånd har negativa konsekvenser för individer som redan befinner sig i en socioekonomiskt utsatt situation. Dessa ersättningar utgör ofta en viktig del av ekonomin för många som kämpar för att upprätthålla en acceptabel levnadsstandard. Utan dessa bidrag kan boendekostnaderna bli en alltför tung ekonomisk börda, och tillgängligheten till grundläggande behov som mat och kläder kan påverkas. För de som redan lever i socioekonomiskt utsatta situationer kan detta leda till en försämrad levnadssituation och kan även försvåra möjligheterna till social inkludering och delaktighet i samhället.

Vidare kan förslagen kring kvalificeringen till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för nyanlända och icke-medborgare i Sverige brista i aspekter som likabehandling då detta initiativ skapa och förstärka ojämlikheter baserade på ursprung och nationalitet. Att införa en modell som specifikt riktar sig mot nyanlända och icke-medborgare kan skapa en känsla av uteslutning och påverka dessa grupper negativt. Genom att fokusera på specifika grupper och koppla deras rättigheter till kriterier som är kopplade till ursprung eller migrationsstatus, riskerar man att skapa en narrativ som förstärker stereotyper och främjar negativa attityder gentemot dessa grupper. Sådana åtgärder kan bidra till att befästa och normalisera en hierarki baserad på ursprung, vilket går emot principen om alla människors lika värde och riskerar istället att skapa och förstärka rasistiska strukturer i samhället.

Barnkonventionen stadgar också att social trygghet är en grundläggande rättighet för alla barn i ett land. Redan enligt rådande nivå av regelverk och praxis i bidragssystemen når hundratusentals barn inte upp till rätten till en skälig levnadsnivå. Att föräldrar ska behöva kvalificera sig till en lägstanivå för att klara sina mest grundläggande levnadsomkostnader som mat, boende och kläder kommer att innebära att många barn förnekas sin rätt till en materiellt anständig tillvaro. Detta kommer i sin tur att påverka hälsa, skolprestationer och framtidstro. När barnbidrag inrättades var det centralt att det skulle vara ett generellt bidrag till alla barn, utan att göra skillnad på föräldrarnas situation. Detta har varit väldigt viktigt för att undvika stigmatisering och utanförskap. Samma resonemang bör även prägla etableringstillägget. Att utmönstra etableringstillägget innebär en risk för diskriminering av barn beroende på deras status som nyanländ. 

Senast uppdaterad: 2024-10-01

dela:

Status: Tidöpartierna meddelade under 2023 ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om målstyrd integrationspolitik. Utredaren får nu även i uppdrag att föreslå ett nytt mål för integrationspolitiken där samhällets insatser utgår från att ”den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska samhället”. Tidöpartierna har även fortsatt handläggningen av en utredning som föreslår att det ska ställas krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för att beviljas permanent uppehållstillstånd. Kunskaperna föreslås visas genom ett godkänt prov för permanent uppehållstillstånd. Det ska tas fram ett särskilt kunskapsprov som består av delprov; ett som avser det svenska språket och ett som avser det svenska samhället. Kunskapskravet föreslås träda i kraft 1 juli 2027.  

Kommentar: Civil Rights Defenders tillsammans med ett flertal antidiskrimineringsbyråer har i vårt remissyttrande avstyrkt förslaget om att införa kunskapskrav. Vårt avstyrkande baseras på att det saknas empiriskt stöd för att kunskapskrav leder till ökad integration, och att det tvärtom finns empiriskt stöd för att kunskapskrav leder till exkludering och diskriminering utifrån diskrimineringsgrunderna funktionsnedsättning, kön och ålder. Vidare finns det behov att i stället stärka existerande språk och samhällsutbildningar, och att stärkt arbete mot diskriminering har större positiva effekter i samhället. Om förslaget att införa språk- och kunskapsprov för permanent uppehållstillstånd trots kontraproduktiva konsekvenser ändå genomförs menar vi att det är ytterst viktigt att utredningens förslag på undantag är noga utformade för att undvika diskriminering. Detta innebär konkret att personer med skyddsbehov bör undantas kunskapskravet, att undantaget för personer med funktionsnedsättning inte får bli för snävt samt att anpassningar vid provsituationen måste definieras tydligare.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 utredningen Skärpta krav för att förvärva svenskt medborgarskap. Utredaren ska bland annat föreslå krav på längre hemvist i Sverige för att förvärva medborgarskap. Dessutom ska utredningen bedöma vilka ytterligare kunskaper om det svenska samhället och svensk kultur som ska krävas för att förvärva medborgarskap, krav på egenförsörjning för att förvärva medborgarskap, skärpt krav på hederligt levnadssätt för att förvärva medborgarskap samt ta ställning till om det bör införas ett krav på medborgarskapssamtal och om avläggande av lojalitetsförklaring eller liknande ceremoniellt inslag som slutpunkt i processen att förvärva medborgarskap.

I juni 2024 presenterades ett tilläggsdirektiv till utredningen. Idag kan en utlänning bli svensk medborgare antingen genom anmälan eller ansökan. Att anmäla är enklare än att ansöka, men anmälningsförfarandet är bara tillgängligt för särskilda individer som exempelvis barn. Enligt tilläggsdirektivet ska utredningen nu föreslå skärpningar av både anmälnings- och ansökningsförfarandet samt skärpningar av kraven för att förvärva medborgarskap för statslösa vuxna födda i Sverige. Utredningen ska även se över om den svenska regleringen av förlust av medborgarskap behöver ändras för att överensstämma med EU-rätten. Uppdraget, inklusive tilläggsdirektivet, ska redovisas den 15 januari 2025.

Den 24 januari 2024 lämnade regeringen också in en lagrådsremiss med förslag om ändringar i lagstiftningen om svenskt medborgarskap.¹ Det föreslås bland annat att kraven för förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan ska skärpas. Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 2024.

Kommentar: Tidöpartiernas ambition är att göra det avsevärt svårare att bli svensk medborgare jämfört med idag. Alla eventuella förslag om skärpta villkor att erhålla medborgarskap behöver vila på en gedigen grund då medborgarskapet är av stor betydelse för enskilda och deras integration i Sverige.  Om en växande grupp personer befinner sig i landet och saknar medborgarskapets grundläggande rättigheter, vidgas klyftor i samhället och fler människor ställs utanför möjligheten att påverka och ta del av samhällets olika funktioner. Införandet av höga krav för att erhålla medborgarskap kan leda till att en grupp av permanent boende, som av olika skäl inte uppfyller kraven, ställs utanför och betraktas som en ”andra klassens medborgare”. Denna hierarki strider mot principen om lika värde och rättigheter för alla individer oavsett deras ursprung eller bakgrund.

¹ https://www.regeringen.se/contentassets/8a3014cf7ac146d8a69968c40e279ffd/andringar-i-medborgarskapslagen.pdf

Senast uppdaterad: 2024-12-05

dela:

Status: Under 2023 meddelade Tidöpartierna ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om stärkt återvändandeverksamhet, som initialt tillsattes av förra regeringen. Den 2 februari 2024 redovisades den del av utredningen som berör preskriptionstid för avlägsnandebeslut och bestämmelser om återreseförbud. Utredningen föreslår att preskriptionstiden för ett avlägsnandebeslut ska börja löpa först när utlänningen lämnat landet och att preskriptionstiden ska förlängas från 4 till 5 år. Om ett avlägsnandeförbud förenats med ett återreseförbud ska avlägsnandebeslutet preskriberas först när tiden för återreseförbudet löpt ut. Utredningen föreslår också att återreseförbud ska kunna bestämmas till längre tid än vad som gäller idag. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 januari 2025.

Kommentar: I nuläget är preskriptionstiden normalt fyra år när ett beslut om avvisning eller utvisning har vunnit laga kraft. Därefter går det att söka uppehållstillstånd på nytt. Ett sådant uppehållstillstånd får bara beviljas om preskription inträtt utan att det beror på den enskildas agerande. Reglerna om preskription infördes för att skydda asylsökande från att under väldigt lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av ett beslut som inte har kunnat verkställas.¹ I många fall preskriberas utvisningsbeslut därför att personen i fråga inte har kunnat återvända på grund av att landet som de ska utvisas till inte tar emot dem – oavsett vad personen själv gör för att försöka följa utvisningsbeslutet. En stor grupp av sådana människor är statslösa personer som saknar medborgarskap. Att preskriptionstiden inträder först efter att utlänningen lämnat landet innebär att man allvarligt försvårar för denna grupp att legalisera sin vistelse.

Om förslaget träder i kraft kommer de som fått ett avlägsnandebeslut endast kunna legalisera sin vistelse i Sverige genom en prövning av så kallade verkställighetshinder. Det riskerar att leda till flera rättssäkerhetsbrister, bland annat eftersom beviskravet är mycket högt ställt och besluten bara i vissa fall går att överklaga. Förslaget riskerar därför att leda till att människor som egentligen har rätt till skydd i Sverige utvisas samt bidra till att fler under lång tid tvingas leva i papperslöshet. Särskilt barn och statslösa riskerar att lida svåra humanitära konvenser på grund av förslaget.

Det bör noteras att Europadomstolen i ett avgörande (Sudita Keita mot Ungern²) ansåg det vara en kränkning av rätten till privatliv att en statslös person hade vistats i Ungern i 15 år utan att kunna legalisera sin vistelse. Även EU-domstolen har förtydligat att medlemsstater inte bör fatta beslut som inte går att verkställa eftersom sådana beslut skulle strida mot barnets bästa.³ För en fördjupad kommentar se vårt remissvar.

¹ Prop. 1975/76:18, s. 121.
² https://hudoc.echr.coe.int/eng?i=002-12816
³ TQ v. Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C-441/19)

Senast uppdaterad: 2024-12-05

dela:

Status: Tidöpartierna tillsatte under 2023 en utredning som ska se över regelverket om förvar. Utredaren ska bland annat se över om det bör införas möjligheter att ta utlänningar i förvar i fler situationer än vad som idag är möjliga, tidsfristerna för förvar (det vill säga hur länge en person får hållas kvar) samt överväga utökade möjligheter att visitera förvarstagna och söka igenom deras rum och tillhörigheter. Uppdraget delredovisades 10 januari 2024¹ och ska slutredovisas 17 februari 2025. Lagförslaget föreslås träda i kraft 1 juli 2025.

Kommentar: Förvar används för att begränsa rörelsefriheten och inskränka privatlivet för personer som inte har begått brott. Detta bör väga tungt vid en proportionalitetsbedömning. Enligt Sveriges internationella åtaganden ska förvar användas restriktivt och bara som en sista utväg – mindre ingripande alternativ ska finnas tillgängliga och användas i första hand. Därutöver ska det noteras att det är väldokumenterat att personer som frihetsberövas i förvar upplever många negativa effekter, såväl fysiskt som psykiskt.²

Det finns redan i nuläget många personer som är förvarstagna utan att det leder till verkställighet av utvisningsbeslut. Att myndigheterna arbetar aktivt med verkställigheten är en del av bedömningen av om det finns grund för förvar. Ändras inget i möjligheterna till verkställighet av utvisningsbeslut finns det risk för att ökade tvångsmedel inte ökar mängden verkställda beslut om utvisning utan enbart ökar mängden personer som är förvarstagna eller på andra sätt har sin rörelsefrihet och rätt till privatliv inskränkt.

Utredningen som gjorts på uppdrag av Tidöpartierna föreslår att det ska införas utökade möjligheter att visitera förvarstagna och söka igenom deras rum och tillhörigheter. Men behovet av ökad visitering motiverats inte tillräckligt, vilket innebär att åtgärden på ett oproportionerligt sätt inskränker enskildas rätt till privatliv och integritet. JO har även kritiserat hur personal på förvar utnyttjat sin överordnande ställning, till exempel genom hot om tvångsåtgärder.³ Innan personalen ges utökade befogenheter att göra ingrepp i enskildas privatliv bör dessa brister åtgärdas. Tiden som enskilda spenderar i förvar har också dubblerats de senaste fem åren⁴, vilket gör det än mer angeläget att förhållandena i förvar är goda och förenliga med grundläggande mänskliga rättigheter. För en mer fördjupad kommentar se vårt remissyttrande.

¹ https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/01/utredning-foreslar-nya-regler-for-att-starka-ordning-och-sakerhet-vid-forvar/

² WHO:s rapport Addressing the health challenges in immigration detention and alternatives to detention, 2022.

³ Opcat-inspektion av Migrationsverket, förvaret i Mölndal den 17–18 januari 2023, JO O 3–2023

⁴ SOU 2024:5 s.56: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/01/sou-20245/

Senast uppdaterad: 2024-04-16

dela:

Status: I november 2024 presenterades utredningen om stärkt återvändandeverksamhet. I utredningen föreslås en utökad användning av fotografier, fingeravtryck och DNA-analys för identifiering av personer i alla slags utlänningsärenden. Biometriska uppgifter föreslås få lagras från alla ansökningar om uppehållstillstånd, i ärenden om avvisning och utvisning samt i vissa medborgarskapsärenden. Åldersgränsen för att få inhämta biometriska uppgifter föreslås även sänkas från 14 till 6 år.

Kommentar: Att öka inhämtning av biometriska data motiveras av syftet att effektivisera återvändandeverksamheten för personer som saknar tillstånd att vistas i Sverige. Det finns en risk att en utökning av den kontroll som myndigheter utövar kommer att leda till att personer blir mer benägna att undvika kontakt med myndigheterna, vilket innebär att åtgärderna inte skulle vara ändamålsenliga och kan dessutom orsaka att grupper drivs längre bort från samhället. Det kommer försvåra för personer i papperslöshet att få tillgång till sina grundläggande fri- och rättigheter. Det bör även understrykas att biometriska data utgör särskilt känsliga personuppgifter, vilket även aktualiserar frågor om den enskildes integritet och hur detta ska vägas mot myndigheternas intresse av kontroll. Europadomstolen har även i tidigare mål betonat att insamling av biometriska uppgifter är särskilt skadlig för barn eftersom de befinner sig i en särskilt sårbar situation.¹

¹ S and Marper v. United Kingdom

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: Tidöpartierna har gett Migrationsverket i uppdrag att prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd.

Kommentar: Resultatet av en återkallelse av skyddsstatus blir att många flyktingar förlorar sin rätt till fortsatt skydd och att de själva inte förstår eller blir medvetna om detta förrän i samband med att de ansöker om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Sedan Migrationsverket har fått i uppdrag att prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd har civilsamhällesorganisationer uppmärksammat en ökning av antalet tidigare asylsökande hbtqi-personer vars tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd har återkallats efter att Migrationsverket inlett en utredning om återkallelse. Det finns också en risk för att Migrationsverkets utredning av särskilt hbtqi-personer bedrivs genom att ställa integritetskränkande frågor kring personers sexuella läggning och/eller könsidentitet/könsuttryck, vilket inte ska vara tillåtet enligt UNHCR:s rekommendationer. Vid återkallelse av skyddsstatus förordnas inte ett offentligt biträde i ärendet, vilket innebär en risk förallvarliga konsekvenser för den enskilde utan att denne får tillgång till stöd, råd och juridisk information från jurist eller advokat.

Senast uppdaterad: 2023-12-12

dela:

Status: I november 2023 har Tidöpartierna gett en särskild utredare uppdraget att analysera och föreslå utvidgningar av möjligheterna att neka och återkalla uppehållstillstånd på grund av brister i levnadssätt samt att avvisa utlänningar utan uppehållstillstånd. Vidare ska berörda myndigheter ges ökad tillgång till information för att fatta fler beslut om nekande, återkallelse, och avvisning. Uppdraget ska redovisas senast den 14 mars 2025.

Kommentar: Listan över skäl för nekande, återkallelse, och avvisning inkluderar bland annat bristande regelefterlevnad, exempelvis bidragsfusk eller annat missbruk av välfärdssystemet, skulder till det allmänna och till enskilda, association eller samröre med kriminella nätverk eller klaner. Den breda exemplifieringen riskerar att leda till en betydande grad av godtycklighet. Bedömningen av vad som utgör ”brister i levnadssättet”, ”svenska värderingar” eller ”association med kriminella nätverk” är subjektivt och tolkningsbar, vilket leder till en bristande förutsebarheten för enskilda och ökar risken för oproportionerliga och inkorrekta beslut baserat på godtyckliga bedömningar.

Vidare har Europadomstolen har i sin praxis påvisat vikten av en proportionalitetsbedömning med hänsyn till brottets allvar vid bedömning av huruvida en person ska beviljas uppehållstillstånd och hur detta kan leda till inskränkningar av den enskildes rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 EKMR.¹ Sådana exempel som omnämns i direktivet kan därför ifrågasättas och bedömas stå i strid med vad som skulle vara proportionerligt, då flertal av de omnämnda exemplen inte utgör brott, vilket kan leda till en hårdare bedömning än den som godtas enligt internationell rätt och att Sverige bryter sina internationella åtaganden.

Att utvisa utländska medborgare utan att de begått brottsliga handlingar eller blivit dömda för brott strider mot rättsstatens grundprinciper om oskuldspresumtion och kan inte anses vara proportionerligt med tanke på vilken långtgående maktutövning en utvisning utgör och dess konsekvenser för individen. Åtgärden strider potentiellt mot grundläggande människorättsnormer såsom rätten till privatliv och rätten till yttrandefrihet och går inte i linje med principen om allas lika värde. Till följd av risken för godtyckliga definitioner av ”bristande levnadssätt”, kan det öppna för stereotyper och fördomar. Individer kan utsättas för diskriminering baserat på generaliseringar eller felaktiga antaganden om deras livsstil, kulturella bakgrund eller socioekonomiska status.

Att utredaren även ska analysera om det är möjligt och lämpligt att också inkludera yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden, är systemhotande eller som kan hota den offentliga förvaltningens legitimitet som en sådan grund för nekande eller återkallelse är en oroväckande utveckling och långgående åtgärd, där grundläggande demokratiska rättigheter riskeras att åsidosättas.

¹. Boultif v. Switzerland, Application no. 54273/00, 2 August 2001, para. 51–56.

Senast uppdaterad: 2024-12-05

dela:

Status: I november 2024 presenterades utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, som bland annat innehåller ett förslag på en så kallad informationsplikt, också känd som anmälningsplikt. Förslaget innebär att anställda på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket ska vara skyldiga att lämna uppgifter till Polismyndigheten om de antar att en utlänning som de kommit i kontakt med saknar rätt att vistas i Sverige.

Kommentar: Införandet av en anmälningsplikt mellan Polismyndigheten och andra myndigheter riskerar att hindra personers tillgång till sina grundläggande rättigheter. Även personer som lever i papperslöshet omfattas av dessa rättigheter, så som vård som inte kan anstå och barns rätt till utbildning, vilket följer av bland annat barnkonventionen. Enligt konventionen har alla barn, oavsett juridisk status, en ovillkorlig rätt till utbildning. Rättigheter får inte heller förbli teoretiska, utan måste vara nåbara i praktiken – vilket de endast är om människor vågar och kan nyttja dem. Förverkligandet av rätten till hälsa, utbildning, bostad, skydd och en skälig levnadsstandard förutsätter att människor i praktiken vågar utöva sina rättigheter.

För den som är papperslös kan det vara svårt att veta vilka offentligt anställda som har en skyldighet att anmäla till polisen. Det är också svårt att kommunicera lagstiftning till personer som befinner sig i papperslöshet. Det innebär att även om rätten till utbildning och vård kvarstår i teorin, trots en anmälningsplikt, riskerar den praktiska konsekvensen bli att människor av rädsla avstår från all myndighetskontakt. Det skulle driva människor längre bort från samhället och tilliten till svenska myndigheter skulle minska, vilket vore skadligt för demokratin.

I sammanhanget är det av stor betydelse att analysera förslaget ur ett barnrättsperspektiv, och att säkerställa att eventuella lagändringar inte strider mot barnkonventionen. Flera människorättsinstanser, däribland FN:s barnrättskommitté, uppmanar stater att se till att det i praktiken är vattentäta skott, så kallade ”brandväggar”, mellan migrationsmyndigheter och myndigheter som tillhandahåller välfärdstjänster.¹ Att gå i motsatt riktning genom att istället öka informationsdelning mellan dessa myndigheter begränsar eller omintetgör i praktiken rätten till utbildning och rätten till vård. Därtill har FN:s kommitté för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter uppmanat Tyskland, som har liknande lagstiftning, att upphäva sin anmälningsplikt så att personer i papperslöshet kan få sina rättigheter tillgodosedda.²

¹ UN Committee on the Rights of the Child on State obligations regarding the human rights of children in the context of international migration in countries of origin, transit, destination and return

² CESCR Concluding observations on the sixth periodic report of Germany, 2018, paras. 26–29.

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: Tidöpartierna utfärdade ett regleringsbrev till Polismyndigheten för 2023, där det bland annat anges att antalet gränskontroller ska ökas med 25 %. Dessutom trädde en ny lagstiftning i kraft samma år, som ger utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden. Lagstiftningen innebär bland annat en sänkning av kraven för när inre gränskontroll kan ske, men även för kroppsvisitation och omhändertagande av pass eller andra identitetshandlingar. 

I september 2023 presenterade regeringen ett lagförslag om effektivare verktyg vid inre utlänningskontroll som innebär att det ska införas en möjlighet för myndigheter att vid en inre utlänningskontroll kroppsvisitera en utlänning för att söka efter pass eller andra identitetshandlingar och en möjlighet att omhänderta sådana handlingar. Riksdagen röstade igenom förslaget i november 2023 och lagändringen trädde i kraft den 1 januari 2024. 

I november 2024 presenterades även utredningen om stärkt återvändandeverksamhet som föreslår att polisen ska få utökade möjligheter att genomföra inre utlänningskontroller och att vid dessa kontroller med tvång kunna få beslagta mobiltelefoner eller datorer samt genomföra husrannsakan för att kontrollera en persons identitet. Polisen föreslås också få möjlighet att i vissa fall genomföra kroppsvisitationer för att beslagta och genomsöka telefoner i syfte att kontrollera identiteten. Polisen ska även få använda tvång för att låsa upp individers mobiltelefoner, till exempel genom att hålla fast personen en kort stund medan ansiktsavläsning kan ske. Förslagen föreslås träda i kraft 1 juli 2026. 

Kommentar: Att brottsbekämpande myndigheter ges ytterligare och vidare befogenheter att stoppa och kontrollera enskilda individer för att kontrollera deras vistelserätt innebär en ökad risk för ras-/etnisk profilering.¹ Ras-/etnisk profilering är förbjudet enligt såväl internationell rätt som svensk lag, samt oförenlig med grundläggande rättsstatliga principer om allas lika värde och likhet inför lagen. FN:s Rasdiskrimineringskommitté har vidare identifierat risken för ras-/etnisk profilering som störst vid bland annat identitetskontroller.² I svensk forskning har särskilt ras-/etnisk profilerings samband med inre gränskontroller uppmärksammats.³

Fler personer riskerar att utsättas för etnisk diskriminering om polisen ges utökade möjligheter att kontrollera de som uppfattas vara utlänningar. Oavsett rätt att befinna sig i Sverige eller inte riskerar personer med migrationsbakgrund och rasifierade personer att misstänkliggöras, profileras och kontrolleras på grund av sitt utseende eller var de uppfattas komma ifrån. Det riskerar att skada förtroendet och tilliten till myndigheter, vilket vore skadligt för demokratin.

Vidare medförs en risk för kränkningar av enskildas mänskliga rättigheter. Exempelvis kroppsvisitation är en åtgärd som inskränker rätten till skydd för privatlivet som fastslås i Europakonventionen (artikel 8.1) med vissa begränsade möjligheter till undantag i enlighet med artikelns andra punkt. Kroppsvisitationer utgör en känslig åtgärd som påverkar individens integritet och privatliv och det är därför avgörande att överväga om de åtgärder som vidtas är förenliga med grundläggande mänskliga rättigheter och om de respekterar principen om proportionalitet i varje enskilt fall. Att finna en balans mellan nödvändiga säkerhetsåtgärder och respekten för individens rättigheter är avgörande för att undvika överträdelser av grundläggande friheter och upprätthålla en rättvis och demokratisk samhällsstruktur. Ökade ingripande åtgärder kan skapa en atmosfär av övervakning och misstro, vilket går emot demokratiska värden och principen om respekt för individens värdighet.

Vad gäller lagstiftningen om utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden avstyrkte Civil Rights Defenders förslaget i ett remissyttrande. Se även vårt resonemang kring visitationszoner. Enligt Sveriges internationella åtaganden ställs höga krav på effektivitet, proportionalitet, rättssäkerhet, legalitet och objektivitet. Vår kritik grundas både på att kraven inte är uppfyllda, och att förslaget genomfördes trots en bristande människorätts- och konsekvensanalys.

¹ Se, i urval, bl.a., Granér, R., Patrullerande polisers yrkeskultur, 2005; SOU 2005:60, ”Röster om etnisk diskriminering”, 2005; Kalonaityté, V., Kawesa, V., Tedros, A., ”Att färgas av Sverige: upplevelser av diskriminering och rasism bland ungdomar med afrikansk bakgrund i Sverige, Diskrimineringsombudsmannen, 2007; Wieslander, M., Ordningsmakter inom ordningsmakten: diskurskamp, dilemman och motstånd i blivande polisers samtal om mångfald, 2014. Schclarek Mulinari, ”Slumpvis utvald – ras-/etnisk profilering i Sverige”, 2017.
² CERD, General Recommendation No. 36 (2020) on preventing and combating racial profiling by law enforcement officials, CERD/C/GC/36, 17 December 2020, para. 18.
³ Hydén, S., Lundberg, A., Inre utlänningskontroll i polisarbetet – mellan rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige, 2004.

Senast uppdaterad: 2024-12-03

dela:

Status: I syfte att öka återvandringen för personer bosatta i Sverige med anknytning till ett annat land beslutade regeringen i oktober 2023 att tillsätta en särskild utredare. Utredaren fick i uppdrag att bland annat kartlägga insatser för att stimulera återvandring, identifiera ekonomiska incitament för återvandring, och föreslå nödvändiga författningsförslag. Utredningen presenterades den 13 augusti 2024.

Utredaren bedömde att större höjningar av dagens ekonomiska bidrag till personer som återvandrar bör ses som riskabla och därför undvikas.  Enligt utredaren talade inget för att större höjningar av återvandringsbidraget skulle leda till att fler återvandrade frivilligt, och att han därför misslyckats med sitt uppdrag. Trots detta meddelade Tidöpartierna att återvandringsbidraget ska höjas från 10 000 kr till 350 000 kr per person. Bidraget ska kunna betalas ut från och med år 2026. Det är en del av Migrationsverkets pågående arbete med att öka frivillig återvandring.

Kommentar: Året 2022 var det totalt 30 sökande och av dessa beviljades två personer bidrag för frivillig återvandring.¹ Frivillig återvandring berör inte en stor grupp av människor och rätten till att frivilligt lämna landet är något som en alltid har i enlighet med art. 13 FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Civil Rights Defenders menar att fokus på frivillig återvandring utgör en felprioritering utifrån de begränsade resurser som Migrationsverket har och det kan uppfattas som ett symboliskt initiativ av Tidöpartierna för att understryka deras narrativ om att vara en integrerad del av samhället. Det underliggande narrativet i utredningen och dess inriktning på att stimulera återvandring, särskilt för personer som inte integrerats enligt specifika kriterier, trots att det är personer som uppfyller lagkraven för att bosätta sig i landet, riskerar att förstärka stereotyper och negativa attityder gentemot vissa grupper i samhället.

Istället för att fokusera på integrationsåtgärder och skapa en inkluderande miljö för alla som väljer att bosätta sig i Sverige, kan detta initiativ förstärka ett potentiellt rasistiskt narrativ som kopplar en persons värde till deras grad av integration. Resurser bör istället fokuseras på att skapa trygga, säkra och effektiva handläggningsprocesser för asylsökande och andra grupper som söker tillstånd att bosätta sig i Sverige. Långa handläggningstider leder idag till rättssäkerhetsbrister, särskilt inom asylärenden, där det blir svårare för asylsökande att bevisa skyddsbehov med tiden. I kombination med andra planerade åtgärder, som åtgärder om kvalificering till välfärden och skärpningar av möjligheterna att erhålla permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap, riskerar det att resultera i en mer eller mindre påtvingad återvandring, snarare än en frivillig sådan. 

¹. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2023/2023-08-29-Fler-insatser-kravs-for-att-oka-kunskapen-om-stod-vid-atervandring.html

Senast uppdaterad: 2023-10-03

dela:

Status: I maj 2024 tillsatte Tidöpartierna en utredning med syftet att ta fram en skärpt reglering för att möjliggöra fler utvisningar av utlänningar som begår brott. Utredaren ska bland annat lämna förslag på att utvisning ska kunna ske vid risk för återfall i brottslighet även om straffvärdet inte ensamt talar för utvisning och mindre hänsyn ska tas till utlänningens anknytning till Sverige. Utredaren ska även undersöka om de särskilda kraven på brottslighetens allvar för utvisning av utlänningar som kom till Sverige innan de var 15 år ska tas bort.

Utredaren ska också lämna förslag på hur återreseförbud som meddelas på grund av brott kan skärpas och ta fram förslag på straffskärpningar för brott mot utlänningslagen. Uppdraget ska redovisas den 15 maj 2025.

Kommentar: Utvisning av en enskild på grund av brott är en långtgående sanktion som kan utgöra en inskränkning av individens fri- och rättigheter. Bland annat har Europadomstolen i flera fall funnit att utvisningar på grund av brott utgjort en kränkning av art. 8 EKMR.¹ Utlänningens anknytning till landet måste beaktas innan de utvisas på grund av brott. Att sänka kraven på vilken hänsyn som behöver tas till utlänningens anknytning till Sverige riskerar därför att leda till kränkningar av individens grundläggande rättigheter. Att ta bort kraven på att brottsligheten ska vara särskilt allvarlig för utvisning av utlänningar som kom till Sverige innan de var 15 år riskerar också att leda till att fler utvisningar sker i strid med rätten till privat- och familjeliv samt barnets bästa.

Att få ett återreseförbud får en mycket stor negativ påverkan på den enskilda. Att i större utsträckning meddela bestående återreseförbud som inte löper ut kan komma att inskränka på individens rätt till asyl och omöjliggöra deras chans att i framtiden söka skydd inom Schengenområdet.

¹ Maslov v. Austria [GC] (no. 1638/03) p. 100, Noorzae v. Denmark (no. 44810/20) p. 39.

Senast uppdaterad: 2024-06-17

dela:

Status: Den 27 maj 2024 beslutade Tidöpartierna att ge en utredare i uppdrag att se över lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar, med det uttalade syftet att säkerställa ett effektivt skydd mot utlänningar som utgör kvalificerade hot mot Sverige. Utredaren ska ta ställning till om förvar- och tvångsmedelsanvändningen bör utökas, samt se över förutsättningar för utvisning även i de fall då utlänningen endast indirekt utgör ett kvalificerat hot mot Sveriges säkerhet. Utredaren ska också ta ställning till hur utlänningar som deltar i eller har samröre med kriminella nätverk ska kunna utvisas utan att de dömts för brott. Utredningen ska redovisas den 21 november 2025.

Kommentar: Utredningen ska analysera förutsättningarna för att skärpa regleringen i lagen om särskild utlänningskontroll (LSU). LSU används idag avseende utlänningar som bedöms kunna utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet. Lagen gör det därför möjligt att fatta särskilda beslut om bland annat utvisning, förvarstagande, tvångsmedel och övervakning. Särskilt ingripande åtgärder för att motverka allvarlig brottslighet, som terrorism, kan vara ändamålsenliga. Men på grund av de allvarliga rättighetsbegränsningar som lagen medför är det grundläggande att tillämpningsområdet förblir begränsat. Att utreda förutsättningarna för att även utlänningar som indirekt utgör ett kvalificerat hot mot Sveriges säkerhet riskerar att luckra upp dessa rättssäkerhetsgarantier och leda till allvarliga kränkningar av enskildas rättigheter.

Att fatta beslut om att utvisa en enskild som deltar i eller har samröre med kriminella nätverk utan att de dömts för brott riskerar också att leda till inskränkningar av enskildas rätt till privat- och familjeliv samt barnets bästa. Europadomstolen har tidigare funnit att utvisningar på grund av brott kan innebära en kränkning av Europakonventionen art. 8.¹ Att utvisa individer för att de har samröre med kriminella nätverk utan att de dömts för brott riskerar därför i flera fall att strida mot Sveriges internationella förpliktelser.

Vidare riskerar formuleringen “på något sätt har samröre med kriminella nätverk” leda till att ett stort antal skulle riskeras omfattas av regleringen. I praktiken riskerar det att leda till oproportionerliga konsekvenser för enskilda samt att lagstiftningen blir oförutsägbar, vilket strider mot legalitetsprincipen, alltså regeringsformens krav på lagstiftningens kvalitet.

¹ Maslov v. Austria [GC] (no. 1638/03) p. 100, Noorzae v. Denmark (no. 44810/20) p. 39.

Senast uppdaterad: 2024-06-17

dela: